Sabina Af Cato

Igår pratade jag med L på msn, hon sa att Babyshambles och HIM är klara till Hultsfred 08. HIM har jag redan sett där en gång och jag är väl inte jätte intresserad av Babyshambles heller. Men det är själva känslan av att vara där, att gå på området, att titta på alla spelningar, att springa till vattentoan och betala fem spänn varje gång jag ska kissa. Allt är så underbart på festivalen, jag vill dit. Jag funderar ärligt talat på att åka hem under festivalen, hur mycket kommer det att kosta tro? Jag få se vilka band som kommer. Jag och L bestämde i alla fall att vi ska gå på festivalen år 2009, vi planerar långsiktigt!

L berättade också att Lars Winnerbäck ska spela i Gamleby i sommar. Lilla, lilla Gamleby. Jag tycker inte om Winnerbäck men jag skulle ändå vilja gå, jag vill åka till Gamleby med klassen gå en runda på Valstad och säga hej till alla djuren och skrika till de där förbannade papegojorna. Jag vill se om Melker fortfarande lever eller om han har blivit orm-mat. Jag vill gå runt på Djurvården och göra skötselturen bara för att det är roligt. Jag vill gå in på internatet och känna lukten utav det, jag vill förfesta där med min klass för att sedan åka och lyssna på Winnerbäck i parken. Men det kommer inte att hända, min klass kommer säkert att åka dit utan mig, UTAN mig. För vet ni vad? Jag är i USA! (Just nu vet jag inte om det är bra eller dåligt)

Idag när jag vaknade och hörde min hostpappas röst blev jag panikslagen. Jag funderade på varför han inte var på jobbet. Jag tycker inte om att jobba när han är hemma, jag vet inte varför, men så är det. Min hostmamma sa att han skulle jobba hemifrån idag. Jag tänkte att denna dagen kommer inte att bli bra, usch. Men titta, nu är det kväll och jag har slutat! Det gick bra och jobba, min hostpappa kom så fort barnen skrek "pappa" till skillnad från min hostmamma. Hon kommer aldrig när barnen skriker efter henne. Eftersom min hostpappa kom så fort de skrek behövde jag inte "jobba" så hårt. Min hostpappa jobbade väl inte heller så hårt, han åkte ut på ärenden och när han fortfarande inte var tillbaka efter tre timmar undrade jag vad fasen det var för ärenden. När han väl var hemma hade han en ny tv med sig, världens största! Nästan för stor, man jag har redan vant mig vid den.

Jag fick lön idag, 160 dollar, jag la dem direkt i min fina burk, nu är jag 380 dollar! Sabbe är rik! Vad ska jag köpa tycker ni? Jag känner redan hur det kliar i mina fingrar! Jag skojar bara, joho det gör jag visst mamma! Jag ska spara dem för jag ska börja plugga och då behöver jag dem.  

MEN: I helgen ska jag köpa en bok som jag ska skriva i, jag ska göra en lista. Eller flera listor. Okej, jag har inte HELA iden i mitt huvud än, men jag ska i alla fall köpa en bok! Jag har också fått inspiration till att skriva en ny saga. Jag kanske hinner börja på den i helgen, få se. Jag har inga planer för helgen, till mina hostföräldrars förvåning. "Va? Har du inga planer? Ska du inte till stan?" Nej det ska jag inte, ibland är det faktiskt skönt att bara vara hemma och göra så lite som möjligt på så lång tid som möjligt (som min andra hälft brukar säga.) Usch, det är hemskt vad jag saknar dig!

Just nu sitter jag i mitt rum, det är svinkallt. Jag antar att det är det för att jag inte har varit hemma på ett dygn.

24/12: S kom och hämtade mig och vi åkte hem till henne. Jag pratade med hennes hostmamma och jag tyckte om henne från första stund. Men S sa att hon var extra trevlig bara för att jag var där och det kan jag tänka mig. När au pairer pratar om sina hostfamiljer är det alltid något som inte är bra och ärligt talat, S's hostfamilj har några problem.. Men vem har inte det? Vi åt middag där, tre au pairer, (när vi väl fick tag på den tredje hon kan inte språket så bra, hon hade missuppfattat hela planen, jag och S gick hem till henne och hämtade henne), S's hostfamilj och mormor och morfar till barnet var där. Vi åt middag och tittade på film, vi åt MASSOR av godis, eller JAG åt massor av godis, hemskt egentligen när jag tänker efter. Den tredje au pairen gick hem (trots att hon tidigare hade sagt att hon skulle sova över, men som sagt, jag tror inte att hon förstår när människor pratar med henne, hon bara säger "yes") men jag sov över där. Jag och S satt uppe och kollade på en film och sedan gick vi och la oss.

Dagen efter säger hon: "Du väckte mig i natt!" Jag blev helt förvånad och utbrast: "Gjorde jag? Förlåt! Hur väckte jag dig?" Hon började förklara och då kom allt tillbaka till mig. Jag vaknade mitt i natten och jag trodde att jag var hemma i min säng. När jag sedan såg en svart skepnad bredvid mig fick jag panik, "Vad fan är det där?! Ett spöke?!" Så jag tog min hand för att försäkra mig om att det bara var täcket, jag nästintill slog, jag var så jäkla panikslagen. Jag trodde ju att det låg ett spöke bredvid mig. Till slut insåg jag vart jag var, jag var ju inte hemma i min säng, jag var ju hemma hos S, jag befann mig i hennes säng och det var hon som lång bredvid mig, inget spöke. Jag började skratta och skämdes lite faktiskt. Jag hade ju typ slagit henne i min panik-attack. Jag hoppades att hon inte hade vaknat, men det hade hon gjort, UPPENBARLIGEN. Snäll nattgäst va? Passa er om ni vill att jag ska sova över, man vet ju aldrig vad jag tar mig till när det ligger ett "spöke" bredvid mig!

Igår på morgonen gick vi åter hem till den tredje au pairen för att hämta henne. (Ärligt talat, jag tycker att det är bättre att säga att man inte förstår istället för att säga ja hela tiden.) När vi hade hämtat henne åt vi frukost hemma hos S, jättegott! Stor frukost! Efter frukosten blev det paketöppning. Vi slappade lite efter det, åt ännu mer godsaker och sedan bar det av till mormor och morfar till S's barn. Vi var där vid 3 och åkte vid 6 typ. Så det var min dag, inte så märkvärdig.

Och nu sitter jag här, i mitt kalla rum. Men just nu vill jag ha det kallt, det är bättre än att det är JÄTTE varmt. Just nu för tillfället i alla fall. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, äta mer godis kanske! Nej men ärligt, detta måste få ett slut! Allt godisätande, det kan inte fortsätta såhär! Jaja, det får väl ett slut, när allt godis är slut!

