Sabina Af Cato

http://www.youtube.com/watch?v=hKxoCxalyWw

Om du klickar på länken kommer du att få se en video med två super-duper braiga dansare! Jag diggar dem stenhårt! :)

Dansen handlar om bröstcancer. Denna eviga, egiva kampen mot sjukdomen. Koreografen's vän är själv drappad utav bröstcancer och Tyce Diorio (koreografen) ville utrycka sina känslor. Dansen är helt fantatiskt och jag gråter och gråter och gråter! Det är helt sjukt hur mycket inblick man får i det hela, alla svåra dagar då vänner och familj behövs som bäst. Då den cancersjuka är som sjukast och behöver någon att lägga all sin last på. Vänner och bekanta som alltid behöver vara så förbannat starka.

Bästa delen utav dansen tycker jag själv är då tjejen ger upp, hon ger verkligen upp! Hon hoppar och bryr sig inte om fallet, hon vill ner på botten, hon har gett upp. Men då är han där med sina starka armar och ger henne ny energi och kampen fortsätter.

Bröstcancer, cancer överhuvudtaget, är viktigt att prata om. Att förstå sig på så att man bättre kan stötta drappade. Alla känner vi någon som har drappats av denna hemska sjukdom.

Dansen säger mer än ord någonin har lyckats göra och alla satt vi och grät då Melissa och Ade hade dansat klart. Klippet kommer från "So you think you can dance". Det är bara att titta och, gråta!

Det är något som jag inte har har förstått förrän nu. Det är något människor som inte har levt i USA har väldigt svårt att förstå. Jag själv förstod till fullo då jag var nere i DC för första gången. Efter det har jag påverkats mer och mer och fått mer inblick i det hela. Jag vet inte, hela ämnet är så svårt för mig att beskriva. Man måste verkligen vara här för att riktigt, riktigt, RIKTIGT förstå hur det är och hur det känns.

Denna stolthet som alla Amerikanare har för sitt land, de är stolta över att vara Amerikanare. De har det i blodet på någotvis. Denna stolthelt för alla soldater i olika åldrar som ligger ute i krig och kämpar för sitt älskade land. Denna stolthet över något sådant stort som det faktiskt är. Denna eviga kamp för frihet. Dessa Amerikanska soldater som hjälper barn i mellanöstern, barnen ser dem som hjältar och det är de med. Amerikanska ungdomar kämpar för att familj och vänner ska vara säkra hemma i USA. Killar och tjejer i min egna ålder, till och med yngre än vad jag är, åker iväg för att kämpa och lämnar stolta familjemedlemmar kvar här hemma. Människor pratar om det så ofta: "Ja min son är i Afghanistan nu." och "Min son kommer hem till jul. Då har han varit borta i sina år så nu ska vi äntligen få hem honom!" Ni har ingen aning om hur många det faktiskt är som har anhöriga där borta i mellanöstern.

Jag stod och pratade med hans pappa, jag såg stoltheten i hans ögon då hans son kom på tal. Jag såg glädjen och lyckan i hans ögon då han sa: "Till jul får jag se honom och krama om honom!" Han visade stolt upp ett kort på sitt älskade barn. Bilden jag höll i föreställde en 21-årig kille där han gick med all sin packing på ryggen. Nästa bild föreställde en hjälte. En H-J-ÄL-T-E. "Det är pga denna kille som min son forfarande är i livet. Min son och alla andra soldater på anläggningen. Det är pga denna kille som min son kommer hem till jul" Det hela var så stort så President Obama åkte dit för att skaka allas hand och tacka pojkens föräldrar.

Men nu är det så, att sonen kommer inte hem till jul. Deras älskade son som de har gått och längtat efter i månader. De har räknat ner dagar tills de åter få ses. Men han kommer inte hem.

Kämpa för frihet, dö för frihet. Jag vet att det kommer att regna i helgen, Änglarna gråter för mycket nu.

R.I.P Nicholas Xiarhos

http://www.thebostonchannel.com/news/20165721/detail.html

Idag pratade jag med min älskade vän, en utav mina bästa vänner. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Jag berättade att jag hade kommit in på högskolan och sa att jag ville jobba på hotel i framtiden. "Utomlands?" var den första kommentaren. Jag svarade att jag inte visste men att jag säkert kommer vara kvar i Sverige. "Bra! För jag klarar inte av att du lämnar mig en gång till"

Jag tror inte riktigt att jag har förstått innan hur svårt det är att bli lämnad ensam kvar. Jag har fått lite inblick i det i och med att mina vänner här har åkt hem en efter en. Men det är först nu jag börjar inse hur ni hemma har känt det,

Imorgon ska jag iaf ner till the Cape och har cluster meeting. Så får vi se vad dagen har att erbjuda!

