Sabina Af Cato

Under veckans gång har jag funderat på vad fasen pojken säger. Han öppnar sin mun och säger ett ord sedan säger han "big" och sedan ordet igen. Det låter precis som om han säger ett väldigt fult och snuskigt ord och jag förstår att det inte är det han säger. Jag börjar skratta åt det hela och funderar ännu än gång på vad han säger. Det låter precis som om pojken står och säger detta till mig: "Fuck, big fuck!" Jag förstår att han inte menar fuck, en två åring i detta land har många ord i sitt ordförråd men fuck är då inte ett utav dem. Jag sa åt honom att jag inte förstod vad han sa och att han var tvungen att visa mig vad han menade. Han sprang genast och hämtade en lastbil och då klickade det i mitt huvud, en glödlampa tändes, det gick upp för mig vad det var pojken egentligen sa. Han sa: "Truck big truck." Eller han menar det, att han istället säger ordet fuck helt korrekt är en annan sak. Jag förstår i alla fall vad pojken menar när han säger "fuck".

Jag tycker att det är underligt. Jag tycker att det är konstigt. Ibland får jag sådana här dagar, ofta med Sabina. Dessa dagar då jag är helt nostalgisk. Ni vet, man tänker tillbaka på bra minnen, man får en speciell känsla i magen, en pirrande känsla. Sedan finner man sig själv sittandes med ett stort leende på läpparna. Man sitter och ler och tänker tillbaka på dagarna som varit. Innan har denna känsla hållit i sig i några timmar eller några få minuter. Men nu, jag har denna känsla nu och det har jag haft i två dagar nu. Denna pirrande känsla i magen och sedan utbrister man: "Ja det var tider det!" (Pensionärs varning?) Anledningen till min nostalgikänsla är valstad. Jag saknar valstad. Jag saknar klassen, jag saknar våra lektioner med våra lärare som vi flummade runt på. Jag saknar matsalen där vi satt och snackade skit med varandra och kocken, jag saknar kockens mat (usch vad den var god nu när jag tänker efter). Jag saknar universalen där Sabina ofta satt och spelade piano medan jag målade något oseriöst på tavlan. Jag saknar djurvården, herregud, jag saknar skötselturen. Jag saknar stämningen på valstad, jag saknar det mesta på valstad.

Ibland oroar det mig, detta med nostalgi. Ibland får jag för mig att jag missar dagarna som går därför att jag tänker på dagarna som har varit hela tiden. Jag pratade med Sabina idag, vi babblar på som vanligt, hon och jag. Det är Sabina och Sabina helt enkelt. Vi sitter ihop, jag vet inte hur jag ska förklara det, men det gör vi. Vi är Sabina och Sabina och det kommer vi att fortsätta att vara, med allt vad det innebär! Usch, jag lyssnar på musik just nu och det blev en ny låt. Gnarls Barkley med låten Crazy. Den låten får mig att tänka på den sommaren då jag jobbade på skolan. Jag hade den i min mp3 och när den kom blev jag alldeles glad, jag sjöng för hönsen och jag tyckte att de var söta. Jag kommer ihåg att jag pratade med hönsen, hjälp, jag pratade med HÖNSEN! Jag kommer ihåg att när jag gjorde rent pirayornas akvarie och hade radion på nere i akvarierummet kom den låten. Jag sprang genast och höjde, dansade för mig själv och sjöng som jag vet inte vad. Det var bra sommar det, jag var på hulstfred det året på tal om Gnarls Barkley. Jag och Linda stod vid gaten och öppnade och stängde jag vet inte hur många gånger. Sedan hör vi den låten och vi tittar förvånat på varandra: "Skulle han komma hit? Visste du det? Vi missar honom!" Ja det gjorde vi, för vi jobbade, vi stod där vid våran gate och dansade och sjöng.

Nog med nostalgi, jag måste komma ur denna långa nostalgitripp som jag är inne i just nu. Tillbaka till nutid och min vardag! Idag, idag ni, idag har varit en BRA dag! Ni anar inte vad som har hänt! Jag vaknade, klädde på mig och gick ut. Jag gick och gick, jag tittade ner på marken och såg något blänka till. Det var ett mynt jag gick förbi det och tänke: "Ta upp det, man ska ta upp mynt som man ser på marken, det är lyckomynt!" Så jag vände om och plockade upp det. Jag la det i min ficka och kände att jag hade gjort ett bra val genom att ta upp det. Jag kom över den trafikerade gatan direkt (vilket annars kan ta flera minuter för jag vägrar att gå till stoppljuset för det är en omväg. Poängen: Jag kom över gatan direkt, mitt lyckomynt måste verkligen fungera!) Jag gick där och var allmänt glad, jag kom fram till Main Street och började leta efter en smyckeaffär. När jag väl hittade en var jag tvungen att ringa på en klocka efter jag hade gjort det öppnade de dörren och jag kunde komma in. "Hi, how are you?" Jag hatar verkligen amerikanare när de ställer den frågan. Alla amerikanare ställer den frågan men de är inte intresserade av svaret. Svaret de vill ha är: "I'm fine, how are you?" Men ärligt, de vill inte veta hur det är med mig egentligen, varför frågare de? Våran föreläsare, Joan, varnade oss nykomna au pairer för just den frågan. Hon sa att man frågar det här för att vara artig. Hon sa att de inte är intresserade av att ni har ont i magen eller att armen värker för att ni shoppade mycket igår. Hon sa att de inte är intresserade, svaret de vill ha är: "I'm fine, how are you?" Mitt resonemang: Om ni inte vill veta hur det egentligen är med mig, fråga inte då! Men i alla fall, denna man som ställde denna ovanliga fråga till mig fixade min klocka! Okej, inte han, han beordrade genast en utav hans anställda att göra det men den fungerar nu! Min klocka tickar på som vanligt och det gör även mitt liv!