Idag har jag varit på bio. " Ps, I love you" fick det bli. Jag grät och grät, väldigt bra film. Jätte bra faktiskt. Måste ses flera gånger, så bra var den. 

God Fortsättning ska man tydligen säga nu, så God Fortsättning på er!

Imorgon är det tydligen julafton. Jag har ingen julkänsla över huvudtaget, ingen. Jag och L pratade om det på msn idag. Att vi inte hade någon julkänsla och att det var lustigt. Det är lustigt, när vi var barn var det väldigt spännande med julen, nu är det inget speciellt, inte som det var förr i alla fall. Att jag inte har någon julkänsla kan bero på att jag är här och att det inte är pyntat i mitt rum. Tanken slog mig faktiskt att jag skulle köpa lite julgrejer och pynta lite. Men varför? Varför? Jag kände att det var onödigt, onödigt att lägga pengar på det. Det är en jul, det kommer flera. Denna julen klarar jag mig utan julpynt i mitt rum.

Jag har kommit på att tiden går väldigt fort, julafton imorgon och sedan är det nyårsafton. Snart är det den femte januari och då har jag varit här i två månader. TVÅ MÅNADER! TVÅ! Jag kan inte förstå det, två månader, det var så länge vi var på praktik. Två jäkla månader. Två månader, nä, jag förstår det INTE! S räknar ner månaderna tills hon ska åka hem, hon sa det till mig och hon sa också att det är hemskt, att hon gör det. Men hon gör det. Men jag tror att alla gör det, kanske inte på samma vis, men alla har sin nedräkning. När jag skriver i min bok så sätter jag ett kryss för varje dag som går, det är nästan som en nedräkning. Men det är ingen nedräkning, jag kryssar och tänker. "Nu har ytterligare en dag gått och hur fort gick inte den? Snart åker jag väl hem!" Och det är faktiskt sant, tiden går fort så snart åker jag hem. Jag förstår mig inte på tiden. Snart är jag väl 37!

Just nu lyssnar jag på The Killers och jag älskar verkligen den gruppen. Oj vad jag älskar den gruppen. Låtarna är verkligen, verkligen bra, jätte bra. Låtarna tar mig tillbaka i tiden, tar mig tillbaka till fina minnen, nostalgi:

PYU och jag är ute och åker, vi är i Gamleby (såklart.) Vi åker hem till lägenheten för att hämta grejer till projektarbetet för att sedan åka tillbaka till skolan igen. Vi parkerar på parkeringen utanför paveljongen, jag låser honom och går mot datasalen. På vägen hem åker vi fort nerför trädgårdsbacken, jag ÄLSKAR den känslan. Jag gasar och gasar för att sedan hårt bromsa in pga att backen är slut. Jag kommer ihåg att jag gjorde samma sak med Antons bil. Jag, Sabina och Pea åkte till skolan för att hämta böcker, klart att man tog tillfället i akt och åkte fort nerför trädgårdsbacken. Jag blev helt förvånad när Sabina utbrast: "Nämen oj! Detta var ju roligt! Vi gör det igen!" Och det gjorde vi, gasen i botten hela vägen ner!

The Killers är min och PYU's musik, det är våra låtar. När vi kör runt i Gamleby, när vi kör på E22:an för att åka hem till Kalmar eller för att åka upp till Gamleby. När vi kör in i Mönsterås för att lämna av en person och sedan fortsätter färden hem själva. Då höjer jag extra mycket, jag har alltid extra hög volym när jag är själv.

Ja, jag tycker verkligen om The Killers. The Killers låtar är PERFEKTA. Min värsta mardröm att de kommer till Hultsfred nästa år. Jag vet inte vad jag ska göra om det blir så. Det skulle vara så typiskt, typiskt mig.

Visste ni att "Ghost Whisperer" (ett utav mina favoritprogram) är baserat på sanna händelser? Igår när jag var och shoppade hittade jag en bok som var skriven av henne som tydligen är författaren bakom programmet. Programmet handlar tydligen om hennes liv, jag hade ingen aning om att det var verklighetsbaserat.

 Imorgon är det julafton, dagen efter fyller Alex sex år och dagen efter det fyller Jerry fyra år. Helt sjukt vad tiden går, Alex sex år, sicken gammal gubbe.. Han ser till och med gammal ut, han har den där blicken i ögonen när han tittar runt. Den där blicken som säger: "Jag är härdad, jag vet allt om livet, jag är gammal och klok." Lite läskigt egentligen. Jerry kommer nog aldrig att få den blicken, det är nog något fel på honom. "När Jerry får den blicken i ögonen då blir jag rädd!" det sa jag till mamma idag och hon svarade: "Men tror du att han kommer få den blicken?" Jag svarade att det var ju av den anledningen jag skulle bli rädd, jag tror att han aldrig kommer att få den men om han nu får den blir det läskigt. "Nämen Gud, vad är det som har hänt med dig?!" Den reaktionen kommer jag att få om Jerry får den blicken som Alex nu har, sex år gammal. Egentligen saknar jag dem inte så mycket. Jag trodde ärligt talat att jag skulle sakna dem mer än vad jag gör. Ärligt talat, jag saknar dem inte alls, jag saknar inte min familj heller. Är jag sjuk i huvudet? Nej men ärligt, jag saknar dem inte. Jag saknar mina vänner mer. Oj, är jag en sådan hemsk människa som inte saknar sin familj? Måste analysera mig själv. Vänta, jag återkommer om en kvart.

Okej, jag är tillbaka, inte för att ni har märkt att det har gått några minuter, men i alla fall. Jo, jag har analyserat, (usch vad jag hatade det ordet i början! Jag tyckte att det var jätte svårt att analysera, jag visste inte vad ord-helvetet betydde. De skoluppgifterna som man skulle analysera på hatade jag, men nu analyserar jag hela tiden...) Jag kom fram till: Jag pratar med min familj nästan varje dag, ja det gör jag faktiskt, på skype. Ganska bra program faktiskt. Där pratar jag även med Alex och Jerry, ja det gör jag faktiskt. Jag pratar med mina katter via skype, ja det gör jag. Jag pratar med Rasmus med när han inte uppför sig som han ska. Jag slår honom också, han går mig på nerverna! Rasmus är min dator, ja jag har ett namn på min dator och ja, jag pratar med honom och jag misshandlar honom. Jag pratar med mig själv också, ja det gör jag, Man får bäst svar då. Tillbaka till det jag har analyserat, mig själv och min saknad. Jo, såhär är det, jag pratar ofta med min familj men jag pratar nästan aldrig med mina vänner. Det är därför jag saknar mina vänner mer än min familj. Låter det vettigt? Det var det jag kunde komma på i alla fall.

