Sabina Af Cato

Igår, torsdag, var det Thanksgiving. Jag beslutade mig för att tacka nej till min hostfamiljs erbjudande, att följa med dem. Istället körde jag till Everett där C låg i sin säng och skrek som en barnunge rent utsagt. Påminde faktiskt om mig själv den dagen mamma och pappa skulle gifta sig. "Jag ska inte med!" skrek jag då och det var precis så han skrek igår. Till mitt försvar: Jag visste inte om att mamma och pappa skulle gifta sig, "vi ska till farmor och äta middag" sa de till mig och min kära lillebror. Jag vaknade upp med världens huvudvärk (har inte haft någon liknande huvudvärk än idag) det var därför jag låg i sängen och sa att jag inte vill med. Detta var år 2000, vilket innebär att jag var 12 år, C är 26 och han hade ingen ursäkt med att ligga och skrika på det viset. Eller, han ville väl testa kära S, om hon skulle säga "Älskling, men då stannar vi hemma då för att inte du vill gå" Men NEJ!! "Du ändrar ditt beteende när du är med henne" det är tydligen hans ursäkt till att han inte tycker om mig. Skitsnack! S är som hon alltid har varit då hon är med mig, hon ändrar sitt beteende då hon är med honom för att göra honom glad. Så när jag kom dit, låg C i sin säng, hans mamma stod och skrek på honom medan jag hjälpte S att byta kläder. Hon tog av sig den brasilianska fotbollströjan och tog på sig en rosa topp som både hon och jag tyckte passade bättre. Till C's besvikelse, men vad fan, nä usch vad jag inte tycker om hans beteende! På min födelsedag kom S till mig och var inte ens här i 2h för han hade planerat något. Så hon åkte hem och igår fick jag höra att han inte ens var hemma då hon kom tillbaka. Nej! Då var han hos J och drack öl. "jag är så besviken på dig för att du åkte till henne" Hallå eller?! Det var inte ens för 2h! Jag vet inte, då S och jag träffas är allt som vanligt mellan oss, vi pratar på och hon snackar problem och söker råd. Så då vi träffas är allt jättebra mellan oss, det är just telefonsamtalen och kontakten emellan de gångerna vi träffas vi saknar. Men ja, vi får se vad som händer..

Jag hade skitkul på Thanksgiving, ja, fan vad roligt jag hade det! Ångrar inte ett dugg att jag åkte till Everett. C gick till slut upp ur sängen och pallade sig till festen efter att hans mamma hade stått och skrikit ett tag på honom. Så väl hos R käkade vi god mat och drack öl. Och det var så länge sedan sist! En corona, ja hjälp vad gott det var! Men jag drack endast två för jag är ju ansvarsfull och kör inte full. Mina kära hostföräldrar påpekade det innan jag åkte: "Ska du dricka så vänta 2h eller något innan du sätter dig i bilen och kör. Det är många poliser ute just idag" "Ja, eller så kan du ju alltid ringa om du behöver skjuts hem" sa min hostpappa, "Eller, om det skulle bli aktuellt kan du ju alltid sova över där och komma hem imorgon" fortsatte han. "Ja, men ring då är du snäll så vi vet vad du är så vi inte oroa ihjäl oss totalt" sa min hostmamma då. Jag vet inte, jag tycker liksom om dem, de BRYR SIG. OCH de är helt okej med att jag dricker, fast jag är minderårig, de sa liksom "om du dricker vänta ett tag innan du kör eller ring" De sa inte "Drick inte är du snäll", nä jag tycker om dem! Men jag drack som sagt bara två öl på hela kvällen men jag hade skitroligt ändå. Jag spelade biljard! Fy fasen vad roligt det var! Shit alltså! Usch vad roligt! Och jag var ju värsta bra på det! Eller ja, jo det var jag, tillräckligt bra för att få allas uppmärksamhet iaf. Nä, biljardspelandet gjorde min kväll helt enkelt. Ja, det var faktiskt så roligt, ärligt talat. S och jag spelade på, diggade musiken och folket blev mer och mer onyktra, precis som det ska vara. Sen helt plötsligt hörde jag höga röster och jag tittade upp från biljardbordet och då bråkade de typ. "Vad bråkar de om?" frågade jag S, "Ahh de bråkar ju inte! De diskuterar ju bara!" Precis efter hon sa det var J och R på varandra (vilket jag var chockad över, de är ju för fan bästa vänner) C och R gick emellan dem iaf, jag vände mig till S: "You were saying?" jag fattade aldrig vad de bråkade om men det löste sig till slut iaf.

    Innan vi skulle dra oss hemåt gick jag och S ut på balkongen för att röka och där stod det ett gäng med en pipa. "Åhh nej" tänkte jag. C och J var där ute, de andra två vet jag faktiskt inte namnen på. Så där stod vi, R kom ut med och C bad S gå in och hämta hans jacka för att han frös. När hon kom tillbaka frågade hon om han hade rökt "Ehh ja, varför
 tror du han bad dig hämta jackan?" muttrade jag. "Röker du?" undrade killen som vi hade spelat biljard med, "Om jag röker? Marlboro light ja, det där? Nej." Så där stod jag med min cigarett och bara såg på, jag såg liksom på. Jag bara stod där och SÅG PÅ. Nu i efterhand har jag faktiskt lite dåligt samvete, över att jag inte sa åt dem att sluta upp med det där. Men sen kom jag på, varför ska jag bry mig om dem? Men jag kan ju inte sluta bry mig heller, jag vet inte vad det är med mig. Inte för att de skulle lyssna på mig om jag skulle öppna min mun och yttra mig om det. Det kanske är dags för mig att inse att jag inte kan rädda alla jag känner från världens grymheter? Sedan finns det något som heter "egen vilja", som de faktiskt har och de kan säga nej. Jag håller käften för tillfället och öppnar munnen först då jag ser någon jag verkligen bryr mig om sätta sig i klisteret. Och den dagen hoppas jag på att jag inte kommer att få uppleva.

Idag har jag jobbat och det gick förvånansvärt bra. Ena ungen satt vid datorn och den andra framför Wii-spelet tills jag sa att det räckte. A ville baka och jag sa att det fick hon eftersom hon inte hade skola idag. "SNÄLLA SABINA!! Snälla får jag baka och göra mina sysslor efteråt?" frågade hon mig innan hon började med bakandet. "Visst" svarade jag. "Vad sa du?! Sa du ja?!" hon blev överlycklig och kramade om mig, "Vänta ett, tag, vad är det med dig idag? Varför får jag baka först? Du låter mig aldrig göra något innan mina sysslor är gjorda!" "Därför att jag vill bara snäll idag så nu förväntar jag mig samma sak av dig, lillsyrran" svarade jag. Och hon var faktiskt snäll hela dagen, inte för att jag såg så mycket av henne men ändå. Då jag hade drygt en timme kvar att jobba kidnappade jag C och så körde vi en sväng för jag var "tvungen" att åka till biblioteket. En dålig ursäkt för att komma ifrån huset bara så att min hostmamma kunde slå in julklapparna. Men biblioteket var stängt (vilket jag redan visste) så vi körde och hyrde en film och sedan tankade vi bilen. Så det var min dag och min Thanksgiving. Och jag är, förvånansvärt GLAD.