Sabina Af Cato

Förr eller senare här I Livet förlorar människor det som de älskar. Det kan vara vänner, föräldrar eller rent utsagt sig själva. Då en människa förlorar sig själv har det hänt något radikalt och det finns olika sätt att förlora sig själv på. Människor som mår dåligt förlorar sig själva till sin depression, människor som är missbrukare förlorar sig själva till sitt missbruk och människor som är kära kan förlora sig till kärleken. Då en människa förlorar sig själv finns det egentligen ingen återvändo, det är för sent. Den förlorade människan inser aldrig att det är för sent för det sista som överger en människa är Hoppet. Hoppet lyser klart och starkt inom nära och kära till förlorade människor för de tänker att kanske, kanske K-A-N-S-K-E blir allt bra igen. Tiden läker alla sår sägs det men det som händer är helt enkelt att Hoppet försvagas inom arma människokroppar. Då Hoppets klara och starka sken har blivit en liten ljusstrimma är det ett tecken på att det snart är slut. Det är förbaskat svårt att se en människa förlora sig själv, att inse att det håller på att ske är hjärtskärrande och att inse att det har skett är det värsta som finns. Det går att kämpa för en människas existens, det går att kämpa för att en människa INTE ska förlora sig till sig själv. Kampen kan bli livslång och tillslut försvinner kämpaglöden. Med kämpaglödens försvinnande försvinner även Hoppet och utan sitt Hopp är en människa ingenting, INGENTING, det är S-L-U-T!

Jag är as-pmsig idag, på riktigt, ett fuckin’ jävla pms-freak. PÅ RIKTIGT! Jag själv anser att det var jävligt länge sedan jag hade en dag som denna, usch och blä och fy. Jag själv anser att pms:en är en del av mig och så har det alltid varit. Jag själv anser att jag är jobbig, ibland, OK, oftast. Nej, faktiskt inte oftast, ibland. De som anser att jag oftast är jobbig är de människor som jag ”ger mig på” under dessa pms-dagar, de som får ta mest skit från mig. Ibland kanske det inte är toppen direkt, but that’s me, I guess.

Vet ni vad jag anser? Jag anser att pms är en sjukdom som inte kan styras. Jag kan inte styra min pms, jag kan inte styra mina utbrott, de bara kommer. Det är hormoner som inte kan styras, precis som gravidhormoner, inte fan styr en gravid kvinna över sina utbrott, inte fan väljer hon vilka cravings hon har. Jag styr inte min pms, jag styr inte allt som händer dessa dagar. Jag gör verkligen inte det. Allt jag vet och känner under mina pms-dagar är irritation på allt och alla. Jag är så grymt irriterad och minsta lilla kan få mig att explodera som en bomb. Det som gör mig ännu mer irriterad under dessa dagar är personer som väljer att tjafsa med mig istället för att låta mig vara. Bråken börjar väl oftast med att jag kläcker ur mig en kommentar och personen ifråga väljer att inte ta min skit. Fast egentligen är det inte min skit, det är inte min kommentar. Det är pms-hormoner, pms-utbrott. En utav Mina Närmsta Vänner är B-Ä-S-T då jag har pms.  Även om jag säger något spydigt till henne så säger hon ingenting tillbaka, INGENTING! Nothing, nada! Ibland händer det även att hon håller med mig. En gång sa jag till exempel åt henne att hon var så jäkla dum i huvudet, eller sa, jag halvskrek och såg allmänt förbannad ut. Hon svarade med: ”Ja, jag vet, där var jag verkligen trög!” Precis efter hon hade sagt det började hon småskratta åt sig själv och jag skakade på huvudet, skrattade och höll med henne, hon var ju verkligen trög. Just där och då tyckte jag att det var skönt att hon själv sa det, så slapp jag kläcka ur mig det istället. Eftersom hon höll med mig umgicks vi som vanligt och mina pms-symtom försvann för den dagen.

Snälla, istället för att tjafsa vidare med mig håll med mig istället, eller gör vad fan ni vill så länge ni inte tjafsar. Jag kan garantera er att ni får en gladare och mer Hermonisk Sabina att ha att göra med! :)

PEACE!

