Sabina Af Cato

Igår, torsdag, var det Thanksgiving. Jag beslutade mig för att tacka nej till min hostfamiljs erbjudande, att följa med dem. Istället körde jag till Everett där C låg i sin säng och skrek som en barnunge rent utsagt. Påminde faktiskt om mig själv den dagen mamma och pappa skulle gifta sig. "Jag ska inte med!" skrek jag då och det var precis så han skrek igår. Till mitt försvar: Jag visste inte om att mamma och pappa skulle gifta sig, "vi ska till farmor och äta middag" sa de till mig och min kära lillebror. Jag vaknade upp med världens huvudvärk (har inte haft någon liknande huvudvärk än idag) det var därför jag låg i sängen och sa att jag inte vill med. Detta var år 2000, vilket innebär att jag var 12 år, C är 26 och han hade ingen ursäkt med att ligga och skrika på det viset. Eller, han ville väl testa kära S, om hon skulle säga "Älskling, men då stannar vi hemma då för att inte du vill gå" Men NEJ!! "Du ändrar ditt beteende när du är med henne" det är tydligen hans ursäkt till att han inte tycker om mig. Skitsnack! S är som hon alltid har varit då hon är med mig, hon ändrar sitt beteende då hon är med honom för att göra honom glad. Så när jag kom dit, låg C i sin säng, hans mamma stod och skrek på honom medan jag hjälpte S att byta kläder. Hon tog av sig den brasilianska fotbollströjan och tog på sig en rosa topp som både hon och jag tyckte passade bättre. Till C's besvikelse, men vad fan, nä usch vad jag inte tycker om hans beteende! På min födelsedag kom S till mig och var inte ens här i 2h för han hade planerat något. Så hon åkte hem och igår fick jag höra att han inte ens var hemma då hon kom tillbaka. Nej! Då var han hos J och drack öl. "jag är så besviken på dig för att du åkte till henne" Hallå eller?! Det var inte ens för 2h! Jag vet inte, då S och jag träffas är allt som vanligt mellan oss, vi pratar på och hon snackar problem och söker råd. Så då vi träffas är allt jättebra mellan oss, det är just telefonsamtalen och kontakten emellan de gångerna vi träffas vi saknar. Men ja, vi får se vad som händer..

Jag hade skitkul på Thanksgiving, ja, fan vad roligt jag hade det! Ångrar inte ett dugg att jag åkte till Everett. C gick till slut upp ur sängen och pallade sig till festen efter att hans mamma hade stått och skrikit ett tag på honom. Så väl hos R käkade vi god mat och drack öl. Och det var så länge sedan sist! En corona, ja hjälp vad gott det var! Men jag drack endast två för jag är ju ansvarsfull och kör inte full. Mina kära hostföräldrar påpekade det innan jag åkte: "Ska du dricka så vänta 2h eller något innan du sätter dig i bilen och kör. Det är många poliser ute just idag" "Ja, eller så kan du ju alltid ringa om du behöver skjuts hem" sa min hostpappa, "Eller, om det skulle bli aktuellt kan du ju alltid sova över där och komma hem imorgon" fortsatte han. "Ja, men ring då är du snäll så vi vet vad du är så vi inte oroa ihjäl oss totalt" sa min hostmamma då. Jag vet inte, jag tycker liksom om dem, de BRYR SIG. OCH de är helt okej med att jag dricker, fast jag är minderårig, de sa liksom "om du dricker vänta ett tag innan du kör eller ring" De sa inte "Drick inte är du snäll", nä jag tycker om dem! Men jag drack som sagt bara två öl på hela kvällen men jag hade skitroligt ändå. Jag spelade biljard! Fy fasen vad roligt det var! Shit alltså! Usch vad roligt! Och jag var ju värsta bra på det! Eller ja, jo det var jag, tillräckligt bra för att få allas uppmärksamhet iaf. Nä, biljardspelandet gjorde min kväll helt enkelt. Ja, det var faktiskt så roligt, ärligt talat. S och jag spelade på, diggade musiken och folket blev mer och mer onyktra, precis som det ska vara. Sen helt plötsligt hörde jag höga röster och jag tittade upp från biljardbordet och då bråkade de typ. "Vad bråkar de om?" frågade jag S, "Ahh de bråkar ju inte! De diskuterar ju bara!" Precis efter hon sa det var J och R på varandra (vilket jag var chockad över, de är ju för fan bästa vänner) C och R gick emellan dem iaf, jag vände mig till S: "You were saying?" jag fattade aldrig vad de bråkade om men det löste sig till slut iaf.