Idag har varit en bra dag, mitt lyckomynt fungerar. Den ena pojken kom springandes till mig med ett stort leende och slängde sig i min famn. Den andra pojken satt i mitt knä länge och jag har inga problem längre med att byta blöja på dem. Om mamma är i närheten vill de såklart ha henne, men när jag är själv med dem så går det hur bra som helst. Jag fick beröm av mamman idag när vi skulle ge den ena pojken medicin. Hon sa att jag var mycket bättre på att hålla i honom än vad pappan var, det tyckte jag var en väldigt bra komplimang. Vi hade en playdate idag, två tvillingpojkar på två år och deras mamma kom hit. Barnen lekte och mammorna pratade. Jag har ingen aning om vad jag gjorde, jag satt på golvet. Jag vet inte varför jag föredrar att sitta på golvet och inte i soffan, jag vet inte, jag antar att jag tycker att man kommer närmare barnen på det viset. Tiden gick i alla fall och besökarna åkte hem för klockan närmade sig sju. Jag har ingen aning om vart denna dag har tagit vägen. Allt jag vet är att klockan nu är kvart i tio och att jag måste gå och lägga mig. Min hostmamma är på au pair möte ikväll. Jag undrar vad de pratar om, om hon snackar mycket skit om mig tillsammans med de andra au pair mammorna.. Tänk om mitt ombud ringer mig imorgon och säger att min hostmamma sa det och det och det om mig. Usch, nej nu är det nog dags för mig att gå till sängs och sluta tänka negativt! För:

Min klocka är återställd, jag har funnit ett lyckomynt, nu hoppas jag på att mitt liv ska rulla på som vanligt, utan otur. 

Idag har varit en bättre dag än igår. Men det har inte varit en bra dag. Jag börjar stark tro på att allt detta beror på min klocka. Igår när jag vaknade (alltså i söndags) hade mitt kära armbandsur stannat, batteriet är slut. Jag måste ha en klocka på mig som fungerar, annars fungerar inte mitt liv. Uppenbarligen har jag rätt, igår hände det där med toaletten och idag har det varit en ny dag, men dock inte en bra sådan.

Jag vaknade och klev upp. Jag hälsade på Sami och konstaterade att bilen var borta. Skönt tänkte jag, får jag vara själv lite innan jag ska börja arbeta. Jag åt frukost, startade Rasmus (min dator) och borstade tänderna. När jag var inne i badrummet stod jag länge och tittade på honom. Det där missfostret ni vet, det där lilla missfostret som har en tendens att kissa på sig. Jag stod och glodde på honom, han glodde tillbaka. Jag vågade verkligen inte, jag vågade inte. Jag var så feg där jag stod, men jag måste. Efter att jag hade kissat skakade jag nästan av rädsla. Jag vågade inte spola, men jag är faktiskt ganska normal så jag spolade. Jag höll andan, jag tittade, jag svor åt honom det missfostret. Men han gjorde det han skulle göra, pappret åkte ner och inget vatten på golvet! Min dag var räddad! (Trodde jag men man ska aldrig ropa att det är mat innan den står på bordet). Det gick en timme och familjen kom hem från dagis. Barnen åt lunch och vi lekte lite innan det var dags för dem att sova middag. Jag tänkte att jag skulle gå på toaletten innan jag skulle prata med Sabina på Skype. Jag hörde det på långt håll, rinnande vatten. Ljudet kom från mitt badrum. Väl där konstaterade jag att det inte var något vatten på golvet (hör och häpna!) men att det rann i toalettstolen. Ni vet det där ljudet som alltid kommer efter man har spolat men som försvinner efter ett tag. Det ljudet hade inte försvunnit och jag gick på toaletten på morgonen. Nu var klockan halv två! Jag vågade inte röra honom, han fick stå där i sitt hörn. När jag väl fick tag på Sabina på Skype berättade jag om dagens problem med missfostret. Hon frågade om jag hade kollat så spolknappen inte satt fast. Jag som har tummen mitt i handen frågade förvånat: "Vadå sitter fast?" Hon förklarade att ibland kan det bli så att spolknappen sitter fast i ett läge och då kommer det vatten hela tiden. Om du tar spolknappen och lyfter upp den så långt som det går kanske det slutar. "Jaha, vänta ett tag ska jag kolla!" Det var min kommentar och jag sprang till mitt badrum för att möta min fiende öga mot öga. När jag kom in i badrummet gick jag fram till honom, tog spolknappen och drog den så långt uppåt som det gick. "Dra inte för långt så du tar sönder den!" sa jag till mig själv där jag stod. Jag väntade ett tag och jag hoppades att det skulle funka. Och sedan, håll i er nu. Sedan slutade han att låta! Jag stod där och var helt överlycklig, jag höll nästan på att börja gråta av lättnad. Det var så skönt, mitt missfoster, toalettstolen är nu normal igen!

    Så det var på detta vis som min andra hälft, Sabina, lyckades lösa mitt tekniska problem på flera mils avstånd.

Dagen rullade på och för ett ögonblick tycktes den bli ganska bra. Men nej nej nej! Efter vi hade badat pojkarna lämnades jag ensam med dem på nedervåningen, inget konstigt med det, det blir jag hela tiden. Det börja lukta illa och jag vände mig till pojkarna och frågade vem som hade bajsat. Det var den pojken som inte är i trotsåldern som hade bajsat. Jag sa åt honom att komma så jag kunde byta på honom. Han kom inte, jag sa att jag skulle räkna till tre och om han inte kom innan skulle jag komma och hämta honom. (Det är så mamman gör när de inte kommer så jag tänkte att jag också kunde göra så.) Jag räknade och han kom inte, jag gick och hämtade honom och la ner honom på golvet. Jag frågade om han hade mjölk i munnen för det såg ut så och pojken kan ju inte svälj när han ligger ner. Han svarade nej och där kom det. Han började gåta, bara sådär. Han grät och skrek jätte högt. Jag tog upp honom i mitt knä och där satt han och grät och skrek jätte högt. Han skrek och skrek så hade jag inte redan haft tinitus hade jag garanterat haft det nu. Han skrek ännu högre och jag tänkte att nu kommer väl mamman ner och undrar vad fasen jag gör med hennes son. Men nej, ingen mamma kom. Pojken klamrade sig fast vid mig och skrek och in nästa sekund lutade han sig ifrån mig. Hans bror kom och satte sig på mitt lediga ben. Men jag var fullt upptagen med hans gråtande bror, jag ville ju få tyst på honom. Jag försökte med allt, "ska vi läsa en bok?" "Ska jag sjunga? Jag kan sjunga blinka lilla stjärna" "Kan du säga vad du vill ha? När du bara gråter så vet jag inte vad du vill ha för något."  Inget hjälpte, han slutade inte att gråta och till slut hände det. Åh nej, tro inte att jag ska skriva att han slutade gråta för det gjorde han INTE. Åh nej, tro inte att jag ska skriva att mamman kom ner. Detta hände, pojken som är i trotsåldern började gråta. Han hade suttit på mitt ben och inte fått någon uppmärksamhet alls så det var lika bra att börja gråta tyckte han, det är tydligen så man får uppmärksamhet av den här knäppa svenska tjejen. Där satt jag på golvet med en skrikandes och gråtandes pojke på varje ben. Den ena var mer lättröstad än den andra. Pojken i trotsåldern slutade gråta så fort han fick min blick på sig och min arm runt hans midja. Men hans kära bror ville verkligen inte ge med sig. Jag hörde steg bakom mig, då hade detta pågått i cirka fem minuter. Åh nej, tro inte att jag ska skriva att mamman kom ner, det var pappan i familjen som kom. Han var hemma tidigt idag. Han tog den gråtande pojken till sig och frågade vad som var fel. Han tystnade nästan genast och pappan tittande frågande på mig. Vad fasen skulle jag säga? "Nej, han bara började gråta och skrika på det viset utan att det hade hänt något." Jag sa som det var, att jag skulle byta på honom och att han hade börjat skrika och att han säkert hade gråtit i fem minuter. Han sa att han skulle byta på honom och han lade sin son ner. Väl nere på marken upptäckte vi att han hade bajsat så mycket att det hade gått igenom blöjan till hans pyjamas. Jag gick upp på övervåningen för att hämta en ny pyjamas och där stötte jag på mamman och fick förklara alltihop igen. Hon sa att han måste ha fått magknip eller något sådant för det får han ibland. Han hade diarré, det var därför det hade gått igenom blöjan.