Blodlukt, denna fräna lukt som hon aldrig blir van vid, den är vidrig rent utsagt. Denna lukt i kombination med lukten som människor avger i sin fulla extas ligger över rummet och hon ler. Hon tittar på honom där han ligger brevid henne i sängen. De är båda utmattade efter nattens lekar och han hade lovat henne att inget skulle hända, att ingen skulle ge sig på dem. Han hade lovat henne att han skulle skydda henne, precis som om hon behöver bli skyddad, hon klarar sig faktiskt galant själv. Han andas in tungt och ororn sprider sig i hennes kropp. Hon studerar hans kropp, hon studerar hans ansikte, hon studerar allt och hon vet helt enkelt inte vad hon ska ta sig till. Hon väntar på hjälp. En hjälp som aldrig kommer att komma men det vet inte hon. Nej, det vet inte hon.

Människor är egentligen ganska grymma, mot varandra men även mot sig själva. Ibland förstår de inte sitt egna bästa, ibland förstår de inte vad som händer förrän det är för sent. Ibland Lovar människor saker och ting, de avger ett Löfte men människor är avskum och de bryter ofta Löften vilket resulterar i  konsekvenser, konsekvenser som inte ens existerar i deras mardrömmar. Människor är ganska dumma egentligen och ovetandes, de bara gör utan att bry sig.

Det ska göras ordentligt, det ska ha en innebörd tänker hon då hon går och letar efter det perfekta vapnet. Människor ska fasen veta att hon menar allvar, annars finns det ingen mening med det hela. Där, där ligger det hon behöver. Hon känner på den svala spetsen och en bloddroppe faller ner till det smutsiga golvet. Hon börjar gå tillbaka till rummet där han ligger och sover helt ovetandes. Han har inte längre förmågan att tala, han har inte längre förmågan att röra sina muskler, han har inte längre förmågan att få i sig föda, han har inte längre förmågan att vara människa. Men han andas och hon hatar det. Hon hatar hans andetag, hon föraktar dem. Hon hatar det som har blivit hans liv, hon hatar den person som han numera är. Hon älskade den person han var i ett tidigare liv och hon hatar fortfarande det ögonblick då hon insåg att hennes älskade inte längre finns hos henne. Därför och enbart därför väljer hon att göra det hon gör. Hon sätter sig på honom, hon smeker hans ärrade hud, hon leker med hans brösthår och hon kysser honom så som bara hon kan. Hon sätter den vassa spetsen mot hans hud och hon vet att under huden slår hans hjärta, dunk, dunk, dunk. Hon trycker ner spetsen, den går igenom huden och hon andas in och ut. Hon tittar på hans fridfulla ansikte och hans läppar är formade till ett leende. Hon kysser honom i pannan och fäller tre tårar. Dunkandet ifrån hans bröstkorg hörs inte längre och hon lägger sig brevid honom. Hon håller om honom med sina förgiftade armar och nu är han fast för hennes demoner är redo för att flyga,

Så det så Människoavskum,!

Ibland undrar jag varför vissa människor går med mörker inom sig. Ibland förstår jag mig inte på andra levande varelser. Varför förstöra något som kan vara så underbart det bara kan bli genom att viga sig till mörkret? Ibland förstår jag inte vad de tänker, då de tänker att de ska få med mig på deras dumma, dumma påhitt.

 

Jag pratade med en fågel igår, han kom flygandes utanför mitt köksfönster när jag åt frukost. Han sträckte på sina vackra vingar och han sa: ”Snart, snart Sabina, snart är det VÅR.” Solen visade sig och himlen var blå, precis som den ska vara. Denna fågel kom till mig igen, senare under dagen då jag behövde det som mest. Han tittade på mig genom fönstret precis som han brukar göra då jag inte ser. Ännu en gång skvallrade han om Våren men denna gång uttryckte han även att han hade sett D-E-T. Jag blundade, andades in och log.

Ibland måste jag faktiskt stanna upp i vardagen och tänka: ”Detta är faktiskt MITT Liv.” Ibland måste jag nypa mig själv för att inse att jag inte drömmer, för att inse att jag Lever och Andas och ÄR. Jag är så förbaskat Lycklig rent utsagt! Och det är just därför ni aldrig, aldrig ALDRIG kommer att Lyckas med det ni planerar, ni kommer ALDRIG att få med mig på era Dumma Påhitt. En gång har er sort fått makt över mig, en gång. Jag mådde då ofattbart dåligt, jag misslyckades med allt jag tog mig an, jag misslyckades med att vara så Perfekt som bara jag kan vara. Jag misslyckades med min Amerikanska uppskrivning, jag misslyckades med att skratta, jag misslyckades med att sprida glädje, jag misslyckades med ömhet och jag misslyckades med att äta. Jag räddades tillbaka till Livet utav en Underbar Ängel och det är tack vare Henne jag Lever det Liv jag gör idag. Detta Underbara Liv är MittLiv och er sort kommer inte att få makt över mig igen. Jag är klar med att gå på tå för att inte göra er arga, jag är klar med att gömma mig, jag är klar med era lekar. It’s on, bring it on.

