Sabina Af Cato

Förr eller senare här I Livet förlorar människor det som de älskar. Det kan vara vänner, föräldrar eller rent utsagt sig själva. Då en människa förlorar sig själv har det hänt något radikalt och det finns olika sätt att förlora sig själv på. Människor som mår dåligt förlorar sig själva till sin depression, människor som är missbrukare förlorar sig själva till sitt missbruk och människor som är kära kan förlora sig till kärleken. Då en människa förlorar sig själv finns det egentligen ingen återvändo, det är för sent. Den förlorade människan inser aldrig att det är för sent för det sista som överger en människa är Hoppet. Hoppet lyser klart och starkt inom nära och kära till förlorade människor för de tänker att kanske, kanske K-A-N-S-K-E blir allt bra igen. Tiden läker alla sår sägs det men det som händer är helt enkelt att Hoppet försvagas inom arma människokroppar. Då Hoppets klara och starka sken har blivit en liten ljusstrimma är det ett tecken på att det snart är slut. Det är förbaskat svårt att se en människa förlora sig själv, att inse att det håller på att ske är hjärtskärrande och att inse att det har skett är det värsta som finns. Det går att kämpa för en människas existens, det går att kämpa för att en människa INTE ska förlora sig till sig själv. Kampen kan bli livslång och tillslut försvinner kämpaglöden. Med kämpaglödens försvinnande försvinner även Hoppet och utan sitt Hopp är en människa ingenting, INGENTING, det är S-L-U-T!

Jag är as-pmsig idag, på riktigt, ett fuckin’ jävla pms-freak. PÅ RIKTIGT! Jag själv anser att det var jävligt länge sedan jag hade en dag som denna, usch och blä och fy. Jag själv anser att pms:en är en del av mig och så har det alltid varit. Jag själv anser att jag är jobbig, ibland, OK, oftast. Nej, faktiskt inte oftast, ibland. De som anser att jag oftast är jobbig är de människor som jag ”ger mig på” under dessa pms-dagar, de som får ta mest skit från mig. Ibland kanske det inte är toppen direkt, but that’s me, I guess.

Vet ni vad jag anser? Jag anser att pms är en sjukdom som inte kan styras. Jag kan inte styra min pms, jag kan inte styra mina utbrott, de bara kommer. Det är hormoner som inte kan styras, precis som gravidhormoner, inte fan styr en gravid kvinna över sina utbrott, inte fan väljer hon vilka cravings hon har. Jag styr inte min pms, jag styr inte allt som händer dessa dagar. Jag gör verkligen inte det. Allt jag vet och känner under mina pms-dagar är irritation på allt och alla. Jag är så grymt irriterad och minsta lilla kan få mig att explodera som en bomb. Det som gör mig ännu mer irriterad under dessa dagar är personer som väljer att tjafsa med mig istället för att låta mig vara. Bråken börjar väl oftast med att jag kläcker ur mig en kommentar och personen ifråga väljer att inte ta min skit. Fast egentligen är det inte min skit, det är inte min kommentar. Det är pms-hormoner, pms-utbrott. En utav Mina Närmsta Vänner är B-Ä-S-T då jag har pms.  Även om jag säger något spydigt till henne så säger hon ingenting tillbaka, INGENTING! Nothing, nada! Ibland händer det även att hon håller med mig. En gång sa jag till exempel åt henne att hon var så jäkla dum i huvudet, eller sa, jag halvskrek och såg allmänt förbannad ut. Hon svarade med: ”Ja, jag vet, där var jag verkligen trög!” Precis efter hon hade sagt det började hon småskratta åt sig själv och jag skakade på huvudet, skrattade och höll med henne, hon var ju verkligen trög. Just där och då tyckte jag att det var skönt att hon själv sa det, så slapp jag kläcka ur mig det istället. Eftersom hon höll med mig umgicks vi som vanligt och mina pms-symtom försvann för den dagen.

Snälla, istället för att tjafsa vidare med mig håll med mig istället, eller gör vad fan ni vill så länge ni inte tjafsar. Jag kan garantera er att ni får en gladare och mer Hermonisk Sabina att ha att göra med! :)

PEACE!

Blodlukt, denna fräna lukt som hon aldrig blir van vid, den är vidrig rent utsagt. Denna lukt i kombination med lukten som människor avger i sin fulla extas ligger över rummet och hon ler. Hon tittar på honom där han ligger brevid henne i sängen. De är båda utmattade efter nattens lekar och han hade lovat henne att inget skulle hända, att ingen skulle ge sig på dem. Han hade lovat henne att han skulle skydda henne, precis som om hon behöver bli skyddad, hon klarar sig faktiskt galant själv. Han andas in tungt och ororn sprider sig i hennes kropp. Hon studerar hans kropp, hon studerar hans ansikte, hon studerar allt och hon vet helt enkelt inte vad hon ska ta sig till. Hon väntar på hjälp. En hjälp som aldrig kommer att komma men det vet inte hon. Nej, det vet inte hon.