Nu ska jag gå upp i vikt, för det är trots allt jul! Jag tycker om att gå upp i vikt, jag tycker om den känslan jag får när jag står och klär på mig och inser att alla kläder är för små. Tycker inte ni att det är en underbar känsla? (Inte direkt va?)

Ps, jag ÄLSKAR The Killers! Och Ted Gärdestad! Och Elliot Smith!  

"Tack, jag tar det som en komplimang" svarade jag på min tyska väninnas kommentar. Vi åkte till köpcentret idag, igen. Jag kommer inte ihåg när vi var där senast, i måndags? Men vi åkte dit idag igen. När vi var inne på Macy's för att leta upp en toalett såg jag en tröja som jag tyckte om. Jag sa: "Den här var fin, men frågan är om jag ska shoppa mer nu. Min mamma kommer att strypa mig. Jag borde nog spara lite pengar.." Min vän frågade: "Vill du spara pengar?"  Mitt svar blev: "Min mamma vill att jag ska spara pengar, men jag vet att jag borde göra det, för det är alltid bra att ha lite i reserv. Vill du spara pengar?" Och då kläckte hon ur sig: "Ja, det vill jag. Men DU gör det mycket svårare!" Jag började skratta som en idiot och tänkte: "Tack för den!" Min vän fortsatte: "Det var mycket enklare innan du kom, när det bara var jag och S. För hon tycker inte om att shoppa som du gör. Hon vill ofta stanna hemma och det blir inte av att jag åker själv hit." Vi började diskutera varför vi shoppar som vi gör, (många au pairer gör det) det enda vettiga jag kunde komma fram till var att vi får pengar varje fredag och det vet vi. Vi vet att nästa fredag kommer det pengar, vi får pengar hela tiden därför vet vi att vi kan shoppa. "Det gör inget om pengarna tar slut, det kommer ju nya på fredag", den inställningen har vi. Men vi svor på att nästa år ska vi spara mer pengar och inte shoppa lika mycket. Jag ska ju börja plugga med, jag behöver ha pengar till det. Jag behöver också prata med min hostmamma om det för jag VILL ta en kurs som är på tisdagar klockan 19.00 men jag slutar jobba klockan 19.00 på tisdagar, men jag VILL ta den kursen.. Men jag vet inte om hon godkänner det, det får bli nästa veckas problem...

Nu börjar tydligen en utav min favoritfilmer som barn, De 101 dalmatinerna. Jag köpte den i Halmstad kommer jag ihåg, när jag var där med Farmor. Den ska jag nog titta på tills jag somnar..

Jag skulle vilja säga tack till alla er som har skickat julkort och julklappar till mig. Jätte snällt att ni tänker på mig! Tack: Familjen, Mormor, Farmor, Morbror Uffe med familj, Ågot med familj, Morbror Leffe med familj och lilla Pea. (Vad pinsamt om jag har glömt någon, har jag glömt någon?) Till er som har skickat julklappar, jag har inte öppnat dem än! Visst är jag duktig? De har legat där och skrikit "öppna mig!" länge nu, men det har jag inte gjort, jag är STOLT! Jag har inte ens öppnat det som tullen öppnade, jag tejpade ihop det igen. Visst är jag duktig? Mamma sa att de måste ha trott att det var en kniv och knark, jag undrar vad fasen det är hon har skickat... Pappa kläckte ur sig att det var en pyjamas i det mjuka paketet, fast jag vet inte om det är sant.. Allt ska öppnas på måndag!

Tack Mormor för att du köpte ett par skor till mig innan jag åkte, de använder jag flitigt! Ärligt talat, jag använder bara de skorna, TACK!

Nu blir det en nostalgitripp tillbaka till barndomen med filmen: "De 101 dalmatinerna."

Vänskap är tydligen viktigt. Det är tydligen viktigt att känna att man har någon att prata med när man verkligen behöver. Det är tydligen viktigt att känna gemenskap, det är tydligen viktigt att kunna lita på en annan människa. Det är tydligen viktigt att ha någon där som alltid lyssnar. Det är tydligen viktigt att samtala om vardagliga ting. Det är tydligen viktigt att träffas någon gång ibland för att gå på stan eller bara för att umgås. Det är tydligen viktigt att någon gång ibland tar den där cidern som gör en människa extra glad, höja volymen på stereon och skrik-sjunga för ett tag. Det är tydligen viktigt att lyfta telefonen för att ringa ett egentligen onödigt samtal bara för att höra personens röst och fråga vad personen gör för tillfället. Det är tydligen viktigt att få ett samtal minst en gång om dagen från en speciell person. Det är tydligen viktigt att skicka ett sms minst en gång om dagen till en annan speciell person och fråga hur dagen har varit, om allt är okej. Det är tydligen viktigt med vänner.

Idag har jag insett hur mycket jag saknar mina vänner. Jag saknar att min mobil aldrig ringer. Jag saknar att min mimmi-telefon hemma aldrig ringer så jag hör den. Jag saknar att mina vänner aldrig ringer för att prata om sina problem för att sedan säga efter en timme: "Nämen oj, hur är det med dig förresten?" Jag saknar problemsnacket där jag får leka psykolog för ett tag. Jag saknar att min andra hälft aldrig ringer för att fråga en fråga som tar mig 10 sekunder att svara på, de samtalen vara aldrig mer än en minut (eftersom vi precis innan har pratat i tre timmar.) men jag saknar dem. Jag saknar samtalen från gbg, där vi pratar om allt mellan himmel och jord trots att det har gått 3 månader sedan vi pratade sist. Jag saknar att kunna knacka på Tobbes dörr för att fråga en annan person vad jag borde ha på mig och om hon vill låna ut sin svarta tröja. Jag saknar att skicka iväg ett sms varje kväll när jag ska sova och fråga hur dagen har varit, om det har hänt något speciellt. Jag saknar att kunna ringa och bara snacka skit, skvallra om allt som händer som jag alltid lyckas missa för att sedan prata allvar.

Jag saknar mina vänner, jag saknar de där "onödiga" samtalen som man svor åt när man var hemma. Jag saknar att kunna beställa en tågbiljett och att sedan åka iväg för att hälsa på någon utav dem. Jag saknar bilturerna runt Gamleby. Jag saknar det mesta med dem.

