Stolthet
Det är något som jag inte har har förstått förrän nu. Det är något människor som inte har levt i USA har väldigt svårt att förstå. Jag själv förstod till fullo då jag var nere i DC för första gången. Efter det har jag påverkats mer och mer och fått mer inblick i det hela. Jag vet inte, hela ämnet är så svårt för mig att beskriva. Man måste verkligen vara här för att riktigt, riktigt, RIKTIGT förstå hur det är och hur det känns.
Denna stolthet som alla Amerikanare har för sitt land, de är stolta över att vara Amerikanare. De har det i blodet på någotvis. Denna stolthelt för alla soldater i olika åldrar som ligger ute i krig och kämpar för sitt älskade land. Denna stolthet över något sådant stort som det faktiskt är. Denna eviga kamp för frihet. Dessa Amerikanska soldater som hjälper barn i mellanöstern, barnen ser dem som hjältar och det är de med. Amerikanska ungdomar kämpar för att familj och vänner ska vara säkra hemma i USA. Killar och tjejer i min egna ålder, till och med yngre än vad jag är, åker iväg för att kämpa och lämnar stolta familjemedlemmar kvar här hemma. Människor pratar om det så ofta: "Ja min son är i Afghanistan nu." och "Min son kommer hem till jul. Då har han varit borta i sina år så nu ska vi äntligen få hem honom!" Ni har ingen aning om hur många det faktiskt är som har anhöriga där borta i mellanöstern.
Jag stod och pratade med hans pappa, jag såg stoltheten i hans ögon då hans son kom på tal. Jag såg glädjen och lyckan i hans ögon då han sa: "Till jul får jag se honom och krama om honom!" Han visade stolt upp ett kort på sitt älskade barn. Bilden jag höll i föreställde en 21-årig kille där han gick med all sin packing på ryggen. Nästa bild föreställde en hjälte. En H-J-ÄL-T-E. "Det är pga denna kille som min son forfarande är i livet. Min son och alla andra soldater på anläggningen. Det är pga denna kille som min son kommer hem till jul" Det hela var så stort så President Obama åkte dit för att skaka allas hand och tacka pojkens föräldrar.
Men nu är det så, att sonen kommer inte hem till jul. Deras älskade son som de har gått och längtat efter i månader. De har räknat ner dagar tills de åter få ses. Men han kommer inte hem.
Kämpa för frihet, dö för frihet. Jag vet att det kommer att regna i helgen, Änglarna gråter för mycket nu.
R.I.P Nicholas Xiarhos