    Innan vi skulle dra oss hemåt gick jag och S ut på balkongen för att röka och där stod det ett gäng med en pipa. "Åhh nej" tänkte jag. C och J var där ute, de andra två vet jag faktiskt inte namnen på. Så där stod vi, R kom ut med och C bad S gå in och hämta hans jacka för att han frös. När hon kom tillbaka frågade hon om han hade rökt "Ehh ja, varför
 tror du han bad dig hämta jackan?" muttrade jag. "Röker du?" undrade killen som vi hade spelat biljard med, "Om jag röker? Marlboro light ja, det där? Nej." Så där stod jag med min cigarett och bara såg på, jag såg liksom på. Jag bara stod där och SÅG PÅ. Nu i efterhand har jag faktiskt lite dåligt samvete, över att jag inte sa åt dem att sluta upp med det där. Men sen kom jag på, varför ska jag bry mig om dem? Men jag kan ju inte sluta bry mig heller, jag vet inte vad det är med mig. Inte för att de skulle lyssna på mig om jag skulle öppna min mun och yttra mig om det. Det kanske är dags för mig att inse att jag inte kan rädda alla jag känner från världens grymheter? Sedan finns det något som heter "egen vilja", som de faktiskt har och de kan säga nej. Jag håller käften för tillfället och öppnar munnen först då jag ser någon jag verkligen bryr mig om sätta sig i klisteret. Och den dagen hoppas jag på att jag inte kommer att få uppleva.

Idag har jag jobbat och det gick förvånansvärt bra. Ena ungen satt vid datorn och den andra framför Wii-spelet tills jag sa att det räckte. A ville baka och jag sa att det fick hon eftersom hon inte hade skola idag. "SNÄLLA SABINA!! Snälla får jag baka och göra mina sysslor efteråt?" frågade hon mig innan hon började med bakandet. "Visst" svarade jag. "Vad sa du?! Sa du ja?!" hon blev överlycklig och kramade om mig, "Vänta ett, tag, vad är det med dig idag? Varför får jag baka först? Du låter mig aldrig göra något innan mina sysslor är gjorda!" "Därför att jag vill bara snäll idag så nu förväntar jag mig samma sak av dig, lillsyrran" svarade jag. Och hon var faktiskt snäll hela dagen, inte för att jag såg så mycket av henne men ändå. Då jag hade drygt en timme kvar att jobba kidnappade jag C och så körde vi en sväng för jag var "tvungen" att åka till biblioteket. En dålig ursäkt för att komma ifrån huset bara så att min hostmamma kunde slå in julklapparna. Men biblioteket var stängt (vilket jag redan visste) så vi körde och hyrde en film och sedan tankade vi bilen. Så det var min dag och min Thanksgiving. Och jag är, förvånansvärt GLAD.

'Här sitter jag men Rasmus i knät och 7th heaven på tv:n. Det är dagen innan Thanksgiving och hej och hå. Jag har typ inte jobbat alls denna vecka för min hostpappa har kommit hem tidigare varje dag och idag åkte han inte ens till jobbet. Eftersom han jobbar mycket annars spenderar han all ledig tid med barnen vilket innebär mindre jobb för mig! Så idag tog han med barnen på bio, jag tackade nej, för jag var duktig och städade ur lilla Lexie, min bil alltså. Det såg ut som en svinstia i baksätet rent utsagt, jäkla ungar! Jag dammsög ur hela bilen så nu luktar det nystädat. Annars har jag inte gjort så mycket mer idag, jag hann med att prata med min andra hälft innan hon gick och la sig. Sedan har vi en date imorgon då hon är hemma från jobbet och innan jag åker till Everett. Jag vet inte riktigt om jag gör rätt i att åka dit, men det känns som om jag kommer få det roligare där än med min hostfamilj. Så vi får se hur min Thanksgiving blir.