Det var hemskt att sitta där med honom när han grät och skrek. Jag kunde verkligen inte få tyst på honom hur mycket jag än försökte. Jag är övertygad om att min klocka har något med detta att göra. Jag vill ha ett nytt batteri! Imorgon ska jag gå utan klocka och jag hoppas att dagen blir bättre. Jag ska gå till en smyckeaffär på onsdag morgon och jag hoppas att de kan fixa min klocka så mitt liv kan bli "normalt" igen.  

Nu är dagen kommen, nu är dagen här. Dagen som alla människor fasar för, dagen då allt går fel. En dålig dag helt enkelt. Människor har dåliga dagar och de överlever dem, de glömmer ofta bort de dåliga dagarna och kommer ihåg allt roligt med livet istället. Men jag har svårt att tro att jag kommer glömma denna dag, jag kommer ALDRIG att glömma denna dag. Detta är hemskt, det är riktigt hemskt. Men kanske mest pinsamt, jag vet inte, nej, jag tycker att det är hemskt. Om någon hade plingat på dörren när jag var som blötast av mina tårar och sagt: "Hej Sabina, jag har en flygbiljett till Kalmar. Vill du ha den?"  Då hade jag verkligen funderat på att ta emot den. Det är så hemskt detta är.

Dagen började bra, jag vaknade och var utvilad. Familjen var borta men Sami var hemma. (Tack för det!) Jag satte på stereon och Ted Gärdestad sjöng för oss. Jag sjöng med och var allmänt glad, Sami tittade lustigt på mig. Har aldrig sett den blicken i hennes ögon förut, hon tittade på mig som om jag var sinnesjuk. Hon är nog inte van vid att någon spelar musik och sjunger. Men det får hon vänja sig vid! Jag klädde på mig och det bar av till affären och tro det eller ej men jag kom över gatan direkt! Jag gick i affären länge och tittade, stod i vägen för allt och alla, tittade lite till och lade ner massor av saker i min vagn. Jag kom på att jag inte kan köpa för mycket, jag skulle gå hem med varorna. Väl hemma plockade jag in varorna och det var efter detta som det hemska hände. Det är faktiskt skrattretande och pinsamt. Pinsamt att skriva ner också nu när jag tänker efter. Men i alla fall, jag var tvungen att gå på toaletten. Jag tillhör inte de "lyckliga" au pairerna som inte får sin mens på flera månader när de reser till USA, nej jag fick min redan efter två veckor. Jag skulle inte ha något emot att ha ett uppehåll från det eländet, men i alla fall. Jag gick på toaletten och som en normal människa som jag är (ja visst vad jag är normal! Jag skriver ner allt detta och jag lägger dessutom ut det på Internet, jag är inte så normal va?) men jag spolade i alla fall efter mig. Så normal är jag. Först började toalettpappret åka ner som vanligt, men sedan... Jag fick en mindre chock där jag stod. Vattnet steg och steg. Det steg och steg ännu mer. Jag fann mig själv stå där och bara titta på det, vattnet. Sedan skrek jag och då menar jag SKREK. "Det blir översvämning!" Jag vände mig om och fick tag i en handduk och jag slängde den på golvet. Jag mitt dumma fån, som ändå är ganska normal, spolade igen. Mer vatten kom och golvet som jag stod på förvandlades till en pool. Inte nog med det, det var inget trevligt vatten att bada i. Jag fick panik, började skratta åt eländet men i samma sekund kom tårarna. Vad fasen skulle jag göra nu? Jag blev mer och mer panikslagen där jag stod. Jag insåg att jag måste ringa mina hostföräldrar. Jag gick ut i köket, det plaskade om mina fötter, det var inte trevligt. Jag fann telefonen och jag tittade på lappen med mobilnumret och slog in det. Det funkade inte, det kom inga signaler, bara en tant på andra sidan tråden som sa att jag måste slå en etta först, sedan numret. Jag förstod ingenting, jag lade på, slog en etta och sedan numret igen. Denna gång kom det fram signaler och någon svarade, det var en man. Jag förstod ingenting, det var min hostmammas mobilnummer jag hade slagit och så svarade en man! "Hello, Sabina?" Okej, mannen visste mitt namn, det måste vara rätt. Jag började säga, sakta men säkert att jag hade ett litet problem. (Litet och litet, jag höll på att dö med den nyfikna hunden som det enda vittnet. Jag tror att Sami tycker om att ha mig här, det händer lite mer när jag är hemma. (!) ) Jag förklarade att jag skulle spola men att vattnet bara steg och att det nu var över hela golvet och att det var vatten upp till kanten på toalettstolen. Min hostpappa sa lugnt att det finns en mopp nere i källaren och pappershanddukar som jag kunde använda när jag skulle torka upp vattnet. Han sa åt mig att inte röra toaletten utan använda deras om jag behövde och han sa att han skulle fixa det när han kom hem. Dessa tankar flög runt i huvudet på mig: "Vadå pappershanddukar?! Jag slängde ju dit en riktig handduk i brist på annat! Vadå fixa?! Detta kan du inte fixa lilla vän!" Detta var verkligen illa, det var så illa och så jäkla pinsamt. Och hemskt, jag får inte glömma ordet hemskt. Jag lade på och sprang ner i källaren hämtade moppen och började moppa golvet under tårar och mumlande ord som bara jag förstår. När jag var klar med moppandet slängde jag en blick på min fiende, toalettstolen. Han stod där i hörnet som det missfoster han är och bara glodde på mig. Han fick mig att börja gråta, igen, vattnet var uppe på kanten men inget vatten fanns numera på golvet. Jag stängde dörren och gick in i mitt rum, slängde mig på sängen och Sami gjorde likadant. Jag ringde Familjen på skype, jag fick först inte fram ett ord men sedan började jag prata. De förstod mig inte för jag mumlande bara, men till slut förstod de mig.