För det är VÅR i mitt Hjärta,

Kärlek är en lustig känsla som ibland tar över människors kroppar. De blir förblindade på grund utav detta vackra underbara brus som fyller dem inifrån. Kärlek är bland det bästa en människa kan uppleva sägs det men ibland räcker det inte enda fram. Människor går med fjärilar i magen ett tag och de kan inte få nog av sin Käraste. Sedan övergår detta till vardag och det blir mer ”tråkigt”, fjärilarna i magen fick helt enkelt för mycket kraft i sina vingar och beslutade sig för att flyga ut, ut i friheten, ut till vildheten. Medan människan som en gång var fjärilarnas hem blir ensam kvar i ett förhållande som inte är som förrut. Vart tog fjärilarna vägen? Vart tog den Käraste vägen? I ett förhållande uppkommer alltid varandras brister efter ett tag och då försvinner det sagofyllda som är förknippat med Kärleken. Sagorna som alla har hört då Prinsessan får sin Prins och de lever lyckliga i alla sina dagar. Vackert, eller hur? Underbart rent utsagt! Men fjärilarna då? Finns dem i Prinsessans mage då hon får sin Prins? Finns de i hennes mage under alla år då de ”lever lyckliga i alla sina dagar”?

Jag kände dina Ögon den dagen, de såg mig som den jag var. Jag tittade på dig och var förvånad över att Du ens tittade efter mig, att Du var nyfiken på LillaMig. Då Du frågade kvinnan som du gick med vem jag var lämnade hennes fjärilar hennes mage med kraftfulla vingslag och de flög rakt in i min. I det ögonblicket såg jag endast dig och kvinnans sorg blev min glädje. En vän kan viska en osanning och helt plötsligt är Life as you once knew it gone,

De jagade varandra i åratal. Sedan hände det något, den ena gav upp Hoppet och det är det sista en människa får göra här i Livet. Det var ett farligt beslut och det förstod de båda.

Hon gav egentligen upp Hoppet för att hon trodde att det var det Han hade gjort. Hon såg honom tillsammans med en annan kvinna och det ögonblicket förändrade Hennes Liv, för alltid. Det kärleksfulla i hennes ögon fanns inte mer, hennes blod var inte längre rött som en människas och i hennes hjärta fanns enbart hat, hat till denna man som hon en gång hade älskat mer än Livet. Efter detta ögonblick var hon aldrig mer sig själv och hon började leva ett nytt Liv fullt av mörker och avskum. Hon började göra saker och ting som hon aldrig skulle ha gjort innan, hon förändrades och vissa anser att det var till det negativa men det anser inte hon... Mörker är bra, rött blod är för människor, veklingar och sådan är absolut inte Hon...

Vad är det egentligen som står skrivet i ansiktet på henne? Vad betyder alla rynkor? Har alla rynkor sin egna historia att berätta? Har varje rynka sitt individuella ursprung? Det sägs att om en människa tänker för mycket resulterar detta i en rynka, är detta sant? Herregud vad hon måste ha tänkt då. Eller är det helt enkelt så att varje rynka i ansiktet egentligen är ett ärr?...

Kan det helt enkelt vara så att varje rynka är resultatet utav en ”kärlekshistoria”? Han påstod att hon var vacker. Han påstod att hon var snäll. Han påstod att hon var den underbaraste människan som fanns. Han påstod att hon var Hans allt. Han påstod att hon var ful. Han påstod att hon var korkad. Han påstod att hon var den mest groteska människan på hela jorden. Han påstod att Han var det bästa som någonsin hade hänt henne. Han påstod att Han älskade henne. Han påstod att Han kunde hjälpa henne, Han påstod att hon kunde bli vacker igen. Han påstod så förbaskat mycket.

Rynkorna växte fram, en för varje negativt påstående hon fick av Honom. Han försvann från detta jordeliv enbart för att hennes bror förstod vad Han gjorde med henne. Rynkorna finns dock kvar och de kallas rynkor enbart för att hon försöker glömma, glömma det som en gång var hennes liv.