Idag fick jag post, A kom springandes emot mig med ett glatt leende och hon höll ett grönt paket från Sverige i handen. På lappen stod det att det var en leksak i och jag utbrast "vad fasen skickar hon en leksak till mig för?" Jag gick ner i källare och öppnade det, i det låg det ett troll som var en nyckelring. Paketet var från min älskade kusin och hon bad mig ha trollet på min nyckelring så jag tänker på henne varje dag. Så just nu har jag världens snyggaste nyckelring, min andra hälft skickade också en nyckelring som numera pryder mina nycklar. Men nu till själva poängen till varför jag sitter och kluddrar ner detta. I kortet som min kära kusin skickade låg det bilder på oss genom årens gång. Två bilder var på oss då vi var små, vi och resten av kusinerna. När jag såg dem, såg oss själva som barn, det blev en sådan chock, jag fick VÄRST chocken. "Nämen, nämen, har vi varit så små?!" Tanken på oss, vi kusiner, som barn känns så avlägset. Har vi ens varit barn? Det känns verkligen så långt borta! Det var när jag såg korten på oss som barn jag insåg att vi inte är barn längre, vi är vuxna. Kusinerna har liksom vuxit upp, bara sådär. Vi är inga småbarn längre som sitter vid barnbordet och dricker saft och äter bullar på släktkalasen. Ahh okej, vi sitter väl fortfarande vid ett "barnbord" men när jag tänkte efter har alltid någon utav kusinerna en respektive med sig. När jag såg korten på oss som barn slog det mig, vi är inga barn längre, vi har vuxit upp och de korten som kommer att komma i framtiden på barn kommer att vara våra egna. 

    

Igår fyllde jag visst 20, ett år äldre bara sådär. Helt sjukt egentligen. Jag hade den nyktraste 20-årsdagen i historien tror jag, jag kan verkligen inte fatta att jag har fyllt 20. Att jag är 20 år, helt jäkla otroligt rent utsagt.

Så gårdagen började med att jag vaknade, japp, jag vaknade! Jag gick upp till köket och där möttes jag av flickebarnet och hon gav mig en utav sina bamsekramar. Sedan sprang jag upp till övervåningen där jag duschade och gjorde mig i ordning. När jag var tillbaka nere i köket skrek båda barnen i kör "Happy Birthday" Jag hällde upp flingor i en skål sedan rotade jag igenom tidningshögen men till min besvikelse hittade jag inte min favorit del utav den. "So what are you going to do today birthday-girl?" undrade min hostmamma medan jag gjorde mitt kaffe, kort och enkelt blev svaret "computer". Med kaffet i handen satta jag igång Rasmus och sedan ringde jag Familjen på skype. Där satt de, alla tre framför webcameran och kollade på mig medan jag öppnade mina paket hemifrån. Jag blev glad för allt, ett stort tack till släkten=)

Sedan kom min vän B hem till mig och klippte mitt hår. Hon var jättenervös för innan har hon bara klippt sitt egna, "ahh, jag öppnar munnen till en student, att du klipper mitt hår är ju småbagateller" sa jag och hon muttrade "ja och hår växer faktiskt ut igen och det gör inte tänder" Sagt och gjort, jag hämtade kökssaxen och sedan började håret att falla. C var överlycklig då han kom hem och såg min nya frisyr, "Sabina! Hon klippte ditt hår precis lagom långt! Jag kn fortfarande leka med det!" Han tog sin hand och började leka med mitt hår, precis som han alltid gör, likt en kattunge som leker med ett snöre med sin tass.

Den stora besvikelsen med dagen är S, eller jag vet inte, jag kanske bör vara lite orolig? Det känns som om hennes pojkvän styr hennes liv allt för mycket. Han styr på det där oroväckande sättet ni vet och jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Sitta och se på? Jag vet inte, jag har sagt att efter denna helgen ska jag inte bry mig längre, "I'm done" har jag sagt till mig själv i veckor. Men, frågan är om jag kan lägga min och S vänskap bakom mig.

Det som fick mig att le igen igår var det som hände vid middagen. Vi gick ut och åt middag igår och våran servitris snappade upp att det var min födelsedag, hon undrade hur mycket jag fyllde och jag svarade 20. Det känds så lustigt att säga det, det kändes så gammalt på något vis, så vuxet. Hon suckade och sa: "One more year!" Ja precis, ett år till sedan blir jag vuxen på riktigt. Men iaf, jag ville ha resten av min mat med mig hem och när hon kom tillbaka med den hade hon skrivit "Happy Birthday" på boxen. Jag sken upp som en sol, en sådan liten sak från hennes sida, en sådan liten detalj, skriva "Happy Birthday" med en vanlig enkel bläckpenna, det gjorde min dag. Jag blev så glad när jag såg det, det var då jag insåg det på riktigt tror jag. Jag sa leende till mig själv: "Jadu Sabina, idag är det din födelsedag, du fyller år idag!" och sedan tog jag ett djupt andetag och kollade på min hostfamilj och insåg hur bra jag har det. När vi lämnade restaurangen hamnade jag sida vid sida med min hostpappa. Han lade armen om mig och jag lade armen om honom "Happy Birthday Sabina" sa han och sedan pussade han mig på huvudet. Och det kändes så, jag vet inte, bra på något sätt. Det kändes verkligen som om vi är en familj, vi 5.