Men jag måste erkänna en sak, jag har glidit ifrån vissa personer och det var faktiskt helt otippat. Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att det skulle inträffa hade jag skrattat åt den personen och trott att han/hon var galen. Det var verkligen så otippat. Sedan är det en del personer som man har glidit ifrån lite halvt. De som endast frågar: "Hej, hur är det? Går allt bra?" Och sedan är det slut på samtalsämnen. Sedan finns det dem som man kan prata med i timmar, orden tar aldrig slut. Jag hoppas att det förblir så. Jag vill verkligen inte förlora alla mina vänner hemma bara för att jag har åkt till ett annat land och ska vara här ett tag. Herregud, vi har fan internet, det vore ju skamligt om jag skulle tappa all kontakt med alla.

S-K-A-M-L-I-G-T!
      

Igår åkte min hostmamma iväg med pojkarna, själv. De åkte till Burger King för att äta middag tillsammans med min hostmammas bästa kompis och hennes barn. Jag blev helt förvånad att jag inte skulle följa med, det blev D med, han tittade på mig och sa: "Bina, jacket?" Men nej, jag skulle stanna hemma, med Sami. Jag klagade inte över det, lite ledig tid på arbetstid, bara att tacka och ta emot!

Idag hände det igen, min hostmamma och pojkarna är just nu hemma hos en annan familj och har en play-date. Jag är hemma och imorgon börjar jag inte jobba förrän klockan 15.00(!) Jag blev verkligen förvånad när min hostmamma sa att jag inte behövde arbeta på morgonen imorgon för hon hade planer med sin syster. Jag uppfattade det som om jag skulle börja ca vid 12 men nej, jag fattade fel. Imorgon ska jag börja jobba senare, mycket senare, annars brukar jag börja vid 9 men inte imorgon. Jag frågade om hon ville att jag skulle jobba mer på kvällen eftersom jag slutar vid 19.00 på torsdagar och pojkarna går och lägger sig vid 20-tiden. Men det ville hon inte heller. Så imorgon börjar jag 15.00 och slutar 19.00.

Jag tror att min hostmamma tycker att det är lite jobbigt ibland när jag följer med på allt. Hon vill väl skvallra med de andra mammorna om saker och ting som inte är för mina öron. Hon kanske vill prata om hur jag sköter mig och så vidare och det kan hon ju inte göra när jag är med. Men jag klagar inte, just nu får jag ju pengar för ingenting!

I måndags var jag och en utav mina tyska vänner på det stora köpcentret. Till min förvåning gick jag med min mobil i högsta hugg, anledning: jag räknade ut vad allt kostade i svenska pengar. Jag köpte inget onödigt vilket är väldigt bra! Jag handlade för de pengarna som jag fick av farmor i julklappspengar. Jag köpte: en tröja, ett fest-linne, en väska och godis som jag inte har sett sedan jag var liten. Jag och Tobbe brukade äta det när vi var små så jag blev ganska glad när jag hittade den godis sorten.

Jag tror att jag har glömt att berätta om mitt äventyr som jag åkte på i fredags. Jag åkte till ikea! Jag hittade dit! Jag blev jätte stolt när jag såg den blå byggnaden med de gula bokstäverna på andra sidan vägen. Min lycka försvann när jag insåg det stora problemet med att korsa gatan. Jag lever farligt här i USA, jag orkar väl inte stå och vänta på att det ska bli fritt från bilar, för det blir det aldrig! Jag springer (och då menar jag SPRINGER) över gatan, fortare än blixten för att jag inte ska bli påkörd. Det var en bil som tutade på mig (!) men jag förtjänade det faktiskt. Väl inne på ikea handlade jag glögg, paradisask, två lampor (en mysig och en mindre sänglampa), daim, marabou choklad kaka, pepparkakor, singoallakex och ballerinakex.

Ikväll har jag pratat med min andra hälft på skype, ganska trevligt faktiskt. Var ett tag sedan jag pratade med henne och denna gången fick jag till och med se henne! Blev jätte glad när hon uppenbarade sig i allt mörker runt omkring henne. När pojkarna kom inrusades genom dörren och skrek mitt namn sa jag att jag var tvungen att lägga på. Men det hann vi inte förrän de var inne i mitt rum och de såg förvånade ut. Jag har alltid min dörr stängd men nu var den öppen för Sami's skull. Pojkarna sa hej till min vän och hon sa hej tillbaka. Sedan avslutade vi samtalet för det var dags för mig att börja arbeta. Usch, vad jag saknar dig mitt lilla pussplommon!

Jag avslutar med lite foton på hus här runt omkring. Jag lägger även ut två bilder som jag tog för några helger sedan.
         

Jag kan inte förstå att det har gått ett år, ett helt år, 365 dagar.

Just nu lyssnar jag på min låt, min låt som jag älskar. Den låten som gör mig lycklig, den låten som får mitt hjärta att slå lite fortare, den låten som alltid får mig att le. Den låten som jag älskar, min låt helt enkelt.

Denna dag, den 18 december förra året, 2006. Denna dag vaknade jag med magont, jag tänkte: "Vad har jag gett mig in på? Jag VILL inte! Vad har jag gett mig in på?"

    Denna dag åkte jag och pappa till Gamleby. Vi lämnade saker i lägenheten och fikade. Vi åkte tillbaka in till Västervik, jag hade körlektion och sedan åt vi på Åhmans. (Jag ÄLSKAR Åhmans, världens godaste. När jag kommer hem ska jag packa in pea i bilen och sedan bär det av till Åhmans!) Men denna dag kunde jag inte äta maten där, en utav mina favoriträtter, det gick bara inte ner. Jag var alldeles för nervös, jag kunde inte äta. Det slutade med att pappa sa åt mig att jag inte behövde äta upp och jag slängde maten, (jag slängde mat från Åhmans!) Pappa åt upp sin mat och det bar av till vägverket i Västervik.

Tjejen innan mig fick ett papper, hon hade klarat det. Hon fick en kram av Hasse och min nervositet steg. "Hon fick ett papper", sa jag för mig själv. Pappa började skratta och sa åt mig att lugna ner mig lite. Men jag kunde inte, för hon hade ju fått ett papper!

    Det blev min tur, jag hoppade in i den röda bilen och mannen bredvid mig pressenterade sig som Erik. "Fan! Jag har fått kugg-Erik!" det var min första tanke, jag hade hört om denna Erik. Han var ö-känd på Valstad. De flesta som körde upp med honom kuggade, min nervositet steg på nytt. Men Erik visade sig vara ganska snäll och förstående. Han berättade att han också var från Kalmar och vi pratade lite om den staden. Han bad mig göra inre besiktning och jag glömde en del saker så jag var säker på att jag skulle kugga för det. Det rullade sedan iväg, till slottet, där pappa och jag hade kört innan på dagen. Jag kände på mig att jag skulle få köra dit så jag ville öva lite och tur var det, för visst stämde min intuition, jag fick köra dit på min uppkörning.

