Sabina Af Cato

Nu är dagen kommen, nu är dagen här. Dagen som alla människor fasar för, dagen då allt går fel. En dålig dag helt enkelt. Människor har dåliga dagar och de överlever dem, de glömmer ofta bort de dåliga dagarna och kommer ihåg allt roligt med livet istället. Men jag har svårt att tro att jag kommer glömma denna dag, jag kommer ALDRIG att glömma denna dag. Detta är hemskt, det är riktigt hemskt. Men kanske mest pinsamt, jag vet inte, nej, jag tycker att det är hemskt. Om någon hade plingat på dörren när jag var som blötast av mina tårar och sagt: "Hej Sabina, jag har en flygbiljett till Kalmar. Vill du ha den?"  Då hade jag verkligen funderat på att ta emot den. Det är så hemskt detta är.

Dagen började bra, jag vaknade och var utvilad. Familjen var borta men Sami var hemma. (Tack för det!) Jag satte på stereon och Ted Gärdestad sjöng för oss. Jag sjöng med och var allmänt glad, Sami tittade lustigt på mig. Har aldrig sett den blicken i hennes ögon förut, hon tittade på mig som om jag var sinnesjuk. Hon är nog inte van vid att någon spelar musik och sjunger. Men det får hon vänja sig vid! Jag klädde på mig och det bar av till affären och tro det eller ej men jag kom över gatan direkt! Jag gick i affären länge och tittade, stod i vägen för allt och alla, tittade lite till och lade ner massor av saker i min vagn. Jag kom på att jag inte kan köpa för mycket, jag skulle gå hem med varorna. Väl hemma plockade jag in varorna och det var efter detta som det hemska hände. Det är faktiskt skrattretande och pinsamt. Pinsamt att skriva ner också nu när jag tänker efter. Men i alla fall, jag var tvungen att gå på toaletten. Jag tillhör inte de "lyckliga" au pairerna som inte får sin mens på flera månader när de reser till USA, nej jag fick min redan efter två veckor. Jag skulle inte ha något emot att ha ett uppehåll från det eländet, men i alla fall. Jag gick på toaletten och som en normal människa som jag är (ja visst vad jag är normal! Jag skriver ner allt detta och jag lägger dessutom ut det på Internet, jag är inte så normal va?) men jag spolade i alla fall efter mig. Så normal är jag. Först började toalettpappret åka ner som vanligt, men sedan... Jag fick en mindre chock där jag stod. Vattnet steg och steg. Det steg och steg ännu mer. Jag fann mig själv stå där och bara titta på det, vattnet. Sedan skrek jag och då menar jag SKREK. "Det blir översvämning!" Jag vände mig om och fick tag i en handduk och jag slängde den på golvet. Jag mitt dumma fån, som ändå är ganska normal, spolade igen. Mer vatten kom och golvet som jag stod på förvandlades till en pool. Inte nog med det, det var inget trevligt vatten att bada i. Jag fick panik, började skratta åt eländet men i samma sekund kom tårarna. Vad fasen skulle jag göra nu? Jag blev mer och mer panikslagen där jag stod. Jag insåg att jag måste ringa mina hostföräldrar. Jag gick ut i köket, det plaskade om mina fötter, det var inte trevligt. Jag fann telefonen och jag tittade på lappen med mobilnumret och slog in det. Det funkade inte, det kom inga signaler, bara en tant på andra sidan tråden som sa att jag måste slå en etta först, sedan numret. Jag förstod ingenting, jag lade på, slog en etta och sedan numret igen. Denna gång kom det fram signaler och någon svarade, det var en man. Jag förstod ingenting, det var min hostmammas mobilnummer jag hade slagit och så svarade en man! "Hello, Sabina?" Okej, mannen visste mitt namn, det måste vara rätt. Jag började säga, sakta men säkert att jag hade ett litet problem. (Litet och litet, jag höll på att dö med den nyfikna hunden som det enda vittnet. Jag tror att Sami tycker om att ha mig här, det händer lite mer när jag är hemma. (!) ) Jag förklarade att jag skulle spola men att vattnet bara steg och att det nu var över hela golvet och att det var vatten upp till kanten på toalettstolen. Min hostpappa sa lugnt att det finns en mopp nere i källaren och pappershanddukar som jag kunde använda när jag skulle torka upp vattnet. Han sa åt mig att inte röra toaletten utan använda deras om jag behövde och han sa att han skulle fixa det när han kom hem. Dessa tankar flög runt i huvudet på mig: "Vadå pappershanddukar?! Jag slängde ju dit en riktig handduk i brist på annat! Vadå fixa?! Detta kan du inte fixa lilla vän!" Detta var verkligen illa, det var så illa och så jäkla pinsamt. Och hemskt, jag får inte glömma ordet hemskt. Jag lade på och sprang ner i källaren hämtade moppen och började moppa golvet under tårar och mumlande ord som bara jag förstår. När jag var klar med moppandet slängde jag en blick på min fiende, toalettstolen. Han stod där i hörnet som det missfoster han är och bara glodde på mig. Han fick mig att börja gråta, igen, vattnet var uppe på kanten men inget vatten fanns numera på golvet. Jag stängde dörren och gick in i mitt rum, slängde mig på sängen och Sami gjorde likadant. Jag ringde Familjen på skype, jag fick först inte fram ett ord men sedan började jag prata. De förstod mig inte för jag mumlande bara, men till slut förstod de mig.

Det har nu gått några timmar, min hostfamilj är inte hemma än. Jag vill inte vara hemma när de kommer, jag vill bara sjunka genom jorden, jag vill bort härifrån och komma tillbaka när allt är fixat och helst ska alla ha glömt bort alltihop. Vattnet har sjunkit ner i toalettstolen igen så nu är det lite papper längst ner tillsammans med lite annat smått och gott. Nu sitter jag och skrattar åt hela eländet, men ärligt talat det är pinsamt, riktigt jäkla pinsamt. "Rör inte toaletten så fixar jag det när jag kommer hem." Jaha, jag ska sitta här och plågas tills ni kommer hem så att allt det pinsamma kan försvinna? Ärligt talat, jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till. Jag ska nog gå ut med Sami och rensa tankarna lite. Jag tror att Sami vill det, vi har varit inne hela dagen, hon och jag. Och en toalettstol. Vi behöver komma ut lite, hon och jag. Utan toalettstolen, det missfostret får stanna hemma!

Hoppas att ni har funnit detta inlägg roande och att ni har fått ett gott skratt åt mitt elände. Jag hör av mig igen med en fortsättning när det inte längre är hemskt och pinsamt. 

Vi pratar med Familjen på skype.