Dags för sängen?

Just här och nu, just i denna sittandes stund till tonerna av Kings of Leons senaste hit fick jag ett sådant sug efter Sverige. Ett sug, en längtan, en pirrande mage. En längtan till ett liv hemma i Sverige, att kunna ringa mina vänner och faktiskt möta upp dem och göra någonting. Just nu i sittandes stund fick jag en sådan jäkla längtan till Sverige så det är inte klokt!

Den  känslan som jag först hade för USA då jag fortfarande var hemma i Sverige, den pirrande känslan i magen över ett nytt äventyr och man vet inte rikitgt vad som väntar. Man bara känner att man är redo för något annat, ett ny början. Den pirrande känslan av glädje och spänning känner jag nu för att återvända hem till Sverige.

Det kommer bli ett nytt äventyr, en ny början, på Kalmar Högskola, i mitt gula flickrum och tillsammans med alla mina kära vänner!

Det var en gång en flicka, Sabina var hennes namn. Hon undrade vad hon skulle göra med sitt liv, inga planer hade hon. Eller, dessvärre var det väl så att hon hade alldels för många planer och visste inte hur allt skulle ordna upp sig.

            Sedan en dag satt hon i Lexie och körde. Hon svarade på alla miljoner frågor som kom ur den fyråriga pojkens mun. Hon slängde en blick i backspegeln och tittade på honom där han satt med sina Lightning Mcqueen solglasögon på. 'De sitter snett som vanligt' tänkte hon medan hon log åt hans allt för underbart söta ansikte. Hon hörde Jethro's sms-signal och hon började genast undra vem som skickade sms till henne såhär småtidigt på förmiddagen. Hon hoppades i hemlighet på att det skulle vara en utav hennes bästa vänner som hon inte hade hört av på ett tag MEN. Ja, något inom henne sa att sms:et som låg och väntade på att bli läst gällde högskolan hemma i Kalmar. En tanke sa henne att nu var det någon där hemma som visste att hon hade kommit in och ville dela nyheten med henne. Sabina fortsatte att köra och svara på frågor och hon glömde bort det olästa sms:et.

            Väl framme i Plymouth pakerade Sabina bilen Lexie, pojken hoppade glatt ur och gick raka vägen till gräset där han stod säker från all trafik. Sabina började rota fram sandleksaker och då hon såg sin handväska kom hon på att hon hade fått sms 20 minuter tidigare. Hon tog upp Jethro och såg att det var hennes mamma som skrev: 'Hej på dig! Grattis du har kommit in på turism programmet :)!! Jag har precis kollat på studera.nu. Du måste gå in och svara för att behålla din plats. Så går in på sidan när du har slutat jobbet. Puss och kram från mamma' Känslan hon hade inom sig stämde, hon hade kommit in! Hon sprang bort till pojken, lyfte upp honom och pussade honom. Hon tänkte att hennes mamma aldrig förändras. Här talade man KLARTEXT så att dottern skulle förstå. Att Sabina hade stått på sina egna ben sedan tidig tonår tycktes hennes kära mamma allt för ofta glömma bort. Fast, typiskt mammor kanske. Sabina ringde sin bästa vän Br (som givetvis inte svarade) så hon ringde hem istället där K svarade och hon blev riktigt glad och sa grattis. Br ringde upp efter ett tag och flickan skrek för full hals och sa att hon var så stolt över sin älskade vän. Sabina ringde även till B och fick samma reaktion där. Hon ringde till tre personer och alla blev så glada, men Sabina själv kände ingen lycka. Hon kände sig bara så, underlig.

