Sabina Af Cato

I dagen är dagen då det har hänt. Idag är dagen då jag sitter med Rasmus på golvet istället för i min säng. Idag är dagen då jag gick och lade mig på golvet i mitt badrum, självmant. Jag ska erkänna att jag har legat på det golvet två gånger tidigare. Första gången jag lade mig på det golvet var under min första vecka här. Nu ska jag erkänna en annan sak, jag hade inte ätit någonting under dagen, bara frukost och tre morötter mitt på dagen. Men det var allt, det var därför jag blev svimfärdig efter min kvällsdusch, det var därför jag lade mig på golvet. Jag låg och skakade och visste inte vart jag skulle ta vägen, visste inte vad jag skulle göra. Men jag hade mig själv att skylla, jag hade inte ätit något vettigt på hela dagen. Det var därför jag lade mig på golvet den gången, jag hade inte kraft nog att stå upp. Andra gången jag lade mig ner på mitt badrumsgolv var faktiskt också efter en kvällsdusch. Jag hade duschat kallt eftersom jag visste att jag skulle bli svimfärdig om jag duschade för varmt, men det hjälpte inte. När jag var färdigduschad ville jag ha syre, jag lade mig ner på golvet och andades. Jag andades luften som kom från köket och in i mitt badrum. Jag andades och tänkte på brandmannen som predikade för mig när jag var liten och gick på dagis. Han sa: "Värme stiger uppåt, om det brinner MÅSTE ni krypa på golvet, där finns det mest syre medan värmen och den dåliga luften är där uppe." Jag tänkte att han hade verkligen rätt, det var så svalt och skönt där nere på mitt badrumsgolv.

Men idag är dagen då jag gick och lade mig på mitt badrumsgolv självmant, jag var inte svimfärdig, tvärtom, jag hade precis ätit soppa (jag berättar om den sedan) och mackor och jag var mätt. Men ändå gick jag in och lade mig där. Idag är dagen då det har hänt, idag är dagen då jag känner såhär. Såhär som jag trodde att jag skulle känna under mina tre första månader här i USA. Jag har varit här i en månad, (helt otroligt vad tiden går fort och ja, jag avrundade uppåt för det är trots allt två dagar kvar tills det har gått en månad) och nu är den avskyvärda känslan här. Den är inom mig, den äter upp mig inne från, den vill att jag ska känna såhär som jag gör. Och den har lyckats, denna äckliga känsla som kommer när man tycker att allt är tråkigt. Den känslan som man har när man tycker att allt går fel. Den känslan som man har när man tycker att man är värdelös. Den känslan har jag nu, samma känsla som jag hade i ettan på Valstad. Den där stickande känslan som vill att man ska ge upp. Den där känslan som får mig att känna att jag inte klarar av det, den känslan har jag. Idag är dagen då det har hänt. Idag är dagen då det är hemskt.

Dagen började väl som vanligt, pojkarna kom hem från skolan och det var lunchdags. Min hostmamma undrade hur det var med min hemlängtan och jag svarade: "Värre." Precis som om jag visste vad denna dag skulle innebära innan den egentligen hade börjat. Efter lunchen gick pojkarna till sängs för några timmar och jag tvättade deras kläder. Tvättmaskinen är inte ett dugg läskig längre, inte som den var i början, nu kan jag med den och det känns bra. Jag var inte sådär jätte hungrig, jag tänkte att jag väntar ett tag innan jag äter. Jag väntade tills jag blev hungrig och gick till köket för att öppna min soppa som var i en konservburk. Den där jäkla (ursäkta) konservöppnaren gick mig på nerverna. Jag tappade tålamodet och sprang ner i källaren för att se om tvättmaskinen var klar. Tvätten var färdig tvättad, jag tog ut kläderna och lade in dem i torktumlaren. Jag sprang upp för trappan med ny motivation och försökte öppna konservburken igen, men det gick inte. Jag blev riktigt förbannad och gick och kissade i brist på annat att göra. (Mitt kära missfoster till toalettstol sköter sig som han ska numera.) Jag försökte på nytt öppna den där förbannade soppan men NEJ! Lilla Sabina från Sverige klarar inte av att öppna en konservburk. Jag blev så förbannad, det rök från mina öron, det rök värre än den ena pojkens inandningsmaskin. (Han har hosta och i lördags åkte familjen till doktorn igen och då fick det en sådan maskin med en mask. Det ryker från den och den låter, jätte läskigt, inte undra på att pojken skriker. Men han har ju hosta och han blir mycket bättre om han andas in det där.) (skrivet med en ironisk stämma) Soppan var det jag berättade om ja, jag fick verkligen inte upp den där konservburken. Jag blev förbannad och öppnade kylen och tog fram ett äpple, som var mjöligt (självklart) jag hatar mjöliga äpplen. Jag gick in till mitt rum och ringde Familjen på Skype. Pappa svarade och jag sa ett surt hej. Han frågade vad det var och jag sa att jag äter ett äpple till middag. Han fick höra hela historien om den underliga konservöppnaren och han sa att jag skulle hämta den så han fick se. (Ibland är det väldigt bra med web camera, tack morbror med familj). Pappa talade om för mig hur den där konservöppnaren fungerar och jag fick till slut upp konservburken och kunde äta min soppa.

