Sabina Af Cato

Här sitter jag och väntar på att Reba ska börja. Tänkte skriva lite eftersom jag inte ha gjort det på länge. Vet egentligen inte varför jag inte har skrivit på länge. Jag antar att jag har haft för mycket att göra. Det blev för mycket helt enkelt. Att ha en dator med alla sociala nätverk blir som ett andra jobb, jag blir stressad på något vis. Det är mailen, bilddagboken, orkut, facebook, twitter och bloggen. Det blev för mycket så jag gjorde inget utav dem istället. En överslaghandling (HA! Se vad jag kommer ihåg från skolan!) Men iaf, jag gjorde en överslagshandling och gjorde ingenting istället. Men nu ska ni få en uppdatering! =)

Jag har varit tvungen att tacka nej till ett frieri, flera gånger om och det stör mig! Värsta drömkillen, han hjälper mig att välja ut kläder, ge mig råd om hur jag ska ha mitt hår, masserar min rygg, VILL hjälpa till med tvätten (han klagar nästan aldrig) och han är så förbannat söt! Men hey! HAN ÄR FYRA! Vi satt och hade en djup diskussion om äktenskap. C frågade om en syster och en bror kunde gifta sig. Jag försökte mig på en allt för avancerad förklaring med gener inblandat men han förstod till slut. Jag sa även att en pappa/dotter en mamma/son inte kan gifta sig. Han tittade på mig och han funderade och funderade sedan sa han: " Så när jag är 28, 29 och är redo för att gifta mig så kommer jag att hitta en annan tjej som jag älskar och så kommer vi att gifta oss?" Där tappade jag hakan, hur fan kan en fyraåring uttycka sig så och tänka på det viset? Jag har insett att hans kommentarer blir allt mer smartare, det är väl det som kallas att växa upp.

A är det bra med, hon blir allt mer vuxen hon med. Hon kom hem med en ny frisyr igår och herre min tid vad vuxen hon såg ut! Hon beteer sig allt mer som en tonåring och det kan vara lite jobbigt ibland faktiskt. Det tar på tålamodet faktiskt att försöka vara lugn men jag lyckas nästan alltid, mest för att hon blir allt mer förbannad när inte jag står och skriker tillbaka till henne. Det som är sämst med hennes beteende är att C tar efter det och det är så jäkla frustrerande! Men annars är det bra med flickebarnet. Gått ner i vikt har hon också gjort och jag är så stolt över henne! Det är vi alla för vi vet hur svårt det är att hålla sig till en diet!

I helgen har jag haft långledigt, eller vi. Det var heldag igår så alla var lediga. (Memorial Day) Jag spenderade hela min ledighet tillsammans med Br från Brasilien. (Skiver Br för att ni inte ska blanda ihop henne med min kompis B och ja, B kallas faktiskt för B så Sabina, sluta klaga!) Br sov här lördag-måndag, vi shoppade, åkte till stranden och umgicks helt enkelt. Dunkade i Lexie gjorde vi också och vi åkte till Friday's flera gåmger om. Vi åkte även till Plymouth så jag fick köpa godis från Brasilien (fasen vad gott!!) och Br fick prata lite portugisiska och handla saker som hon har saknat hemifrån.

Annars snurrar tankarna runt i mitt lilla huvud, mest om min "hemkomst". Jag blir helt panikslagen varje gång jag tänker på att det snart är över. Det som har varit mitt liv så länge är liksom kaputt om bara några veckor. Jag börjar alltid gråta när jag tänker på det, när jag ser barnen skratta och då de är så där underbara som bara de kan vara. Jag blir helt panikslagen! Gråter för minsta lilla, även om barnen är hur bra som helst och de lyssnar så börjar jag att gråta. Eller, få tårar i ögonen för jag vill inte gråta när de ser mig. Men det är så förbannat orättvist! Det ska komma någon jäkla bitch från Brasilien och ta hand om mina barn! Hon ska köra min Lexie och sova i min säng! Men det är ju mina barn vad fan! Näe så orättvist detta är! Och jag vet att det inte är mina barn som i mina men det är så jag känner. Precis som alla andra au pairer, det är våra barn så får ni säga vad ni vill.

You know, I never thought the au pair life would turn out this way. I had no idea what the heck I signed up for. Blow out some love, I'll need it. AND! I'm trying to be strong and I'm there, I just have to stay there! WOHO! :) Time to blow out some love! =)

Du känner solen i ditt aniskte. Du känner hur den värmer, du andas in och ut, in och ut. Du känner hur dina lungor fylls med luft, hur ditt hjärta slår fortare. Du hör fiskmåsarna skratta över något uppe i skyn samtidigt som du hör det lugnande ljudet av vågor. Du blundar och ler åt de retandes fåglarna medan du känner hur solen absoberar bort de salta vattendropparna från din bara hud. Du sätter dig upp och försöker se om du har blivit något brunare sedan sist du kollade. Du tittar ut över havet och du känner ett enormt lugn inom dig som är obeskrivligt. Detta lugn kan du endast få då du hör ljudet och känner lukten ifrån havet.

            Du stäcker dig efter din väska och drar upp en gammal skvallerblaska i brist på annat. Du bläddrar snabbt förbi alla sidor om svininfluensan, du kan inte bli mer trött på eländet. Du leta rätt på horoskopet och läser med spänning om det som sägs ska hända dig i framtiden. Du tittar upp från tidningen då du hör ett barn skirka i förtvivlan över att ett annat barn tog leksaken ifrån honom. Du ser en kvinna resa sig ifrån sin lila solstol och hon går med irriterande steg bort till barnen. Du hör hög musik från en bil och du tittar upp mot parkeringen. Du hör ditt namn skrikas och du höjer din arm till en vänlig vinkning. Dina vänner hoppar ur bilen och de börjar gå emot dig släpandes på all packning. De skrattar och sjunger medan de går, precis som glada människor ska göra på en vacker sommardag. De fäller upp sina stolstolar brevid din och den mysiga musiken strömmar ut ur högtalarna. Det dricks iskaffe och det äts smörgåsar till lunch. Ni talar om konserten ni ska på denna månad men det talas även om planer längre fram i sommar. Alla har olika vägar att gå och i ren desperation tänder en utav er en ciggarett. Då du blir erbjuden påpekar du snällt att du inte röker vid havet. Du sneglar på dina vänner där de sitter och du har svårt att föreställa dig att dessa människor glatt nynnade på olika sånger för bara några minuter sedan. Du möter din bästa väns blick och du försöker dig på ett osäkert leende. Hon ler inte tillbaka utan undrar hur det som var så långt borta plötsligt kan vara så nära. Du svarar inte för att du har inget svar.