Det har nu gått några timmar, min hostfamilj är inte hemma än. Jag vill inte vara hemma när de kommer, jag vill bara sjunka genom jorden, jag vill bort härifrån och komma tillbaka när allt är fixat och helst ska alla ha glömt bort alltihop. Vattnet har sjunkit ner i toalettstolen igen så nu är det lite papper längst ner tillsammans med lite annat smått och gott. Nu sitter jag och skrattar åt hela eländet, men ärligt talat det är pinsamt, riktigt jäkla pinsamt. "Rör inte toaletten så fixar jag det när jag kommer hem." Jaha, jag ska sitta här och plågas tills ni kommer hem så att allt det pinsamma kan försvinna? Ärligt talat, jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till. Jag ska nog gå ut med Sami och rensa tankarna lite. Jag tror att Sami vill det, vi har varit inne hela dagen, hon och jag. Och en toalettstol. Vi behöver komma ut lite, hon och jag. Utan toalettstolen, det missfostret får stanna hemma!

Jag sitter här i mitt rum och har ett stort leende på mina läppar. Kanske är det för att jag just har ätit lasagne och är mätt. Kanske är det för att min säng är full av godis, svenskt dessutom! Tack familjen! Kanske är det för att jag följde min kära Farmors råd, min stereo står och spelar, ganska högt dessutom. Precis som jag vill ha det, precis så som jag älskar att ha det. Just nu sjunger Ted Gärdestad för mig, "Vilken härlig dag" och jag håller med fullt ut! Jag tycker om Ted Gärdestad, jag ÄLSKAR Ted Gärdestad. Jag började bli besatt av honom i sommars, besatt det låter så hemskt. Men det är faktiskt sant. Jag spelade ingen annan musik det var bara Ted som gällde. Det var som om ödet tänkte på mig för på tv:n gjordes det reklam för ett album med Ted Gärdestads bästa låtar, tre cd-skivor till och med! Jag beställde det från cdon.com och betalade med Sainas pengar som hon skickade till mig i studentpresent. Jag har lyssnat jätte mycket på det albumet och självklart fick det följa med till USA. Och just nu sjunger han för mig och jag sitter och ler, jag bara ler. Jag känner mig lycklig, här i USA tillsammans med Ted Gärdestad och en leksak som inte vill vara tyst. Det är lite skrämmande att den håller på och låter utan att någon trycker på knappen, men min kära idol överröstar just nu leksaken och det är jag tacksam för!

Igår var det Thanksgiving. Jag gick upp tidigt, jag var uppe FÖRE barnen var vakna och då är man uppe tidigt! Jag gjorde mig redo för dagen och sedan bar det av till tågstationen. Där mötte jag Rebecca och sedan köpte jag en biljett för 12 dollar. Vi klev på tåget och tåget blev fullare och fullare ju längre resan pågick. Väl framme på Penn Station bar det av till Subway. Väl uppe från underjorden bar det av till Times Square. När vi kom dit fick vi trängas med en massa andra människor. Vi gick och letade efter ett ställe där vi kunde se någorlunda bra. När vi väl hittade ett stannade vi och tog av oss jackorna för det var verkligen varmt denna dag och folkmassan gjorde inte saken bättre. När jag stod där tänkte jag att jag nog skulle se rätt bra, jag skulle inte kunna se alla människor som gick i paraden men jag skulle se ballongerna och det var egentligen därför jag hade åkt in på denna Thanksgiving Parade. När vi till slut hörde sirener förstod vi att det skulle börja. Jag tittade framåt och förväntade mig att ha samma utsikt som innan, men jag blev förvånad. Alla barn som tidigare sprang runt och lekte satt nu på pappas axlar. Vilket innebar att jag som inte är så lång såg barns ryggar. Men ballongerna kom och jag såg dem, för de var inga vanliga ballonger. De var jätte stora, det går inte att förklara hur stora de var, man måste vara där för att förstå. Bakom oss stod det små gulliga tanter. Den ena hade problem med sin digitalkamera, hon såg ingenting i displayen Rebecca hjälpte henne med det och när hon väl hade fått igång den dog den för att det inte fanns batteri i den. Stackars tant! Men det jag skulle komma fram till var att dessa tanter sa att det var sju miljoner människor där för att se paraden. Sju miljoner människor! Och jag var en utav dem och det var helt underbart. Paraden var stor, det tog lång tid innan den var över. Det tog mer än två timmar innan allt var över. Det var kändisar med i paraden, människorna runt omkring oss skrek. Jag stod där som ett fån, jag hade ingen aning om vilka alla var. Jag visste vilka "Good Charlotte" var när de kom åkandes på deras vagn och jag visste vilka skådespelarna var som dansade på sin vagn, det var alla skådespelare från filmen "Hairspray". Efter paraden skulle vi tillbaka till Penn Station. På vägen dit korsade vi en gata som var avstängd pga. paraden. På den gatan stod det massor av människor och tog kort. Vi upptäckte att de tog tillfället i akt att fota sig själva med Empire State Building i bakgrunden. Jag kände att det var dags, dags att bli som alla andra för ett tag. Jag insåg att ett tillfälle som detta inte skulle komma igen. Jag ställde mig mitt i gatan och Rebecca tog kort.