När vi var på väg tillbaka till vägverket missade jag nästan en gående, jag sa NÄSTAN, vilket innebär att jag INTE gjorde det. Jag parkerade, (ja, JAG parkerade!) och jag stängde av bilen. Han började fylla i lite papper och sedan sa han: "Ja, då är det bara för mig att gratulera!" Jag blev helt förvånad och utbrast: "Har jag klarat det?!" Han såg på mig och frågade varför jag var så förvånad, jag hade ju kört utmärk. Jag svarade att jag var helt säker på att jag skulle kugga eftersom jag hade glömt en del saker på den inre besiktningen och att jag körde fel ute vid slottet. Han svarade att det var mänskligt att glömma saker på besiktningen och ute vid slottet var vägarna förvirrande.

Jag hade klarat min uppkörning och lyckan var total. Jag körde hela vägen hem till Kalmar, jag var i chocktillstånd under hela resan. Resan mellan Västervik och Kalmar gick fort, det kändes som 5 minuter. Pappa ringde mamma under resan hem och berättade att jag hade klarat det, vi ringde även Tobbe och berättade nyheten.

Väl hemma fick jag en kram av mamma. Hon var glad för min skull. Tobbe var som vanligt ute i Lindsdal, han bad mig hämta honom. Det var på vägen ut dit som jag förstod, det var på vägen ut dit som jag hörde låten. Det var på vägen ut dit som jag insåg, jag insåg att jag satt ensam i bilen, jag insåg att ingen satt bredvid mig och sa åt mig att köra på ett speciellt sätt. Jag insåg att jag kunde höja volymen på stereon hur mycket jag ville, det var ju bara jag i bilen! Jag höjde och höjde, jag skrattade av lycka och förvåning. Allt till denna speciella låt som jag numera älskar. Låten som gör mig lycklig, låten som får mig att minnas denna dag, den 18 december.

Den 18 december är en bra dag. Det är MIN dag och MIN låt.

Människor i detta land är lite underliga ibland.

Imorse när jag vaknade gick jag ut i köket som jag alltid gör för att äta frukost. Där satt pojkarna och åt frukost. Samma frukost som jag äter, Korn Flakes, jag har lärt dem något! Jag tog med mig min frukost in på mitt rum och jag satte igång tv:n för att titta på mitt favoritprogram Förhäxad som jag alltid gör när jag börjar vid 9. När jag hade ätit upp gick jag ut till köket igen. Min hostmamma tittade upprört på mig. "Have you heard?" sa hon. Jag svarade: "No, what is it?" Hon svarade med en upprörd röst: "They have closed all the schools in the city, in New Jersey and on norht Long Island!" Jag såg förvånat på henne och undrade varför. Hon svarade: "It supposed to snow today." Jag blev lika upprörd som hon var och jag utbrast: "What?! Why?! They can't close the schools because it SUPPOSED to snow!" Min hostmamma utbrast: "I know! I mean, they close the schools when it starts to snow, but they have never closed the schools like this before!" Det slog mig där, precis efter den kommentaren, min hostmamma och jag var upprörda över två helt olika saker. Hon var upprörd för att de hade stängt skolorna INNAN det började snöa medan jag var upprörd över att de hade stängt skolorna överhuvudtaget. Vem fasen stänger skolorna för att det snöar? Detta är ett konstigt land ibland tycker jag. Människorna är så lata, tv-apparaterna behöver man inte stänga av framme på knappen utan det räcker att trycka på power-knappen på dosan så stängs den av. Det finns alltså inget riktigt standby läge. Här behöver man inte gå in på banken för att göra sina bankärenden, det är bara att sitta kvar i bilen och köra igenom en drive-in. Man kan ta ut pengar och på vissa ställen står det personal i en lucka, ungefär som mcdrive fast på en bank istället. Jag skrattar och skakar på huvudet varje gång jag går förbi bankerna. Man behöver inte kliva ur bilen om man vill handla ost, smör eller mjölk. Det finns ett ställe här där jag bor som har drive-in, det är bara att köra igenom och säga vad man vill ha. I köpcentrerna finns det många rulltrappor och hissar på olika ställen, inga trappor.  Slutpoäng: Människorna som bor i detta land tar inte ett enda steg för mycket!

Idag var vi på "The Little Gym". En del mammor är trevliga mot mig och pratar med mig medan andra mammor bara skvallrar. Men jag har börjat tycka om det stället, det innebär nämligen att pojkarna får komma ut ur huset och göra någonting. Vilket innebär att jag slipper roa dem! Fast idag var det lite irriterade, jag fick min favoritfråga (INTE!) idag av en mamma. Hon pratade med min hostmamma och undrade om inte hon hade någon extra hjälp med pojkarna eftersom de är tvillingar. (Hon har två flickor som är tvillingar och hon har extrahjälp det var därför hon undrade.) Då sa min hostmamma att visst har hon det, Sabina heter hon och hon sitter där borta. Då sa denna mamman, den populära frågan som jag bara hatar. "Hi, how are you?" Usch vad jag hatar den frågan, de bryr sig ändå inte hur jag mår! Men personen som ställde frågan nu gjorde väldigt klart för sig att hon verkligen inte var intresserad av svaret, hon vände nämligen bort huvudet innan jag hann svara. Jag menar, varför ställa frågan om de inte vill veta svaret? Helt totalt onödigt!

Efter gymmet åkte vi och handlade mat i den stora mataffären som är för långt bort för mig att gå till. (Vi handlade för 266 dollar!) Jag blev överlycklig när min hostmamma sa att vi skulle åka dit. Jag gick där med D sittandes i vagnen. Han är ganska söt, när han inte skriker. Han åt sitt snacks och han tyckte att det var jätte roligt att slänga ner varorna i vagnen. Jag fann den internationella gången med mat från hela världen. Jag ville ha soja som jag kan använda i såser men jag stannade först och tittade på den italienska avdelningen eftersom jag ville köpa pasta. Vet ni vad jag hittade, där på den italienska avdelningen? Jag hittade ansjovis! Jag ska göra Janssons Frestelse! Jag blev överlycklig medan min hostmamma utbrast: "What is that?!" Samma kommentar som min hostpappa utbrast när han såg mina mackor. Han tittade på dem med avsmak och utbrast: "What is that?!" Jag svarade: "Bread." "Aha, what else?" "Butter." "Aha, what else?" "Cheese." "Aha, what else?" "Jam." Han skakade på huvudet och funderade på vad fasen jag var för person egentligen. Jag frågade om de inte åt det här eftersom han reagerade på det viset. Han svarade att visst gör de det, men inte TILLSAMMANS. De har inte smör på mackorna och de har inte ost tillsammans med marmelad. Men jag har ätit det varje kväll sedan jag kom hit, jag har blivit besatt av det. Min hostpappa är lika äcklad varje kväll, det var väl tur att han inte såg min macka ikväll, smör och honung.