Då Sabina och pojken är hemma från Plymouth frågar pojken Sabina när hon ska komma tillbaka hem. Sabina tar fram kalendern och visar honom bladet för augusti. 'Här, ser du nummer 6? Då åker jag till CA. Och här på nummer 16 kommer jag tillbaka hem hit. Och här, ser du där, nummer 18? Där åker jag till Sverige.' Hon tittar ner på pojken som sitter i hennes knä, hon luktar på hans hår som fortfarande luktar pool från hans simlektion tidigare på dagen. 'Så när kommer du tillbaka hit?' Sabina säger åt sig själv att vara stark, hon sväljer och sedan säger hon: 'Älskling, jag kommer inte tillbaka. Jag kommer tillbaka från CA här, ser du? 16.' Säger hon och pekar på rutan för den dagen. Pojken tittar dit hon pekar men han är inte nöjd. 'Men jag menar, när kommer du tillbaka hit? Till oss? När Sabina?' Hon känner att det vattnas i hennes blåa ögon men hon får inte. 'Jag vet inte när jag kommer tillbaka och hälsa på er. Jag måste ha pengar till en flygbiljett först, de kostar mycket pengar.' Pojken tittar ner på kalendern och sedan på sina fingrar. 'Sabina, jag tycker att du stannar hemma i Sverige i 10 dagar och sen kommer du tillbaka hit. Ser du denna rutan här? 82? Jag tycker att du ska komma tillbaka hit då, 82, okej?' 'Älskling, kommer du ihåg, du läser från detta hållet, så det är nummer 28.' De ler mot varandra och pojken utbrister: 'Oh, jag glömde.' Sedan skrattar de och Sabina börjar busa med honom och så vips, är kalendern bortglömd.

Då det är dags för lunch undrar K och B's mailadress så Sabina loggar in på sin enormt SNYGGA mail, hotmail alltså. Hon ser att hon har ett mail från ett namn hon inte känner igen och ämnet är 'Ansvarig Barnens Lekhörna'. 'Jobbet' tänker Sabina och öppnar mailet. ' Vi önskar att vi haft flera lekhörnor att bemanna då det kommit in fantastiskt många intressanta ansökningar. De flesta som har sökt är utbildade till fritidspedagoger, fritidsledare, barnskötare, förskolelärare eller lärare. En gemensam nämnare för flertalet sökande är ett engagemang inom teater- och föreningslivet som ledare för barngrupper. Det finns också flera som har erfarenhet av personalansvar. Vi nu har gått igenom samtliga ansökningar ett flertal gånger och slutligen kommit fram till ett 15-tal personer som går vidare till nästa omgång. Dessvärre är du ej med i denna grupp.' Det sista av mailet slösar hon inte ens sin tid på att läsa utan kollar upp B's mailadress istället. Hon ger den till K och fortsätter med sin dag.

Efter att ha hämtat och släppt av flickebarnet badar hon pojken samtidigt som hon viker tvätt. Sabina känner lukten av kycklingtacos som ligger och lagas till i slowcookern. Hon inser att hon är hungrig och skyndar därför på badet lite grann. Kycklingtacosen slank gott ner och efter middagen åkte flickorna i familjen iväg i den stora bilen till stranden. Det var nämligen dags för Sabina att lära sig att köra i sanden så att hon kan ta med barnen dit. Under bilfärden börjar Sabina förstå att hon har kommit in på högskolan och hon känner glädje över det. Väl hemkomna efter lite vilt slirande på stranden, lite flörtande och även bilproblem med att få in/ur fyrhjulsinställningen går Sabina ner i källaren. Hon drar igång Desmond och finner en glass i frysen. Hon loggar in på msn och kollar mailen. Ett nytt mail från hennes mailadress hemma har rullat in i inkorgen. Hennes mamma är snäll nog och skickar vidare alla mail som kommer till Sabinas bredband's adress. 'Fw: Sabina your Au Pair in America Flight is Booked!‏' Sabina öppnar upp mailet och läser vidare. Hon klickar sig vidare till en annan sida där hon loggar in och kollar sin flight-info. Hon ser sitt namn, för- och efternamn. Hon ser sitt medlemsnummer. Hon ser datumet 18 Aug 2009 och under det står det Boston, Depart 04:35PM to Frankfurt Germany Arrive 05:35 AM. Sabina scrollar ner och fortsätter sitt läsande: Wednesday 19 Aug 2009, Frankfurt Germany Depart 08:45 AM to Gothenburg Sweden, Arrive 10:20 AM. Sabina scrollar upp och försäkrar sig om att det är hennes namn, hennes liv och ingen annans. Ögonen blir våta och hon känner att hennes kinder blir fuktiga. Återigen har hon två känslor samtidigt. Precis som hon hade då hon först kom till NYC 2007. En jätteglad känsla, hjärtat kan inte sluta att dunka av excitement. Den andra känslan är ledsamhet, en sådan enorm ledsamhet. Trots känslornas totala olikheter finns de båda inom henne, samtidigt. 'Hey! Jag ska hem! Och jag har kommit in på högskolan!' VS 'Hey. Jag ska hem. Och jag har kommit in på högskolan.'