 Väl hemma i Port Washington följde jag med Rebecca hem. Hennes Hostmamma stod i köket och lagade mat, till oss som vi skulle äta. Jätte snällt av henne, jag tyckte om henne, Rebaccas Hostmamma, hon var snäll. Hon pratade mycket med mig och verkade väldigt intresserad. Rebeccas hostfamilj åkte hemifrån för att fira Thanksgiving och vi lämnades ensamma i huset för att fira den själva. Så, hur var då min Thanksgiving måltid? Tänk er in i våran situation. Vi är två tjejer, en från Nya Zelland och en från Sverige. Vi sitter ensamma i ett hus och ska fira den amerikanska högtiden Thanksgiving. Ingen utav oss har gjort det förut. Så hur gick det? Med tanke på oddsen gick det ganska bra. Vi råkade sätta eld på våran sweet-potatoes. Det vi skulle göra var att sätta in den i ugnen för att den skulle bli varm och den började brinna. Vi hade blivit varnande för det men hoppsan, det hände verkligen! Efter att vi hade släckt elden konstaterade vi att den gick att äta, bort med marshmallowsen bara och på med nya! Kalkonen var fortfarande lite rosa men lite var vitt och det åt vi. Innan vi började äta satt vi givetvis och berättade om vad vi var tacksamma för. Jag var tacksam för att jag fick göra detta, jag trodde att jag inte skulle få äta Thanksgiving mat, jag var också tacksam för att jag fick möjligheten att åka iväg som au pair, att min familj hemma stöttar mig och att jag fått en bra familj här. Men i slutändan tycker jag att vi hade en typsik amerikansk Thanksgiving, vi såg paraden, (i verkligheten, inte på tv), vi tittade på fotballs matchen som alla amerikanare gör och vi åt maten. En typisk Thanksgiving. Jag sov över hos Rebecca och hon skjutsade hem mig idag.
 
Idag, har varit en bra dag. Idag är det min födelsedag och jag har tyckt om min födelsedag. Det känns ingenting längre att fylla år. Jag minns när man var liten, när man låg vaken i sägen i timmar, man kunde verkligen inte sova. Jag låg alltid och funderade på vad jag skulle få för något morgonen där på. Skulle jag få den där barbiedockan som jag hade önskat mig? Jag brukade ligga där i sängen med ett pirr i magen och jag var förväntansfull. Men nu är det inte så längre, det har det inte varit på många år. Det kanske är när denna känsla försvinner som man blir vuxen? Eller när blir man vuxen egentligen? Okej, det ska jag INTE komma in på nu. Tillbaka till dagen! Jag vaknade och satte på tv:n och gissa vad det var för program, förhäxad! Mitt favorit program, dagen började bra! Väl hemma hos mig var jag lättad över att vara "hemma." Jag satte på datorn och loggade in på skype. Jag pratade med mamma medan jag öppnade min present från familjen hemma i Sverige. Efter att vi hade pratat gick jag för att köpa mjölk. Jag hatar verkligen att gå över den vägen som jag måste korsa för att komma till affären. Det kommer bilar HELA tiden, det går inte direkt smidigt att komma över. Mjölk var det enda jag skulle handla men blev det så? Nej, av någon anledning köper jag alltid en massa andra saker som jag kommer på att jag "behöver". Jag köpte en tårtbit, eftersom det är min födelsedag. Jag köpte en chokladkaka och några andra godisbitar. Allt skulle ha fått plats i en påse, men av någon anledning så packar människorna som jobbar i butiken ner allt i påsar åt en. De packar då tre, max fyra saker i varje påse. Det slutade med att jag fick två påsar med mig hem. När jag väl kom över gatan började jag gå hemåt. När jag började se huset tänkte jag att jag skulle använda dörren på framsidan. Vi använder alltid bakdörren men av någon anledning kände jag för att använda den på framsidan. När jag kom fram såg jag att det låg ett paket där framför dörren. Det var från Sverige, på min födelsedag! Mer godis och min älskade Echinaforce!

Det var min dag och jag har haft det underbart. Nu ska jag och Ted Gärdestad fortsätta att sjunga duett och det ska bli en del dansande, från min sida. Leksaken har jag ingen aning om vad jag ska göra med, slänga ut kanske.. Oj, nu kom brandbilarna, på min gata! Vad är det som pågår? Jag tycker inte om att vara ensam hemma! Dagen har varit bra men kvällen och natten kanske inte blir lika bra.. 

Jag avslutar med lite bilder från Paraden och middagen.

          

Okej, jag vet att inte rubriken är den perfekta svenskan men jag kunde inte komma på ett bättre sätt att beskriva dagen. För dagen har varit helt jätte bra. Jag är ärlig nu, den har varit helt jätte bra!

    Jag vaknade, jag minns inte utav vad, jag bara vaknade. Jag sov lite oroligt för jag ville inte försova mig. Min mobil hade dåligt batteri och jag hade fått för mig att den skulle dö vilket skulle resultera i att alarmet inte skulle gå igång vilket skulle innebära att jag skulle försova mig. Och det ville jag absolut inte! För lilla Sabina hade planer för dagen, roliga planer. Planerna var att träffa en annan au pair, Rebecca. Men jag försov mig inte, jag vaknade innan alarmet började ringa. Jag sover riktigt bra med den där maskinen på som mina snälla värdföräldrar har köpt till mig. Jag trodde inte att den skulle funka, jag var väldigt skeptiskt i början, men jag blev genast slagen på näsan, med andra ord, väldigt snopen, för den fungerar alldeles utmärkt! Men i alla fall, tillbaka till dagen. Naiv som jag är gick jag ut redan en kvart innan Rebecca skulle komma och hämta mig. Men jag ville stå utanför huset eftersom hon kanske hade glömt bort vilket nummer jag bor på. Jag ville också stå där tidigt eftersom hon kanske skulle komma tidigare. Men det gjorde hon inte, min adress hade vilselett henne. Hon trodde att jag bodde nere vid stranden, men det gör jag ju inte. Hon var några minuter försenad, men vad gjorde det? Jag var lika glad för det, för hon kom! Hon kom och hämtade mig och vi åkte till Starbucks. Jag tror nog att jag kommer spendera många timmar där under mitt år här i USA. Vi satt och pratade ett tag och hon frågade hur allt var och sådär. Sedan åkte vi hem till våran consler, jag hade nämligen en sak som jag inte ville säga framför min hostmom. Så snälla Rebecca tog mig med hem till conslern och jag fick träffa henne för första gången. Vi pratade en stund och de peppade mig till att prata med min hostmom vilket jag också gjorde när jag kom hem. Jag tog mod till mig och pratade med henne och det är löst nu. Blir det problem i framtiden så får jag ta det då, detta gick ju bra. Det var två bra saker som har hänt idag. Men fler kommer!