Här sitter jag, nyduschad och frusen. Håret är uppsatt i min klämma precis som det alltid är efter jag har duschat. Jag sitter med Rasmus i mitt knä och med den gröna (hemskt gröna) filten omkring mig. Jag har jobbat idag för det är faktiskt torsdag idag och inte fredag som min hostmamma försökte lura i mig igår. "Sabina, kan du jobba en timme extra idag så kan du sluta en timme tidigare en annan dag denna vecka? Vänta ska jag se vilken dag du kan sluta tidigare på, eller du, jag betalar dig extra istället för imorgon är det fredag, det hade jag ju glömt bort!" Där stod jag som ett stort frågetecken, jag tog på mig min ena stövel och sedan utbrast jag: "VA?! ÄR DET FREDAG IMORGON?!" "Ehh, ja Sabina" mina tankar snurrade runt i huvudet, visst, jag börjar bli vimsig men så jäkla vimsig! "Men du, om det är fredag imorgon måste det ju betyda att det är idag C ska till skolan och få sitt foto taget, men det är ju imorgon. Är du säker på att det inte är onsdag idag?" "Åhh fasen också!! Jag som var så lycklig över att det var fredag imorgon! Sabina, nu har du förstört hela min dag!" Åhh gud vad vi skrattade! Men jag var mest lättad över att det var jag som hade rätt för en gångs skull.

Den artonde november, alltså på min kära kusins födelsedag, åkte min vinterjacka fram och jag har haft den på mig varje dag sedan dess. Det är nu det är kallt på morgonen och det är nu det förblir kallt. Känns faktiskt ganska skönt att mysa in sig i sin stora kappa och det kanske är dags med, det är trots allt slutet av november. Jag längtar faktiskt till snön kommer så att jag kan sitta inne i värmen och titta ut på snön.

Sedan hade jag ett mycket givande samtal med mig själv, det lät ju, men iaf. Jag kom på att jag inte vill plugga på Kalmarhögskola. Anledning: Varför ska jag gå en treårig utbildning som jag kommer ha svårt att få jobb inom? Så lilla Sabbe fick en snilleblixt, det är bättre att gå en utbildning som man kan få jobb inom, alltså något som intresset ökar inom. Japp, så då kom den, iden, den stora lampan ni vet på tecknade filmer, lampan över huvudet och sedan ett "AHA!" kursen i Stockholm! Så då var det bestämt, jag fortsätter med djur.

Jag konstaterade idag vad jag hatar mest med att vara här. Ärligt talat, det spelar ingen roll hur mycket A skriker på mig, att hon hatar mig och att jag är den värsta au pairen hon har haft. Jag bryr mig inte för när hon har lugnat ner sig blir hon den goa åttaåriga flickan som hon är. Hon kramar mig så hårt så att jag måste be henne sluta krama mig, hon pussar mig och tittar på mig med sina bruna stora ögon och sedan frågar hon: "Are you going to tell my mommy?" Och svaret blir nästan alltid detsamma från min sida (om jag inte lider av pms vilket jag gjorde idag) "No I'm not, but please don't do it again". Men idag berättade jag det för min hostmamma för jag börjar bli lite trött på hur hon beter sig. Hennes pappa har sagt att hon får två dollar per soppsäck full med löv, så det enda flickebarnet gör är att kratta löv. När det sedan börjar bli mörk och jag ber henne komma in väcker hon de döda med sitt skrikande.. Man skulle kunna tro att det är hennes raseri utbrott jag hatar mest med att vara här. Men nej, jag tycker faktiskt att det är roligt att bråka med henne, vi är precis likadana hon och jag så jag vet exakt vilka knappar jag ska trycka på och hur jag ska agera då vi bråkar. Nej grejen som jag hatar mest med att vara här är att min hostfamilj känner mig bättre än min egen familj hemma i Sverige. Det gör liksom ont på något sätt. I somras då jag skickade hem en bild på mig själv till mamma utbrast hon förvånat:" Har du sådana skor på dig?! Vad heter de? Flip-flop?! Går du i sådana?!" Min första tanke då var: "Men lilla mamma, det är det enda jag går i" för det var sant, då det var vår och sommar använde jag endast flip-flop. Men hur skulle hon kunna veta det? Det är så mycket vi missar, små detaljer som man inte tänker på förrän i efterhand. De där små detaljerna i vardagslivet, det missar vi. Ni där hemma har ingen aning om vad jag tycker om, vad jag har på mig, vad jag gör om dagarna och det svider. Ni har ingen aning om att jag är besatt av majs för tillfället, min hostpappa sa det häromdagen, han hade konstaterat att jag är den i familjen som gillar sina majs bäst för det är alltid jag som äter upp mina (och alla andras som de inte vill ha) Men de blir så goda när man kokar dem, åhh vad gott det är! Ni där hemma har heller ingen aning om att jag blir överlycklig varje gång jag kör förbi en bensinstation och inser att bensinpriset har sänkts, igen. Ni där hemma har ingen aning om vilken min favorit sång är för tillfället, medan C har full koll. Vi brukar springa in från bilen och sätta på radion i huset då vi är inne för en bra sång kommer ju alltid då det är dags att kliva ur bilen! Jag hatar det! En annan sak som ni där hemma inte vet är att jag åker till stranden så fort jag får tillfälle. Jag behöver det för att koppla av, andas och bara vara för mig själv. Ni har heller ingen aning om att det första jag gör på morgonen är att leta rätt på mitt kaffe och min favorit del av tidningen, medan min hostfamilj har full koll.