Ikväll när jag slutade sa jag att jag nog skulle ta en promenad. Det första min hostmamma sa var: "I detta vädret?! Det är väldigt halt ute, ska du verkligen gå ut och gå?" Jag hade förväntat mig den vanliga predikan: "Prata INTE med främlingar och om du tror att någon följer efter dig gå INTE hem! Gå in i en affär istället och be om hjälp." Men hon har nog förstått att jag vet det nu, för hon sa inget om det. När jag kom ut började jag skratta så jag inte kunde stå upp. Jag tänkte på det min hostmamma hade sagt, om att det var halt. Det var blask ute, kallar hon det halt och inte promenadvänligt skulle hon se Kalmars gator under vinterhalvåret!

Imorgon ska jag ut på äventyr! Ska bli spännande men jag är lite nervös. Jag kollade upp lite information på nätet och hade allt klart för mig. När jag sedan gick för att köpa biljetter sa mannen till mig att så var det inte! Vem hade lurat i mig det? Jag kunde INTE ta tåget direkt från Woodside till Hicksville. Nej jag måste åka till Jamaica. Jag stod och envisades med att det hade ju stått så på internet, att det skulle gå direkt från Woodside. Han tittade på mig och sa: "Lyssna på mig, jag vet hur det här fungerar, jag kan min sak. När du kommer till Woodside letar du upp ett tåg som går till Jamaica och sedan sätter du dig på det tåget och byter till ett tåg som går till Hicksville. Jag blev förbannad, det stod ju en annan sak på internet, jag vill inte byta en gång för mycket. Men jag köpte mina biljetter, 16 dollar. När jag kom hem berättade jag hela historien för min hostmamma och hon sa att jag ska fråga konduktören om tåget går direkt till Hicksville eller om jag måste byta i Jamaica. Sedan sa hon att det bästa för mig är att sätta mig i en taxi när jag är framme i Hicksville, så jag kommer rätt. Hon såg det som det största problemet, att jag skulle gå vilse om jag valde att promenera. Det jag ser som det största problemet är att ta mig dit, till Hicksville. Klarar jag av att ta mig dit då ska jag väl klara av att ta mig till rätt plats! Min hostmamma sa att jag verkligen ville dit eftersom jag går igenom besvärat med denna resa. Men ärligt talat, jag är ledig imorgon, vad skulle jag annars göra? Jag ska dit, jag ska ut på äventyr! Hon höll med mig om att det verkligen ska bli ett äventyr, hade jag inte tyckt om att gå hade hon avrått mig sa hon. Men det ska ta 10 min att gå, om man kan vägen vill säga. Så det kan inte vara långt, hoppas att det går vägen! Jag har ju biljetter nu i alla fall, ett steg närmare målet. Sabina ska ut på äventyr!   

• Mini Cooper.  - Ja, jag vill ha en Mini Cooper. Jag vill köra den, jag vill äga en sådan bil. Jag VILL, jag SKA. Min framtida bil. Jag vill hem till Sverige och köpa en sådan bil, jag vill hem till Sverige och köra en sådan bil. Jag vill hem till Sverige och parkera en sådan bil. Jag vill och jag SKA.

• Människor. - Det finns människor precis överallt. Jag försöker att gå, röra på mig, jag försöker gå framåt men jag lyckas inte. Det är folkmassor ÖVERALLT. Ibland tycker jag att det är irriterande, jag går där med min stora påse som väger ton eftersom jag inte håller hårt i mina pengar längre. Jag handlar mycket, jag har fått en dålig vana. Jag kollar på prislappen EFTER jag har köpt varan och då inser jag hur mycket pengar jag har lagt på en egentligen onödig sak. Så där går jag, men en stor kasse och det är folk överallt. Jag kommer inte förbi, jag går ut i gatan och försöker komma förbi. Men ibland tycker jag om folkmassor, det är helt enkelt New York, det ska vara folk ÖVERALLT. Det är lite skrämmande också, det är så många människor och jag vet att det inte finns en enda chans att jag ska stöta på någon jag känner. Det är läskigt tycker jag, så många människor och jag känner inte en enda av dem. Men det är också positivt, jag behöver inte stanna och prata med någon som jag egentligen inte tycker om. Om jag stöter på någon som jag känner måste jag stanna och prata lite, jag måste vara trevlig. Vad är det för mening med att vara trevlig mot någon som man inte tycker om? Ibland älskar jag New York's folkmassor.

Ja, jag lyssnar just nu på julmusik. Känns mysigt på ett sätt. "Låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu, men det blir ljusare igen."

Det kanske är dags för mig att tända ett ljus och känna hur det stärker mig. Det kanske är dags för mig att ta hand om mig själv. Det är kanske dags för mig att komma ur detta. Det kanske är dags för mig att må bättre. Det ÄR dags för mig att må bättre.

Jag ska tända ett ljus, för det blir trots allt ljusare igen.

I dagen är dagen då det har hänt. Idag är dagen då jag sitter med Rasmus på golvet istället för i min säng. Idag är dagen då jag gick och lade mig på golvet i mitt badrum, självmant. Jag ska erkänna att jag har legat på det golvet två gånger tidigare. Första gången jag lade mig på det golvet var under min första vecka här. Nu ska jag erkänna en annan sak, jag hade inte ätit någonting under dagen, bara frukost och tre morötter mitt på dagen. Men det var allt, det var därför jag blev svimfärdig efter min kvällsdusch, det var därför jag lade mig på golvet. Jag låg och skakade och visste inte vart jag skulle ta vägen, visste inte vad jag skulle göra. Men jag hade mig själv att skylla, jag hade inte ätit något vettigt på hela dagen. Det var därför jag lade mig på golvet den gången, jag hade inte kraft nog att stå upp. Andra gången jag lade mig ner på mitt badrumsgolv var faktiskt också efter en kvällsdusch. Jag hade duschat kallt eftersom jag visste att jag skulle bli svimfärdig om jag duschade för varmt, men det hjälpte inte. När jag var färdigduschad ville jag ha syre, jag lade mig ner på golvet och andades. Jag andades luften som kom från köket och in i mitt badrum. Jag andades och tänkte på brandmannen som predikade för mig när jag var liten och gick på dagis. Han sa: "Värme stiger uppåt, om det brinner MÅSTE ni krypa på golvet, där finns det mest syre medan värmen och den dåliga luften är där uppe." Jag tänkte att han hade verkligen rätt, det var så svalt och skönt där nere på mitt badrumsgolv.