Jag insåg egentligen inte att det inträffade. Jag har alltid varit en person som gör allt för andra, för att mina nära och kära ska ha det bra. Det jag inte insåg var att du inte tillhörde mina ”nära och kära”. Jag gjorde allt för dig och helt plötsligt insåg jag att du inte var värd det. Du var inte värd min uppmärksamhet och min omtanke. Mitt inre hoppades, hoppades på att du var en annan person men egentligen hade jag gett upp för länge sen. Det är att leka med eld då du åter finns i mitt liv. Du ser i mina ögon att jag inte längre finns kvar där för dig men ändå försöker du, förgäves. Men det inser du inte.



Det finns dagar då jag kan vara snäll, det finns dagar då jag faktiskt bryr mig om dig. Det finns dagar då det gör ont att se hur du lever, det finns dagar då jag bara vill ”rädda” dig, ”rädda” dig från ditt eget liv. Det fanns dagar då jag kunde låtsas som förrut och du säger att det känns som om det vore igår. Det fanns så många dagar då du kunde göra vad som och jag fanns där vid din sida. Det fanns en tid då du fick för stor del av mitt liv och jag kunde helt enkelt inte andas till slut. Du tog över och bestämde över mig på ett sätt som ingen annan har gjort, någonsin. Jag är rädd för att det ska intäffa igen, men jag borde vara starkare nu, jag borde veta bättre. Det är så mycket som jag borde. Du är kvar bland samma människor, du blir glad av samma brus som förr och du säger att det handlar om kärlek. Jag har förändrats, det finns inte längre något att förklara, det finns inte längre något att försvara, jag gav upp för länge sen. Om du ser djupt in i mina ögon så ser du att jag försvann för länge sen och det vet du innerst inne att jag gjorde.



En gång fick du för stor del av mitt liv och det ska inte hända igen. Du kan inte längre kväva mig, Jag ska fortsätta att ANDAS.  

Du börjar sakta men säkert att finna Dig en plats i mitt hjärta. Situationen är för mig helt främmande, egentligen. 

Jag fick frågan idag varför jag inte har skrivit någon bok än. Vad är det jag håller på med egentligen? Det är faktiskt flera som har påpekat att jag borde börja snart, på riktigt. Att skriva på riktigt. Att komma igång. Problemet är väl bara vad jag ska skriva.. Vilken av alla idéer som jag har ska jag börja med att skriva ner på papper? Det är faktiskt svårt, men egentligen är det bara att skriva det jag känner för, det är då resultatet blir bäst.

 

Jag känner en person som har sin rätta hälft på andra sidan. Vad i fasiken ska jag råda henne till? ”Ni kommer att åter få vara samman, i ett annat liv” eller ”om du sköter dig och har tur så kommer han åter att finnas hos Dig, snart”. Döden är ett märkligt fenomen, som ingen människa förstår sig på fullt ut, förrän det händer dem själva. Egentligen är det ganska lustigt, hur kommer det sig att människor bryr sig så mycket? Att inte människor kan förstå att Döden bara är Början, Början på något Nytt och något BRA. Om man har skött sig i sitt mänskliga liv vill säga.

Purple is your color, wear it, before it’s too late. Before someone starts diggin’ your grave for ya’.

Jag gav dig allt och nu har jag ingenting kvar, and....

……Ps, I would do it again and again and again.

Det femte November år 2007 var dagen med Stort D, dagen då MissLidman satte sig på planet och resan började, på rikitgt. Resan som skulle förändra hennes liv för alltid. Det var början på två UNDERBARA år, som innehöll både det ena och det andra. I det stora hela var det en helt fantastisk upplevelse, även om det var svårt ibland, det ska inte glömmas bort. Men, svårigheter måste vi alla gå igenom och man klarar sig igenom saker och ting om man verkligen, verkligen vill.

Det är helt enkelt helt förskräckligt att det har gått 3 år sedan den dagen en fjyttig liten Kalmartjej åkte ut i ”Världen.” Helt sjukt egentligen, något annat som är så sjukt det bara kan bli är ju att LillaY blir typ ett halvår, snart. Tre månader ska flickebarnet vara, det känns som ett bra tal, tre månader. Tiden går så förbaskat fort så jag vet egentligen inte vart jag ska ta vägen. Det är så frustrerande! Jag vill göra så mycket, men det finns inte tid till allt. Min KäraVän sa åt mig att jag måste prioritera vad jag vill göra, men jag vill inte det. Jag vill hinna med ALLT! Precis allt! Ganska ofta önskar jag att jag kunde dra i en handbroms, att bara stanna tiden.