Jag ogillar att det där vardagliga pratet efter middagen är med min hostmamma och inte med min mamma. Det där pratet man har efter man har ätit klart, man sitter kvar vid sina platser och bara pratar på om allt möjligt. Det där pratet som alla familjer har, hur dagen har varit, vad man ha gjort, sedan övergår det till gamla minnen eller till något som hänt ute i världen.

Det är nu det är konstaterat vad jag hatar mest med att vara här. Jag hatar att ni där hemma inte känner till vad jag gör, vad jag tycker om för tillfället. Det känns som om det är en stor klyfta mellan oss, en stor klyfta för vi saknar något. Vi har inte längre det där vardagliga som gör oss till en familj, en helhet.

Igår, igår var det den femte november. Dagen med stort D, dagen då jag satte mig på flygplanet som skulle ta mig till New York. Dagen som skulle ta mig till mitt nya liv som Au Pair i USA.

Jag minns vissa delar av dagen tydligt. Jag minns hur jag vaknade i stugan på campingen i Göteborg, jag minns att mamma frågade vad jag ville ha på min macka. Jag minns att Tobbe såg död ut, det var för tidigt för honom att vara uppe. Jag minns hur Jethro ringde på vägen till flygplatsen, det var min andra hälft som ringde och jag hörde att hon hade tårarna och hopplösheten nära. "Jaha, då ses vi om ett år" sa hon och sedan sa hon sina "ja" som bara hon kan säga. Jag minns att det var mörkt utanför fönstret, sådär mörkt som bara Sverige kan vara en höstmorgon. Jag minns att min lapp till resväskan gick sönder och min kära pappa fixade den och sa åt mig att inte oroa mig. Jag minns att jag tänkte hur fasen jag skulle lyckas klara mig utan alla i ett helt jäkla fucking år. Här stod vi på flygplatsen och min kära pappa räddade dagen som så många gånger förut. Var jag verkligen redo för detta? Jag minns kramarna på flygplatsen, jag minns att jag INTE grät. Jag minns att jag tyckte att jag var en hemsk människa för det, varför grät jag inte? Jag minns damen som vi tjejer träffade på när vi satt och fikade, damen som hade en dotter som hade åkt som au pair några år tidigare. "Det är verkligen inte lätt som mamma att stå kvar i Sverige" sa hon och den kommentaren var verkligen inget jag ville höra just där och då.

Jag minns dagarna på hotellet i Stamford, hur vi satt och lyssnade oss till döds. "Don't do this and this and this." "Vad fan har jag gett mig in på?" tänkte jag och jag var helt övertygad om att jag inte skulle klara av detta.

Men jag klarade av det för här sitter jag och har förlängt till och med. Tanken på att jag egentligen skulle ha åkt hem nu existerar inte ens för mig. Jag känner mig inte redo än.

Året som har gått har varit fullt med äventyr, jag har träffat nya vänner som jag kommer att ha livet ut. Jag har lärt mig vilka vänner från Sverige som verkligen är mina vänner. Jag har lärt mig hur det är att stå på egna ben. Jag har lärt mig att kärlek svider men att man ändå inte kan få nog av den, lik förbannat går man där och kryper efter den. Detta året har haft sina stunder, bra som dåliga. Men det är sådant livet är och ibland trivs jag med det och ibland inte.