Kockan var två på eftermiddagen och det plingade på dörren. In kom conslern och vi slog oss ner vid köksbordet. Vi pratade ett tag, vi skrev på papper och jag fick lite papper. Som jag ska läsa när jag har tid. Vilket kommer bli: aldrig! Jag är jätte dålig på att läsa papper som jag får. Ska jag vara ärlig så läser min lilla mamma de viktiga papperna som jag får hemskickade till mig hemma. De från banken, jobbet eller doktorn. Jag orkar verkligen inte läsa sådana papper, jag är jätte dålig på det, men jag måste väl lära mig det så småningom. Men ärligt talat, det är så tråkigt! Tillbaka till mötet, min hostmom sa att hon gärna ville att jag skulle göra mer saker med pojkarna än att leka. Hon ville att jag skulle lära dem fler saker, sjunga mer och rita mer. Helt enkelt lära dem saker, det hade jag inte en tanke på att göra. Jag tänker inte att en tvååring behöver lära sig alfabetet, men tydligen. Sedan började jag fundera på hur hon kan veta att jag inte redan gör det, hon är ju aldrig med oss. När vi leker med lera brukar jag fråga vad det är för färg och sedan brukar jag göra bokstäverna som deras namn börja på och säga det till dem. Idag gjorde vi delfiner så jag berättade lite om delfiner, vart de lever och vad de äter. Jag får helt enkelt lära dem mer saker, men ärligt talat, de är två år. Men här i USA är det åldern då de börja prata och då ska de lära sig saker om allt.

Efter pojkarna vaknade lekte vi som vanligt med lera, jag tittade på klockan efter ett tag och funderade på varför inte mamman hade kommit och sagt att det var dags för middag. Till slut stod hon i dörren och sa att vi skulle gå ut och äta middag eftersom de inte är hemma på min födelsedag. Så jag städade upp i källaren och det bar av till en restaurang som de aldrig hade varit på innan. Väl där insåg vi att det var tomt, det var bara vi där och personalen. Men vi slog oss ner och under vår tid där kom det fler människor. Maten var jättegod, den godaste hittills här i USA, jag åt lasagne. Efter vi hade ätit klart frågade pappan om jag ville ha någon efterrätt. Jag svarade att jag inte ville ha någon, men ha envisades. "Det är ju din födelsedag! Klart att du ska ha efterrätt! Vad vill du ha?" Jag hade ingen aning om vad jag ville ha, i brist på ord sa jag något med choklad. Efter ett tag kom det tre killar ur personalen och började sjunga "Happy Birthday" Tårtbiten hade ett ljus som jag fick blåsa ut och önska mig något. När de sjöng sa de "Sabrina" jag frågade föräldrarna hur de kunde veta mitt namn. (Nästan i alla fall) De hade ingen aning, de hade inte sagt det till dem. Men vi antog att de hade hört barnen säga "Mina" och insett att jag måste ha hetat det. Mamman blev lite överraskad: "Det innebär ju att de lyssnar till vårat samtal!" Men vad gjorde det? Jag fick ju en tårtbit och en sång. Jag tyckte inte om den restaurangen i början. Det arbetade bara killar där och jag tyckte att alla stod och tittade på mig från olika ställen. Kände mig iakttagen hela tiden. Obehagligt faktiskt, men det slutade ju bra!

När jag hade slutat ringde jag Rebecca och gjorde planer för morgondagen. Vi ska in till New York och kolla på paraden, det ska bli roligt! Vi ska ut och äta lunch med efteråt bestämde vi. Hon frågade vad familjen skulle göra och jag sa att de skulle bort över Thanksgiving. Hon blev helt förvånad över att jag inte skulle med dem men jag sa att de hade låtit mig välja och jag valde paraden för jag tror att jag skulle få det roligare där än att träffa släkten. Vi lade på och efter ett tag tyckte jag att det knackade på min dörr. Jag lyssnar alltid på musik på kvällen genom mina hörlurar så jag inte ska störa familjen så jag hörde inte riktigt men visst knackade det på dörren. Det var pappan som sa att det var telefon till mig. Jag lyfte luren i mitt rum och sa "hello". Det var Rebecca och hon sa att hon hade fått dåligt samvete att lämna mig på Thanksgiving, man borde inte vara ensam under den helgen sa hon. Hon hade ställt in sina planer med din värdfamilj och hon undrade om vi skulle hitta på något efter vi hade varit inne i stan, hyra en film eller något annat. Visst sa jag, klart att jag vill göra det. Hon sa att om jag ville sova över hos henne fick jag göra det.

Igår hände det, igår kom det. Igår var dagen. Det var då det hände. Det var då jag kom på mig själv med att stå och le. Det var då jag kom på mig själv med att tänka: "Men vänta nu, han har väl inte sagt det förr?"

Jag var ledig igår och såg inte röken av familjen på hela dagen. När jag till slut hörde deras röster blev jag förvånansvärt glad. Jag lämnade mitt rum och gick mot vardagsrummet. Jag såg Sami, hon såg lika glad ut som jag över att se andra människor. Visst hon tycker väl om mig, hon brukar ligga i min säng när det bara är vi hemma. Hon brukar ligga så hon har min fot som huvudkudde eller ligger hon bara i sängen bredvid mig och jag ger henne en klapp då och då. Hon brukar titta på mig med frågande ögon. Kanske är det för att jag brukar prata Svenska med henne, hon kanske försöker säga: "Du vet, jag tycker om dig men jag förstår verkligen inte vad du säger!" Eller så frågar hon mig helt enkelt om jag inte ska gå och ta något att äta för hon är världens matvrak. Hon äter allt hon kan få tag på.

Men där gick jag i alla fall, mot vardagsrummet. Jag sa ett "Hi boys!" Och det var då det hände, det var då den lilla pojken vände sig mot mig med ett leende på läpparna och utbrast: "Mina!" Först reagerade jag inte på det, hans bror säger ju mitt namn hela tiden. När jag sedan började tänka efter kom jag på att han aldrig har sagt det förut, det har bara varit hans bror som har sagt det. Jag blev jätte glad att han hade lärt sig att säga det. Ibland säger de "Bina" till mig men ibland blir det "Mina". De kallar Sami "Mimi" ibland, de säger "M" istället för "S". Men jag bryr mig inte, de får kalla mig vad de vill så länge det inte är Pam! Men det tror jag inte att de gör längre, de har lärt sig nu att jag är Sabina, Mina eller Bina. Genombrottet har kommit.

