Sabina Af Cato

När jag anlände till New York med de andra tjejerna tänkte jag: "Oj jag är här! Helt otroligt!" När jag sedan skulle krypa ner i min säng på hotellet pratade jag mig till sömns med min tyska rumskamrat. När jag sedan vaknade på morgonen, eller morgonen och morgonen, klockan var två på natten och jag var klarvaken. Denna absurda tidsskillnad som förstör så mycket egentligen. Det är absurt. Men i alla fal, det jag tänkte på morgonen var: "Shit jag är i New York! Jag är här och jag ska vara här i detta land i ett helt år! WOW!!" Jag var helt exalterad men i nästa sekund tänkte jag: "Jag är i New York, jag är här, LÅNGT borta från Sverige." Det var inte ens en sekund i mellan dessa två tankar. Jag hade dessa två känslor samtidigt, jag kände dem samtidigt, det är verkligen jätte skumt, men det var så det kändes. Att ha två känslor samtidigt, det trodde jag att jag aldrig skulle få uppleva. När vi sedan kom ner till salen där vi skulle spendera våra första dagar här i USA och ha lektioner sa våran föreläsare Joan att hon visste exakt hur vi känner. "Ja visst" tänkte jag, "säkert!" Men när hon sedan öppnade sin mun sa hon: "Jag vet att ni är superglada för att vara här, jag vet att ni är jätte nere för att ni är här och allt detta känner ni samtidigt. Det vi ska göra här dessa dagar är att hitta en balans mellan dessa känslor." Nu tänkte jag: "Oj, hon VET verkligen hur vi känner!" Under de kommande dagarna satt jag där i den salen, med de andra svenskorna. Joan pratade på om dittan och dattan och jag frågade mig själv flera gånger om jag verkligen skulle klara av allt det som hon stod och predikade om. Ni får inte göra si och ni får definitivt inte göra så! Men jag tänkte att jag kan ju inte åka hem efter dagarna på hotellet utan att träffa familjen. Jag stod ut med alla regler och hoppades på att jag inte skulle behöva använda dem.

Just nu sitter jag i min säng hos familjen. Barnen sover och föräldrarna är ute i köket, vad hunden gör det har jag ingen aning om.. Hon är ett riktigt mat monster! (Hunden alltså) Imorgon ska jag kanske ringa andra tjejer här i området och se om vi kan hitta på något i helgen. Kanske åka in till stan eller göra något annat skoj. Hoppas att jag hinner ringa dem imorgon och att de är hemma så vi kan prata lite. Okej, när jag skrev stan där uppe menade jag New York, hur konstigt är inte det? Detta är så underligt, ju mer jag är här ju mer känns det som en dröm. Det känns som om jag går här i någon sorts dvala och bara är. Jag har ännu inte insett fullt ut att jag är här. Drömmen som jag har haft så länge har slagit in. Det har den gjort och jag inser det säkert lagom tills jag ska åka hem! Typiskt lilla trögfattade mig!

Jag hoppas på att finna en bättre balans mellan dessa två känslor. Det har lugnat ner sig, det är inte lika jobbigt som de första dagarna. Jag hoppas på att få ett bra år här i USA och det vet jag med säkerhet att jag ska få. Med denna familjen kan inget gå fel