Sabina Af Cato

Idag dansade de färgglada höstlöven utanför mitt fönster. Jag satt på balkongen och begravde mig själv i alla min papper och idag har jag lärt mig, jadu, inte tillräckligt mycket? Jag satt mest och tittade ut genom fönstret och såg löven dansar i vinden och insåg att det var vackert. Jag insåg att jag också ville ut och dansa, dansa och vara fri.

Just nu sitter jag i soffan och är passiv. Kollar på Idol och Jon gör just nu kvällen otroligt mycket bättre, jädrar! He just blew me away! Min käre far håller på att bygga ihop min motionsak som jag har köpt idag. Vi kom fram till att jag hjälper till bäst om jag sitter och tittar på. Ja, jag är inte så bra på att bygga ihop saker kan man säga..

Nu hade jag tänkt plugga lite mer, sen får jag väl komma i säng i tid så att jag kommer upp vid 7am imorgon. Hade tänkt sätta ingång med plugget i tid. Har tenta på onsdag och jag är så jädrar nevös så det är inte sant. Eftersom jag saknar två böcker så får vi se hur det går för lilla mig!

Men nu är det dags för mig att dra mig ifrån Desmond! Och göra lite nytta kanske?

Ibland så undrar jag hur människor kan andas. Hur kan de andas och vara en del utav världen bara sådär? Hur kan de gå dag in och dag ut utan att bli påverkade av det som händer runt omkring dem? Eller ser de världen så som hon faktiskt är och väljer att, att inte se? Att se fast stöta bort? Att välja att glömma bort så pass viktiga ting, som kanske en människa? En person som har betytt så himla mycket, en person som alla älskade. Människor väljer nu, att se fast inte se.

Hur kan människor vara så korkade? Att inte hjälpa och istället blunda, skaka på huvudet och hoppas på att morgondagen ska bli bättre. Att morgondagen ska bli soligare och lyckligare. Men jag ska säga er, att då morgondagen åter är här kommer modern att sitta vid gravstenen och fälla tår efter tår efter tår. Dessa tårar kommer sedan att falla som regn så jag lovar er, att morgondagen blir ingen solig och lycklig dag.

Kankse när Ni väljer att se, och då menar jag se, kommer modern att finna ro och lugn och Ni kommer återigen att få känna solens stårlar mot er kind. Men endast då änglarna åter igen är lyckliga och stolta över människan kommer detta att ske. Och det är orehört långt tills dess..

So good luck folks, I’m out of here,

Jao, så kan det vara ibland, I guess that’s it for some people but, hey?! What’s up with that crazy girl who left the US behind and haven’t been on her blog since? Well, here’s a little clue. She’s alive and here’s her story for now:

Hallojsan, detta blir nog ett konstigt inlägg men det är mycket som ska fram och alla ska få höras så då får det bli såhär helt enkelt.. Lite uppdaterning om vad som har hänt i mitt liv kanske?



Jag är i Sverige och jag bor återigen i mitt gamla flickrum med de gula väggarna. Ja det var ju ett himla tjaffs om dessa gula väggar! (Min KÄRA moder’s ord.) Men iaf, här bor jag nu, jag lever och andas. Tankarna springer iväg allt för ofta till USA, till mina barn, till mina vänner, till mitt rum, till mitt liv som jag hade då helt enkelt. Jag funderar varje dag på att dra ner mina kort som är prydligt inramade i bokhyllan. Korten är givetvis på mina barn och det är så svårt att se dem. Jag tror att jag ska göra det, gömma korten från mig själv. Och så måste jag ju dra ner korten på kylskåpet, mamma har satt upp kort på dem där. Det är verkligen som om de finns överallt, alla minnen och helst vill jag glömma och gå vidare. Det måste låta hemskt, glömma mina barn, men eftersom jag inte kan vara med dem så vill jag glömma. Det gör så fuktansvärt ont inom mig, att inte få vara tillsammans med dem, att höra dem skratta och höra deras röster. Det är ingen som kommer att knacka på dörren när jag kissar. Det är ingen som kommer och möter mig i dörren då jag kommer hem och ger mig en bamsekram. Det är ingen som kommer och hem från skolan och vill prata om dagen och vem som sa vad och gjorde vad på bussen. Det är ingen som klagar över att åka på simlektioner. Det är ingen som skriker åt mig att jag är dum och att jag ska åka tillbaka till Sverige, för hey, jag är visst redan här!

Jag har börjat att plugga, JIPPIE!! För det har jag SÅÅÅÅ saknat! Jag går iaf på Kalmar högskola som det heter fram till årskiftet. Men dit åker jag iaf och går på föreläsning efter föreläsning. Det är powerpoint efter powerpoint. Det är rast efter rast och kaffe efter kaffe. Jag kommer hem och är helt slut, efter bara EN föreläsning. Men nu har jag iaf börjat plugga till min tenta och hoppas på det bästa. Eftersom jag saknar två böcker så håller jag tummarna för att jag ändå ska lyckas med den, vi fårla se!

Annars försöker jag mest vara trevlig mot allt och alla. Har pms för tillfället så det är inte världens lättaste! Men jag försöker så gott jag kan och jag käkar mycket godis! Underlättar för tillfället iaf. Ja, så nu vet ni det med! Det var väl intressant?

Ahh, nu kanske jag inte har så mycket mer att säga, för det är mest det jag gör om dagarna. Föreläsningar, pluggar och umgås med folk. Försöker hinna med att umgås med min andra hälft fast våra scheman krockar inte så ofta tyvärr! Men på onsdag ska vi iaf upp till skolan och ha föreläsning tydligen! Så vi får umgås hela dagen! Och så får vi se hur det går för oss att hålla i en föreläsning. Men det löser vi! För vi är bäst! Självförtroende ska man ha så det är klart att jag klarar tentan! Hihi :)

Men nu ska jag käka lite chips och dip tror jag. Tack för mig!

“And pray to God that you will live to see tomorrow,”