Den ena pojken är fortfarande kinkig eftersom han har varit sjuk och hostat. Han gråter och gråter och jag får inte tyst på honom. Mamman kommer ner från övervåningen och frågar varför vi inte är nere i källaren och leker med lera. Pojkarna ville ju upp så vad skulle jag göra? Hålla dem som fångar nere i källaren? Hon sa åt pojkarna och detta är de exakta orden: "Sabina jobbar nu, mamma kan inte vara med er." Sedan tog hon fram en helt ny leksak med mer lera som vi kunde gå ner och leka med. Jag fattar inte hur hon gör, varje gång hon kommer ner tar hon fram något "nytt och spännande" och pojkarna blir tysta och leker med det. Sedan efter en stund blir den kinkiga pojken uttråkad och springer då till trappan för att börja gråta och skrika på mamma. Jag försöker med allt, förslag efter förslag men får nej efter nej och mera gråt. Jag får inte tyst på honom. Misslyckat?

    När vi är nere i källaren och leker med lera brukar de äta den. Jag säger åt dem att de inte får äta lera då tar de leran och pillar in den i näsan eller i örat istället. Sedan kommer de på en mycket roligare lek, att kasta runt varje lera i källaren. Jag orkar inte säga till dem längre, jag orkar inte säga: "Nu ska vi inte leka mer med lera för ni kastar bara runt den." Jag kan inte säga så, får då vill de gå upp och när de är uppe går den ena pojken till trappan och gråter. Och det vill jag inte, jag vill verkligen inte det. Så de fick kasta runt leran och skratta åt det och vet ni vad jag tänkte? Jag tänkte: "De äter den ju inte i alla fall!" Under deras middag fick jag städa upp nere i källaren, leta lera med andra ord.

Idag är det dagen, dagen då jag känner att allt är tråkigt och jobbigt. Dagen då jag kan börja gråta för minsta lilla. Dagen då jag självmant går och lägger mig på mitt badrumsgolv. Dagen är kommen, dagen är här, dagen då är allt går fel. Dagen som ofta följs av flera likadana dagar. Dagen är här, dagen som är början, början på en period, en period av misslyckanden och hemlängtan.

Just nu lyssnar jag på en låt. En låt som betyder mycket, en jullåt. Jag lyssnade på denna låten förra året runt denna tiden. Jag satt i vardagsrummet i lägenheten hemma i Gamleby. Jag hade texten framför mig och jag sjöng och sjöng. Jag hade tända ljus och satt där och sjöng. Jag sjöng och hade julkänsla. Pernilla kom och vi sjöng tillsammans (herregud vad länge sedan.) Låten heter: " Fairytale of New York." Jag älskar den låten. Om jag då hade vetat att jag under nästa år skulle befinna mig I New York, att jag skulle lyssna på den låten där, i USA. Om jag hade vetat det, då hade mina ögon lyst av glädje. Då hade jag tänkt att det är det jag vill göra, det är det jag har dröm om.

Det är den känslan jag måste hitta tillbaka till under dessa jobbiga dagar. Det är den känslan jag måste minnas och alltid bära inom mig.