Under min vistelse här i USA har jag bara umgåtts med familjen, eller jag kanske ska säga barnen. Jag har lekt med dem och ärligt talat, jag har haft roligt. Men igår hade jag roligare..

Jag gick hemifrån tidigare än vad jag borde ha gjort. Men jag ville inte vara sen, inte till något som var så här viktigt och spännande. Jag låste dörren till huset, vilket jag fortfarande inte är van vid att göra så det tar ett tag. Jag tycker att låset är krångligt, men inte lika krångligt som min morbrors för där snackar vi KRÅNGLIGT. Min morbrors lås är krångligare än de där krångliga blåbärs-muffinsen som jag bakade till mitt "hej-då" kalas med släkten. Okej, tillbaka till gårdagen, jag gick där på den där gatan och log. Jag kom på mig själv med att ha ett stort leende på läpparna. Ganska trevligt faktiskt. När jag kom fram till tågstationen satte jag mig ner på en bänk och väntade. Nervositeten började komma, hur skulle jag känna igen henne? Tänk om vi inte skulle hitta varandra? Och om vi hittade varandra, vad skulle vi prata om? Men allt gick bra, jag såg henne komma på långt håll, jag hade ganska bra utsikt över området från min lilla parkbänk där jag satt. Jag tänkte för mig själv att det där måste vara hon och när hon närmade sig mig tittade hon frågade på mig. Sedan sa hon: "Sabina?" Och jag svarade glatt att ja, jag är Sabina. Äntligen tänkte jag, jag har hittat henne, vi fann varandra här på tågstationen. Jag har äntligen träffat en annan person i samma situation som mig själv här i Port Washington. Vi köpte biljett och klev på tåget och det bar av in till stan, New York.

Väl där började min nyfunna vän från Tyskland prata om allt som staden hade att erbjuda. Ska jag vara ärlig lyssnade jag väl inte sådär jättenoga utan jag gick mest runt och tittade med förundrande ögon på staden och alla människor. Jag kunde verkligen inte förstå att jag var där. Jag höll på att snubbla över galna turister som likt jag hade stannat för att titta på något som de fann sevärt. Vi, min au pair vän och jag sprang in på Macy's. Där inne var det fullt med folk, inte undra på det. Idag var det en stor dag, det var 50% rea på nästintill allt i butiken och är man dessutom inte från USA kan man visa upp sitt pass och få ett kort som säger att man är utländsk och har rätt att få 11% av priset borträknat. Alltså, först 50% rea och efter det ytterligare 11% rea. Hysterin och extasen var total, alla runtomkring oss pratade ett annat språk vilket innebar att alla biljarder människor i denna gigantiska butik inte var amerikaner. Vi gick ut där ifrån ganska snart för vi insåg att det skulle vara omöjligt att ens få chansen att köpa något. När vi kom ut från butiken kunde vi inte gå längre, det stod nämligen en stor folkklunga framför oss och vi kom ingenstans. Alla hade sina kamrer uppe och fotade något. Vad fasen fotar de tänkte jag och den tyska tjejen som jag var med pekade upp mot himmeln och sa: "Empirer state building." Jaha tänkte jag, då fanns det i alla fall en förklaring till det hela. Vi fortsatte våran promenad och kom fram till en park där de hade ställt upp små glas bodar och inne i dessa var det små affärer, det var hantverkare som sålde sina verk. Jätte fina grejer, verkligen. Men jag var fast besluten att hålla fast i mina pengar, hårt dessutom. Vi fortsatte våran promenad och vi hamnade på times square. Vi gick in på toys r us för hon skulle köpa julklappar till sina barn. Jag tyckte att det var lite tidigt så jag köpte ingenting. Vilken leksaksbutik, det går verkligen inte att förklara. De hade ett pariserhjul där inne med olika leksaksfigurer som vagnar och detta fick barnen åka i. De hade en gigantisk dinosaurie som "levde", den rörde på sig och gjorde skrämmande läten. Jag blev skiträdd, ärligt talat, jag tyckte att den var skräckinjagande. Tänk då ett litet barn, konstigt. Efter toys r us gick vi och tittade lite i andra affärer, jag köpte en tröja inne i mtv-butiken och sedan åt vi lunch. Efter det gick vi till Madame Tussauds och jag avslutar med lite bilder därifrån. En är på James Dean och mig, jag har ingen aning om varför men jag är besatt av honom. Som sagt, har ingen aning om varför, men så är det.    

Jag har just lagt i kläder i tvättmaskinen, den blev full och det är ingen liten tvättmaskin. Jag hällde på tvättmedlet vilket är mer som flytande tvål på kläderna. Stängde locket och tittade med frågande ögon på alla knappar. Vad ska denna stå på? frågade jag mig själv. Jag tittade ner i min lilla anteckningsbok, där hade jag dagen tidigare ritat fina små bilder som ska föreställa knapparna på tvättmaskinen. Jag tittade ner i anteckningsboken (som för övrigt är samma anteckningsbok som jag och Sabina så hederligt stal från Astra Zeneca när vi var där på praktik.) och tittade sedan på knapparna på maskinen. Jag ändrade knappen som stod på Hot/Cold till Cold/Cold. Har ingen aning om vad det betyder men Kim sa att om man ska tvätta färgade kläder ska den stå på Cold/Cold. Så jag lydde henne och satte den på Cold/Cold. Så nu får ödet bestämma hur mina kläder ser ut när de kommer ut igen och då ska de in i torktumlaren! Detta är läskigt för mig ska ni veta, tänkt om det slutar med att alla mina kläder kommer ut och är förstörda? Tänk om? Jag har inga pengar till att köpa nya kläder för! Jag skrev innan att maskinen blev full vilket innebär att det mesta av min garderobs innehåll just nu ligger i denna stora och läskiga amerikanska tvättmaskin. Det är det jag säger, det är LÄSKIGT!

Idag är det fredag så idag har jag knaprat på mitt svenska godis för fullt. Snart är det slut och då vet jag inte hur jag ska klara mig, känns lite tråkigt. Men jag kan inte spara det, det skulle till och med min katt Jerry förstå att man inte kan göra. Dels är det alldeles för gott för att spara och dels blir det ju gammalt och äckligt efter ett tag. Man kanske kan frysa in det? Jag menar, det gör man ju med livsmedel som man vill ska hålla. Det finns människor som fryser in mjölk. (Har jag hört från Sabina så det måste stämma för den människan vet fasen allt.) Nej men ärligt talat, jag är inte så desperat att jag skulle göra det. Jag ska äta upp det nu ikväll eller imorgon. Men frågan är om det skulle gå? Jag har ingen aning.