Men idag är dagen då jag gick och lade mig på mitt badrumsgolv självmant, jag var inte svimfärdig, tvärtom, jag hade precis ätit soppa (jag berättar om den sedan) och mackor och jag var mätt. Men ändå gick jag in och lade mig där. Idag är dagen då det har hänt, idag är dagen då jag känner såhär. Såhär som jag trodde att jag skulle känna under mina tre första månader här i USA. Jag har varit här i en månad, (helt otroligt vad tiden går fort och ja, jag avrundade uppåt för det är trots allt två dagar kvar tills det har gått en månad) och nu är den avskyvärda känslan här. Den är inom mig, den äter upp mig inne från, den vill att jag ska känna såhär som jag gör. Och den har lyckats, denna äckliga känsla som kommer när man tycker att allt är tråkigt. Den känslan som man har när man tycker att allt går fel. Den känslan som man har när man tycker att man är värdelös. Den känslan har jag nu, samma känsla som jag hade i ettan på Valstad. Den där stickande känslan som vill att man ska ge upp. Den där känslan som får mig att känna att jag inte klarar av det, den känslan har jag. Idag är dagen då det har hänt. Idag är dagen då det är hemskt.

Dagen började väl som vanligt, pojkarna kom hem från skolan och det var lunchdags. Min hostmamma undrade hur det var med min hemlängtan och jag svarade: "Värre." Precis som om jag visste vad denna dag skulle innebära innan den egentligen hade börjat. Efter lunchen gick pojkarna till sängs för några timmar och jag tvättade deras kläder. Tvättmaskinen är inte ett dugg läskig längre, inte som den var i början, nu kan jag med den och det känns bra. Jag var inte sådär jätte hungrig, jag tänkte att jag väntar ett tag innan jag äter. Jag väntade tills jag blev hungrig och gick till köket för att öppna min soppa som var i en konservburk. Den där jäkla (ursäkta) konservöppnaren gick mig på nerverna. Jag tappade tålamodet och sprang ner i källaren för att se om tvättmaskinen var klar. Tvätten var färdig tvättad, jag tog ut kläderna och lade in dem i torktumlaren. Jag sprang upp för trappan med ny motivation och försökte öppna konservburken igen, men det gick inte. Jag blev riktigt förbannad och gick och kissade i brist på annat att göra. (Mitt kära missfoster till toalettstol sköter sig som han ska numera.) Jag försökte på nytt öppna den där förbannade soppan men NEJ! Lilla Sabina från Sverige klarar inte av att öppna en konservburk. Jag blev så förbannad, det rök från mina öron, det rök värre än den ena pojkens inandningsmaskin. (Han har hosta och i lördags åkte familjen till doktorn igen och då fick det en sådan maskin med en mask. Det ryker från den och den låter, jätte läskigt, inte undra på att pojken skriker. Men han har ju hosta och han blir mycket bättre om han andas in det där.) (skrivet med en ironisk stämma) Soppan var det jag berättade om ja, jag fick verkligen inte upp den där konservburken. Jag blev förbannad och öppnade kylen och tog fram ett äpple, som var mjöligt (självklart) jag hatar mjöliga äpplen. Jag gick in till mitt rum och ringde Familjen på Skype. Pappa svarade och jag sa ett surt hej. Han frågade vad det var och jag sa att jag äter ett äpple till middag. Han fick höra hela historien om den underliga konservöppnaren och han sa att jag skulle hämta den så han fick se. (Ibland är det väldigt bra med web camera, tack morbror med familj). Pappa talade om för mig hur den där konservöppnaren fungerar och jag fick till slut upp konservburken och kunde äta min soppa.

Den ena pojken är fortfarande kinkig eftersom han har varit sjuk och hostat. Han gråter och gråter och jag får inte tyst på honom. Mamman kommer ner från övervåningen och frågar varför vi inte är nere i källaren och leker med lera. Pojkarna ville ju upp så vad skulle jag göra? Hålla dem som fångar nere i källaren? Hon sa åt pojkarna och detta är de exakta orden: "Sabina jobbar nu, mamma kan inte vara med er." Sedan tog hon fram en helt ny leksak med mer lera som vi kunde gå ner och leka med. Jag fattar inte hur hon gör, varje gång hon kommer ner tar hon fram något "nytt och spännande" och pojkarna blir tysta och leker med det. Sedan efter en stund blir den kinkiga pojken uttråkad och springer då till trappan för att börja gråta och skrika på mamma. Jag försöker med allt, förslag efter förslag men får nej efter nej och mera gråt. Jag får inte tyst på honom. Misslyckat?

    När vi är nere i källaren och leker med lera brukar de äta den. Jag säger åt dem att de inte får äta lera då tar de leran och pillar in den i näsan eller i örat istället. Sedan kommer de på en mycket roligare lek, att kasta runt varje lera i källaren. Jag orkar inte säga till dem längre, jag orkar inte säga: "Nu ska vi inte leka mer med lera för ni kastar bara runt den." Jag kan inte säga så, får då vill de gå upp och när de är uppe går den ena pojken till trappan och gråter. Och det vill jag inte, jag vill verkligen inte det. Så de fick kasta runt leran och skratta åt det och vet ni vad jag tänkte? Jag tänkte: "De äter den ju inte i alla fall!" Under deras middag fick jag städa upp nere i källaren, leta lera med andra ord.

Idag är det dagen, dagen då jag känner att allt är tråkigt och jobbigt. Dagen då jag kan börja gråta för minsta lilla. Dagen då jag självmant går och lägger mig på mitt badrumsgolv. Dagen är kommen, dagen är här, dagen då är allt går fel. Dagen som ofta följs av flera likadana dagar. Dagen är här, dagen som är början, början på en period, en period av misslyckanden och hemlängtan.