Allt detta kom till Sabina på en och samma dag.  It's like a slap in the face. Plötsligt behöver hon inte längre undra vad hon ska göra I framtiden. Hon kommer att anlända i Göteborg, Sverige Onsdagen den 19 augusti klockan 10:20AM. Hon kommer att gå på högskolan i Kalmar och läsa turism. Ödet har bestämt sig och nu vet hon om det.
In just one fuckin' day, 

People call it fate for a reason,

Tjollahopp världen,

Jag har haft så mycket för mig nu på sistone så åter igen har jag glömt bort min vackra blogg! Ska jag vara ärlig så har jag inte förstått hur fort tiden har gått. För en månad sen var jag hemma i Sverige. Att det redan har gått en månad är helt ofattbart! Det har gått så förbannat fort och tanken på att det endast är en månad kvar tills min sista dag som au pair är här skrämmer mig riktigt, riktigt ordentligt.

Semestern hemma i Sverige var UNDERBAR! Det var så underbart att träffa alla igen och att skratta och bara vara liksom. Även om jag inte hade någon tid över till att BARA VARA. Jag slängdes och flög som en jäkla vante land och rike runt. Okej, överdrivet men det var så det kändes. Jag ville göra så mycket så mer än hälften av det jag ville göra hann jag aldrig. Jag var hemma i Kalmar, vi hade klassfest och var ansvarsfulla. Kära brodern och kusinen tog studenten, jag lekte med P och var hemma hos mina morbröder och drack kaffe och åt goda rester från kusinen's student. Det pratades en hel del med givetvis! Sen bar det av upp till kära Gamleby och Valstad! Pratade lite skit och planerna ändrades. Till mammas besvikelse hamnade jag mitt ute i skogen istället för hemma i det gula flickrummet. "Jaha, du kommer inte hem? Men vadå?..." och bla bla bla. Hon lät så förvirrad på något sätt och jag sa åt henne att jag inte hade något att dricka till festen iaf så om det var så viktigt att jag skulle hem så kunde jag köra hem efter festen. "Fast då kör jag ju hem i mörkret.." sa jag och aha! "Ja, det blir ju inte bra att köra i mörker, nej men stanna du där uppe och kom hem imorgon." Se! Där gav hon med sig för lilla Sabina får ju inte köra hem mitt i natta heller! Hihi! Så det slutade med valstad fest och det var roligt!  En hederlig gammal valstad fest med allt vad det innebär! Åhh, blir helt, ja jag vet inte. Man måste vara en valstad människa för att förstå detta tror jag. Min andra hälft blev iaf riktigt onykter och hon hamnade vid ett tillfälle i soffan brevid mig. "Sabina, jag älskar dig!" sa hon och satt och log som ett litet barn på julaftons morgon. Jag satte cidern i halsen och skällde på henne, så får hon väl inte säga då jag dricker vad fan! Vi konstaterade att sist vi var på valstad fest var då vi båda gick på valstad och det var alledels för länge sen!

            Veckan hemma i Sverige flöt på allt för fort. Hemma i mitt gula lilla flickrum var det alldels för mycket grejer och jag ville bara inte se eländet! Jag rensade så mycket jag hann men det är fortfarande mycket kvar att göra. Gahh, så mycket grejer helt enkelt! Fredag kvällen spenderade jag, har ingen aning om vart fan jag var om jag ska vara ärlig. Kära brodern skjutsade dit mig och min andra hälft en hennes, ehh, andra hälft (nu vatt det jobbigt va?) hämtade upp mig. Jag vatt så onykter och go och gla'! Men det var iaf någon mc-träff hos en utav mina bästa vänner. Trevligt hade vi och det blev en sen, eller tidig, hemkomst och så var det mars i säng. Lördagen packade jag ihop det lilla som jag skulle ha med mig tillbaka hem och så åt vi glass. That's it. Sen satt jag åter igen på tåget på väg till k-hamn och flög tillbaka hem. Jag vatt så glad över att åter se mina barn! A mötte mig i dörren och C låg vaken i sin säng och väntade på mig. Dagen efter vaknade jag upp med the pink eye och jag skyller helt och håller på ankan som jag flög hem på!