Egentligen tycker jag att det är helt sjukt. Jag kan verkligen inte förstå det. Det är verkligen helt sjukt, det är konstigt.

    Jag sitter här nu, just i detta ögonblick. Mina fingrar rör tangenterna på min lilla Rasmus. (Okej, nu har jag det nerskrivet, jag är patetisk, min dator har ett namn och det har även min mobiltelefon. Så nu vet ni denna onödiga information om mig.) Det jag skulle komma fram till är att jag existerar, jag sitter här i min säng i ett hus någonstans i den stora världen. Klockan är åtta på kvällen. Jag är inte ett dugg trött. Dagen har gått fort, kan inte förstå att det redan är kväll. Dagen började med att jag vaknade, (nehe, gjorde den?) jag var helt utvilad, jätte skönt. Men man sover alltid bra när man är sjuk. När man är lagom sjuk kanske jag ska tillägga, är man jätte förskylld kan man inte andas och då går det inte att sova. Men jag är lagom sjuk, just för tillfället.. Denna tyska basselusk som jag fick av min kära rumskamrat på hotellet i Stamford är konstig. Riktigt konstig. Precis som tidsskillnaden mellan Sverige och USA. Ärligt talat, jag tycker att det är helt sjukt, innerst inne tycker jag verkligen det. Att klockan är lite över två på natten i Sverige och här är klockan åtta. Konstigt, underligt är rätt ord för hela tanken. Det är underligt, riktigt underligt!

Idag har jag varit på "The little gym" med pojkarna och mamman i familjen. Trevligt ställe både för barn och mammor. Barnen får springa omkring och leka med varandra hur mycket de vill och de får även göra lite gymnastiska övningar. De sjunger lite, ABC är en stor favorit låt. Mammor tycker om "The little gym" för att de får prata med varandra och skvallra lite. De bestämmer tid för nästa "girls night out" Sabina, den svenska au pairen tycker inte om stället så himla mycket. Barnen leker med varandra och har roligt, jag kan inte springa efter dem för det vill de inte. Barn vill ju leka med varandra. Jag kan heller inte sätta mig tillsammans med mammorna och skvallra lite, så desperat är jag inte, än. Så jag spenderade de 40 minuterna på "The little gym" med att se till så att inte pojkarna skadade sig, vilket jag också var där för att göra. Mamman berättade det för mig på vägen dit, att anledningen till att hon ville ha mig med var för att de är två stycken och hon ville ha min hjälp med att hålla koll på dem. Annars har dagen flutit på bra, den har gått FORT. Det är ju redan kväll och barnen sover. Vi har lekt mycket idag. Vilket vi gör varje dag, det är det dagarna går ut på, leka och städa upp efter dem. Jag tycker om att leka, det är roligt. Små barn är roliga. Om jag skulle hamnat hos en familj med större barn skulle jag hjälpt dem med läxan och andra saker. Det är inte alls samma sak. Personligen tycker jag att det är roligare att leka och vara barnslig.

Jag pratade med Saina idag på msn, det var länge sedan.. Skönt att prata med henne faktiskt. Saina, du är en underbar vän <3  

När jag anlände till New York med de andra tjejerna tänkte jag: "Oj jag är här! Helt otroligt!" När jag sedan skulle krypa ner i min säng på hotellet pratade jag mig till sömns med min tyska rumskamrat. När jag sedan vaknade på morgonen, eller morgonen och morgonen, klockan var två på natten och jag var klarvaken. Denna absurda tidsskillnad som förstör så mycket egentligen. Det är absurt. Men i alla fal, det jag tänkte på morgonen var: "Shit jag är i New York! Jag är här och jag ska vara här i detta land i ett helt år! WOW!!" Jag var helt exalterad men i nästa sekund tänkte jag: "Jag är i New York, jag är här, LÅNGT borta från Sverige." Det var inte ens en sekund i mellan dessa två tankar. Jag hade dessa två känslor samtidigt, jag kände dem samtidigt, det är verkligen jätte skumt, men det var så det kändes. Att ha två känslor samtidigt, det trodde jag att jag aldrig skulle få uppleva. När vi sedan kom ner till salen där vi skulle spendera våra första dagar här i USA och ha lektioner sa våran föreläsare Joan att hon visste exakt hur vi känner. "Ja visst" tänkte jag, "säkert!" Men när hon sedan öppnade sin mun sa hon: "Jag vet att ni är superglada för att vara här, jag vet att ni är jätte nere för att ni är här och allt detta känner ni samtidigt. Det vi ska göra här dessa dagar är att hitta en balans mellan dessa känslor." Nu tänkte jag: "Oj, hon VET verkligen hur vi känner!" Under de kommande dagarna satt jag där i den salen, med de andra svenskorna. Joan pratade på om dittan och dattan och jag frågade mig själv flera gånger om jag verkligen skulle klara av allt det som hon stod och predikade om. Ni får inte göra si och ni får definitivt inte göra så! Men jag tänkte att jag kan ju inte åka hem efter dagarna på hotellet utan att träffa familjen. Jag stod ut med alla regler och hoppades på att jag inte skulle behöva använda dem.

Just nu sitter jag i min säng hos familjen. Barnen sover och föräldrarna är ute i köket, vad hunden gör det har jag ingen aning om.. Hon är ett riktigt mat monster! (Hunden alltså) Imorgon ska jag kanske ringa andra tjejer här i området och se om vi kan hitta på något i helgen. Kanske åka in till stan eller göra något annat skoj. Hoppas att jag hinner ringa dem imorgon och att de är hemma så vi kan prata lite. Okej, när jag skrev stan där uppe menade jag New York, hur konstigt är inte det? Detta är så underligt, ju mer jag är här ju mer känns det som en dröm. Det känns som om jag går här i någon sorts dvala och bara är. Jag har ännu inte insett fullt ut att jag är här. Drömmen som jag har haft så länge har slagit in. Det har den gjort och jag inser det säkert lagom tills jag ska åka hem! Typiskt lilla trögfattade mig!

Jag hoppas på att finna en bättre balans mellan dessa två känslor. Det har lugnat ner sig, det är inte lika jobbigt som de första dagarna. Jag hoppas på att få ett bra år här i USA och det vet jag med säkerhet att jag ska få. Med denna familjen kan inget gå fel