Människor är egentligen ganska grymma, mot varandra men även mot sig själva. Ibland förstår de inte sitt egna bästa, ibland förstår de inte vad som händer förrän det är för sent. Ibland Lovar människor saker och ting, de avger ett Löfte men människor är avskum och de bryter ofta Löften vilket resulterar i  konsekvenser, konsekvenser som inte ens existerar i deras mardrömmar. Människor är ganska dumma egentligen och ovetandes, de bara gör utan att bry sig.

Det ska göras ordentligt, det ska ha en innebörd tänker hon då hon går och letar efter det perfekta vapnet. Människor ska fasen veta att hon menar allvar, annars finns det ingen mening med det hela. Där, där ligger det hon behöver. Hon känner på den svala spetsen och en bloddroppe faller ner till det smutsiga golvet. Hon börjar gå tillbaka till rummet där han ligger och sover helt ovetandes. Han har inte längre förmågan att tala, han har inte längre förmågan att röra sina muskler, han har inte längre förmågan att få i sig föda, han har inte längre förmågan att vara människa. Men han andas och hon hatar det. Hon hatar hans andetag, hon föraktar dem. Hon hatar det som har blivit hans liv, hon hatar den person som han numera är. Hon älskade den person han var i ett tidigare liv och hon hatar fortfarande det ögonblick då hon insåg att hennes älskade inte längre finns hos henne. Därför och enbart därför väljer hon att göra det hon gör. Hon sätter sig på honom, hon smeker hans ärrade hud, hon leker med hans brösthår och hon kysser honom så som bara hon kan. Hon sätter den vassa spetsen mot hans hud och hon vet att under huden slår hans hjärta, dunk, dunk, dunk. Hon trycker ner spetsen, den går igenom huden och hon andas in och ut. Hon tittar på hans fridfulla ansikte och hans läppar är formade till ett leende. Hon kysser honom i pannan och fäller tre tårar. Dunkandet ifrån hans bröstkorg hörs inte längre och hon lägger sig brevid honom. Hon håller om honom med sina förgiftade armar och nu är han fast för hennes demoner är redo för att flyga,

Så det så Människoavskum,!

Ibland undrar jag varför vissa människor går med mörker inom sig. Ibland förstår jag mig inte på andra levande varelser. Varför förstöra något som kan vara så underbart det bara kan bli genom att viga sig till mörkret? Ibland förstår jag inte vad de tänker, då de tänker att de ska få med mig på deras dumma, dumma påhitt.

 

Jag pratade med en fågel igår, han kom flygandes utanför mitt köksfönster när jag åt frukost. Han sträckte på sina vackra vingar och han sa: ”Snart, snart Sabina, snart är det VÅR.” Solen visade sig och himlen var blå, precis som den ska vara. Denna fågel kom till mig igen, senare under dagen då jag behövde det som mest. Han tittade på mig genom fönstret precis som han brukar göra då jag inte ser. Ännu en gång skvallrade han om Våren men denna gång uttryckte han även att han hade sett D-E-T. Jag blundade, andades in och log.

Ibland måste jag faktiskt stanna upp i vardagen och tänka: ”Detta är faktiskt MITT Liv.” Ibland måste jag nypa mig själv för att inse att jag inte drömmer, för att inse att jag Lever och Andas och ÄR. Jag är så förbaskat Lycklig rent utsagt! Och det är just därför ni aldrig, aldrig ALDRIG kommer att Lyckas med det ni planerar, ni kommer ALDRIG att få med mig på era Dumma Påhitt. En gång har er sort fått makt över mig, en gång. Jag mådde då ofattbart dåligt, jag misslyckades med allt jag tog mig an, jag misslyckades med att vara så Perfekt som bara jag kan vara. Jag misslyckades med min Amerikanska uppskrivning, jag misslyckades med att skratta, jag misslyckades med att sprida glädje, jag misslyckades med ömhet och jag misslyckades med att äta. Jag räddades tillbaka till Livet utav en Underbar Ängel och det är tack vare Henne jag Lever det Liv jag gör idag. Detta Underbara Liv är MittLiv och er sort kommer inte att få makt över mig igen. Jag är klar med att gå på tå för att inte göra er arga, jag är klar med att gömma mig, jag är klar med era lekar. It’s on, bring it on.

För det är VÅR i mitt Hjärta,