Jag måste bara säga att radion hemma i Sverige suger, big time! Fan alltså! "Melodifestival-hits" hit och dit! Pricken över i:et är rösten som säger: "RRRREEEEEKKKKKKLLLLLLLAAAAAAAAAAAMMMMMM" Vad fan?! Blev helt till mig varje gång jag satte mig i PYU och skulle lyssna på bra musik. HA! Trodde jag ja! Jäkla mix megapol eller vad fan det är och som har nyheter en gång i halvtimmen eller vad fan det är! GAHHH!!! Väl tillbaka i USA och till Kiss 108, (thank god! Musik och andra roligheter som faktikst gå att lyssna på) tog jag hand om mina barn som jag alltid gör. Jag mötte upp med Br på Friday's på fredagen som jag alltid gör. Sen åkte jag och familjen på semster till Hilton Head Island, South Carolina. Där hade vi en underbar vecka! Det var varmt och kvavt (precis som jag älskar!) vi låg på stranden och var vid poolen. Vi shoppade och åt ute. Barnen gick mig på nerverna och vi såg delfiner! Livs levande vilda delfiner! WOHO!!! Snygga killar var det dock inte så gott om och de som fanns skrämmdes iväg utav barnen. Alla verkar tro att jag är deras mamma. Då jag, barnen och D, deras pappa, gjorde saker tillsammans verkade alla tro att jag var hans fru. Det var så jäkla roligt att se allas miner då man verkligen såg att deras hjärnceller arbetade för fullt med att försöka klura ut vem fan jag var för vips kom ju K, deras mamma och då kunde jag ju inte vara D's fru. K sa det en dag: "Haha, de tror säkert att du är våran dotter och nu tänker de 'vilken slampa!' om mig! Haha! Sabina! Du får oss att se gamla ut!" Vi började skratta och så skrattade vi lite till. Förresten, jag brände mig på en brännmanet eller vad fan det var. Jag kände ngt emot mitt ben, som ett snöre och sen så brändes det och det slutade inte. Jag gick upp ur havet och benet var rött på det stället där det brändes. K drog över en handuk över C och han kissade på mitt ben, fatta vad han log då han stod där och kissade på mig! Han tyckte att det var så roligt och konstigt att han fick kissa på mig. Han hade dock endast några droppar så det kom lite framma på benet, men hey, det hjälpte! Efter det lämnade jag glatt stranden (iväg från de underliga killarna) och åkte iväg tillbaka till lägenheten. Under tiden vi var nere i South Carolina insåg jag åter igen hur mycket jag älskar värmen, den fuktiga luften. "Jag vill flytta hit!" utbrast jag och blev själv lite chockad över min längtan. Något som måste sägas om södern är att de har det bästa sweet tea ever! Slinker glatt ner! Himmelskt gott!!  

Åter hemma i MA var jag tillbaka in i vardagen fullt ut. Då jag lassade in alla mina miljoner grejer i bilen och höll på med C's bälte insåg jag hur mycket jag älskar mitt liv. Min vardag, mina barn, mitt liv helt enkelt. Sedan insåg jag vad det var för datum och att detta liv som jag älskar, det kommer jag bara leva i en månad till. Sedan insåg jag hur fort en månad går. För en månad sen var jag hemma i Sverige. Vet ni hur fort en månad går?!

Då jag var hemma på semester i Sverige insåg jag att jag har ett liv där hemma. Alla mina vänner finns kvar, familjen, allt är sig likt. (Hur fan kan ett ställe och alla människor inte förändras på två jäkla år?! Herregud! Helt ofattbart!) Men iaf, jag har ett liv att återvända till, jag vet det. Ändå kan jag inte sluta att gråta, tårarna kommer, JAG VILL INTE HEM! Gråtandes och med munnen full och chocklad ringde jag Br och stackarn förstod sig inte på ett ord jag sa. (Inte så underligt kanske!) "Älskling, du måste sluta gråta jag hör inte vad du säger! Vad har hänt?" "JAG VILL INTE ÅKA HEM!" Efter vårat alledels för långa telefonsamtal kändes det bättre och idag har jag haft en riktigt bra dag tillsammans med mina älskade barn! A har varit hemma idag så jag har haft båda barnen för en gångs skull. Vi har lekt och sjungt till The Ting Tings i Lexie. Ovanligt bra dag!

Jag försöker intala mig själv att inte tänka på dagen som faktiskt inte är här än, även om den ligger och väntar runt hörnet. Jag vet att det kommer vara hemskt och att jag kommer att gråta floder. Jag vet att en svårare tid väntar och jag försöker, så gott jag kan, att göra "slutet" lyckligt.

Gahh helt enkelt,

Fortsättning följer, damtatada,

Gahh igen,