Ibland önskar jag att jag kunde gå tillbaka i tiden, för att hämta två människor som inte existerar idag. För idag existerar bara ett skal av sjukdom och förvirring samt en sjuk kropp som inte orkar länge till. Tänk, bara tänk, lek med tanken, att åka tillbaka i tiden och hämta de friska människorna som en gång existerade och låta dem leva i nutid. Så underbart! Att kunna ha ett helt samtal och förstå varenda ord, att kunna få råd igen, att kunna skratta och le tillsammans på det där sättet som endast friska människor kan göra. Då sorgen inte finns, då istället glädjen fyller kroppen och kroppen blir alldeles varm, varm utav kärlek, kärlek och omsorg.

Stressen gnager som en förbaskad tickande bomb. Jag orkar fan inte, dra i Handbromsen nu TACK,

So take me as I am, Tomorrow I will change and Today won’t mean a thing! I’m your dream and you know it, Don’t try to save me, I’m yours.

I’m somethin’ in between and I wouldn’t want it to be any other way. You look at me as if I was an angel underneath. You're so good to me and I make you feel nervous and Miraculous at the same time and you know you wouldn’t want it any other way.  

Just when you think you got be all figured out the season is already changing. I’ll tell you one thing though, I’m your Angel under cover, I’m the Goddess you’ve been waiting for all your Life. ;)

Kan det helt enkelt vara så att jag är världens lyckligaste? Detta har varit världens skitdag rent utsagt, på alla sätt och vis! Men så nu, bara sådär, eller bara sådär, ett email ramlade in i min inkorg och jisses vad glad jag blev! Jag är helt enkelt världens, VÄRLDENS lyckligaste! Bara så ni vet!

Jag tror att livet just har börjat och det blir vad man gör det till och den där man, det är jag!! Och jag säger helt enkelt att: Ibland är Livet för jävla underbart!!

På sistone har MissLidman varit där för allt och alla, precis som hon vill. Men vet ni vad? Då hon finns till för andra till 100% så glömmer hon bort sig själv. Därför tänker denna lilla FrökenFräken ta vara på ett råd som hon fick för över ett år sedan. En mycket klok och UNDERBAR Ängel sa en gång: ”Söndagarna är till för dig, bara dig”. So, nog för att det tar ett tag innan MissLidman tar till sig råd och lyssnar på riktigt, men nu så! Nu kommer Söndagarna förbli Heliga och Undebara och det kommer att vara hennes dag, bara Hennes!

Under veckan som har gått har det mest blivit plugg, stängt in mig och pluggat gärnet! En del sms och en del telefonsamtal har det dock blivit, ibland behöver människorna i min närhet mig och då får det bli en timmes paus. Tentan var i fredags och det kändes bra, en del frågor var väl lite sisådär, men nog ska det räcka till ett godkänt iaf!

Jag fick tyvärr ställa in en date med min KäraVän E, som hade vägarna förbi Kalmar i veckan, plugget kommer först helt enkelt! Eftersom vi inte kunde ses bestämde jag och MammaSvahn att vi skulle åka hem till E istället, nästa vecka. Ska blir så enormt sköj!

Nehe! Nu ska jag nog gå ut med Alex tror jag allt! Var ett tag sen nu och idag skiner Solen och det är en underbar Höstdag! Så nuså, nu ska Katten och Matten ut och gå och vara Lyckliga, för man kan helt enkelt inte vara annat! Det är förbjudet! Tjoho! ;)

Att sjukdom kan förstöra en hel personlighet, en hel jävla person går upp i intet och kvar blir endast ett skal som består av förvirring. Egentligen är det ganska hemskt måste jag säga, men människor kallar det ”livets gång” så jag antar att de har rätt. Men egentligen, varför?


Ett annat scenario, det finns tydligen en gräns då det kommer till Vänskap. Vänner gör inte allt för varandra, tydligen. Eller gör de det? Kan det vara så att jag helt enkelt såg ditt bästa i denna mörka stund och valde åt dig? Kan det vara så att Du mår dåligt och påstår att Du mår sämre av mitt beslut men egentligen, innerst inne, vet Du att det var rätt beslut att ta. Då Du mår som sämst, lita då på mig att ta alla beslut åt Dig, jag ser faktiskt efter Dig och vill Ditt BÄSTA. <3




Jag känner att jag ligger på latsidan då det gäller pluggandet. Jag gör verkligen inte mer än nödvändigt, ok, jag gör inte ens det! Men det kanske jag inte brukar göra? Tentorna brukar ju lösa sig iaf, så jag hoppas på att det fortsätter så! ;)

<3 And oh, Life is Good <3