Just nu lyssnar jag på en låt. En låt som betyder mycket, en jullåt. Jag lyssnade på denna låten förra året runt denna tiden. Jag satt i vardagsrummet i lägenheten hemma i Gamleby. Jag hade texten framför mig och jag sjöng och sjöng. Jag hade tända ljus och satt där och sjöng. Jag sjöng och hade julkänsla. Pernilla kom och vi sjöng tillsammans (herregud vad länge sedan.) Låten heter: " Fairytale of New York." Jag älskar den låten. Om jag då hade vetat att jag under nästa år skulle befinna mig I New York, att jag skulle lyssna på den låten där, i USA. Om jag hade vetat det, då hade mina ögon lyst av glädje. Då hade jag tänkt att det är det jag vill göra, det är det jag har dröm om.

Det är den känslan jag måste hitta tillbaka till under dessa jobbiga dagar. Det är den känslan jag måste minnas och alltid bära inom mig.

Idag öppnade jag ett fönster i mitt rum för första gången. Jag tackade i tysthet min morbror hemma i Sverige, han har nämligen samma typ av knepiga persienner i sina barns rum som jag numera har i mitt rum. Eftersom jag har varit barnvakt åt dem många gånger så har jag fått lära mig hur de fungerar. Jag blev lite stolt över mig själv när jag kunde rulla upp persiennen och öppna fönstret utan att ta sönder någonting. Allt är annorlunda här, jag minns när vi precis hade landat och kommit förbi de där knepiga gubbarna som ville se ALLA våra papper, då var det dags för ett toalettbesök. När jag och en annan svensk tjej väl hittade toaletten stod vi framför den ett bra tag och funderade på hur fasen man gjorde för att spola. Vi försökte och försökte men nej, ingen knapp som vi tryckte på hade den funktionen vi sökte efter. Tillbaka till mitt öppna fönster, min hostmamma knackade på min dörr när barnen hade vaknat och frågade om mitt fönster var öppet. Jag svarade att ja det var det och sedan frågade hon om jag visste att jag inte fick öppna fönstret på kvällen för då var larmet aktiverat. Det visste jag och jag tittande frågande på henne. Jag frågade om det var aktiverat nu för på henne verkade det som om jag hade gjort något fel men hon svarade nej på den frågan. Efter jag hade vädrat ut mitt rum stängde jag fönstret och började fundera på hur hon kunde veta att det var öppet. Jag har haft tanken innan, att jag är övervakad, att de har kameror i huset.

Nu är det sent här, klockan är kvart över tolv och jag har fortfarande inte kommit i säng. Jag har kollat på idol-klipp på tv.se. Jag rös och fick tårar i ögonen när Amanda sjöng, jag insåg hur mycket jag tycker om hennes röst. Jag avgudar henne. Jag önskar att hon släpper en platta som jag kan lyssna igenom. Innan jag satte mig vid Rasmus var jag på bio med tre andra tjejer. Tre tyskar till råga på allt. Men det var inte så farligt, jag hade faktiskt trevligt. Bion var en äkta Sabina-film. En sådan film som jag svär åt samtidigt som jag älskar den. En sådan film som jag gråter åt i slutet då jag finner allt så underbart. En sådan film var det, en äkta Sabina-film. Jag ska lugnt köpa den när den kommer ut på dvd. På tal om dvd, min hostmamma frågade mig en rolig sak idag. På eftermiddagen packade vi in barnen och den stora väskan (som innehåller allt som en två åring kan tänkas fråga om) i bilen. Det bar av till olika affärer, vi gjorde ärenden helt enkelt. Det sista vi gjorde var att gå in i en videobutik. Min hostmamma ville hyra en film och hon frågade mig om jag hade något inne i mitt rum så jag kunde se på film för hon mindes inte det. Jag svarade att det var en inbyggd video i tv:n och hon nickade instämmande för nu mindes hon. Sedan öppnade hon sin mun och sa: "Du kan också hyra film här om du vill, fast då måste du hyra en videofilm och inte en dvdfilm. Du vet skillnaden på de två va?" Jag skrattade åt henne och sa: "Det är klart att jag vet skillnaden på de två, jag är inte från mitten av Afrika!" Vi skrattade och jag tror att hon skämdes lite pga frågan. Men jag bara skakade på huvudet.

Idag har jag som sagt varit på bio, med tre tyskar. Två utav dem pratade tyska vid ett tillfälle och då sa den tredje att det var oförskämt. Vilket det också är. Annars pratade de inte så mycket tyska. När de inte kom på vad ett ord var på engelska sa de det tyska ordet och frågade om de andra visste det engelska ordet. Men innan de hann komma på vad det engelska ordet var hade jag kommit på det och sa det. Lite komiskt att jag förstod vad de ville ha fram innan de kom på det engelska ordet. Jag kanske förstå lite tyska i alla fall.. Efter bion åkte den ena tjejen hem till sin hostfamilj, hon var tvungen att prata med dem. Hon hade nämligen fått ett erbjudande hemifrån. Hennes mammas pojkvän var villig att betala en resa hem till tyskland så hon kan fira julen hemma. Han ville överraska mamman men denna tjej visste inte hur hon skulle göra. Om hon skulle åka eller stanna kvar, det var därför hon ville åka hem och prata med sina hostföräldrar. Hon frågade hur vi skulle ha gjort och jag sa att jag inte skulle ha åkt, jag vet inte varför jag känner så. Men jag är här nu, varför ska jag då åka hem? Om jag skulle sätta mig på ett plan hem skulle det vara för att det var något viktigt som hände hemma, typ Hultsfred. Är jag sjuk i huvudet om jag seriöst funderar på att åka hem till Sverige för att gå på Hultsfredsfestivalen? Jag kan inte komma fram till något vettigt svar på den frågan. Jag tänker att det säkert kommer bli en dunderbra festival med massor av artister som jag vill se bara för att jag är i USA. Det skulle vara så typiskt. Det skulle vara en typiskt Sabina-grej. Missa någonting som man egentligen vill gå på.

Jag avslutade min kväll med de två återstående tyskorna på dunkin donuts. Trevligt ställe ungefär som starbucks fast billigare. Jag frös som en banan därför valde jag att dricka varm choklad, den var jätte god så jag vill inte veta vad den innehöll. Vi tre som var på dunkin donuts bestämde att vi skulle träffas imorgonkväll vid biblioteket, det ska bli roligt, att ha något att göra. Jag tycker faktiskt om de två tjejerna, jag tror att de är min typ att umgås med om ni förstår vad jag menar. Man måste tycka om sina vänner och de två tyckte jag faktiskt om. Och jag älskade filmen, August Rush. Om ni får tillfälle, se den!

Min fredag kväll var alldeles perfekt, helt perfekt. Trots att mina zoo numera är slut.. Men sammanfattningsvis var denna fredag kväll lika perfekt som bilden ovan.