Sabina Af Cato

Pojkarna är stora. Okej de är två år, men de är stora. Jag förstår inte när det hände, jag måste ha sovit djupt.. Eller, jag har nog levt i en förnekelse där med, det är jag väldigt bra på.. Pojkarna har numera inte sina barnstolar, de har riktiga stolar. Pojkarna är nu långa, de når precis ALLT! Pojkarna gråter inte lika mycket när de får vatten i ögonen när de badar. Pojkarna hoppar numera in i sina bilsäten själva. Pojkarna pratar mer och mer och får fram saker, saker som de vill ha eller göra. När hände allt detta? När blev mina små pojkar stora? När hände detta?

Idag har det varit en bra dag. Jag pratade med mina kära kusiner idag. När jag pratade med dem kom jag på hur mycket jag saknar dem, helt sjukt vad jag saknar dem! Jag pratade med A och H på skype och det var roligt, se H's ansikte och höra om vad som händer på A's skola. Det där som vi brukade prata om när jag kom över till deras hus, (och det var mycket ofta, de måste ha varit väldigt trötta på mig!) Vi pratade, det där lilla vardagspratet som jag saknar så mycket. Jag pratade även med E på msn. När E's webcamera kom igång och jag hörde hennes röst tog faktiskt mitt hjärta ett extra slag: "Äntligen får vi prata!" Det var så roligt att se henne, att lyssna på hennes nyheter och vad som händer i hennes liv. Usch vad jag saknar er! Jag blev väldigt förvånad över mina egna känslor, varför vet jag inte. Jag hade väl inte planerat att känna såhär som jag känner..

Hur kommer det sig att en låt kan väcka minnen? Hur kommer det sig att jag ler och känner mig fri till tonerna av en låt medan jag gråter och mår bara allmänt dåligt till tonerna av en annan? Hur kommer det sig att man förknippar olika tillfällen till olika låtar? Hur kommer det sig att man kommer ihåg de tillfällena som om de var igår? Hur kommer det sig att jag minns allt, så tydligt? Jag minns lukterna, jag minns ljuset, jag minns humöret som jag var på. Hur kommer det sig att varje gång jag hör Rise Against - Blood to bleed ser jag mig själv på ölandsbron på väg hem med PYU? Hur kommer det sig att varje gång jag hör Ted Gärdestad - Helena ser jag mig själv hemma i Kalmar förra sommaren. Hur kommer det sig att varje gång jag hör Sahara Hotnights - Cheek to cheek ser jag mig själv och Pernilla i hennes Saab någonstans i Gamleby.

Jag är rädd, för mig själv. (Kan det vara möjligt?) Jag är rädd för att jag spenderar allt för mycket tid i det förflutna än vad jag gör i nuet. Jag är rädd, rädd för att jag är helt besatt av det som har varit och då glömmer jag nuet. Jag är rädd för att jag inte lever. Jag vet inte, men varför ska man jämt tänka tillbaka till det som var? Nostalgi är väl ett fint ord men det ska väl inte bli en sådan stor del utav ens liv? Eller? Är det meningen? Jag vet inte, men jag vet att jag är rädd. Rädd för att jag måste sluta tänka tillbaka, för att sedan vakna upp, vakna upp till denna verklighet som jag faktiskt lever i. "Life is what happens while you are busy planning it." Vem sa det? Jag har nu insett att det är väldigt sant.

Imorgon är det fredag (!) igen.  Jag kan inte förstå det. Förra helgen stod jag i köket hela söndagen, resultatet blev 92 köttbullar som mina hostföräldrar bara "ÄLSKAR!" Jag vet inte, men jag tar det inte på allvar när människor i detta land säger att de älskar något, de säger det till allt så jag har slutat tro på det. Men när min hostpappa sa att han "älskade" dem såg han i alla fall ut att mena det.

Veckan som har varit har gått fort. (Ovanligt att jag skriver det va?) Jag vet inte riktigt vad jag har gjort, eller jo, jag har varit ute och gått. En gång per dag i en timme! Visst är jag duktig? Jag kände att det var dags, dags att komma igång med gåendet, jag mår faktiskt bra av det. Jag mår bra av att ta en promenad med mp3:n i öronen, som för övrigt heter "min lilla bebis." Är jag sjuk i huvudet som ger allt ett namn? Eller är det normalt? Kan det vara så att människor ger saker och ting namn fast de inte våga erkänna det för att de tycker att det är pinsamt. Jag läste en bok en gång, (jag tror att det var "Allt för min syster". Väldigt bra bok för er som inte har läst den!) i den boken var det en person som döpte precis allt. Hon hade ett namn på sin kaffebryggare, ett namn på kylskåpet och ett på frysen, hon hade till och med ett namn på sin hårtork. Så överdriven är inte jag. Kylen och frysen heter kylen och frysen och en hårtork äger jag inte.

Okej, jag har levt i förnekelse ett bra tag. Ni vet det där stadiet då man intalar sig själv att allt står rätt till trots att man innerst inne vet att så är inte fallet. Ni vet det där stadiet då man intalar sig själv att det kommer bli bättre, snart. Ni vet det där stadiet då man hoppas på att det ska gå över av sig själv. Förnekelse helt enkelt och ska jag vara ärlig? Okej, jag har väl levt i förnekelse sedan jag kom hit. Idag fick jag ett skrämmande uppvaknande, jag tappar fortfarande mycket hår och mina naglar är mjuka. När de går av kan jag dra bort dem utan att det gör ont, jag bara drar och jag kan böja dem så de nuddar fingertoppen. Jag har nu insett problemet men på något vis lever jag väl kanske ännu i förnekelse på ett sätt, jag tror att problemet ska försvinna eftersom jag nu har börjat dricka mjölk. Usch, det är så äckligt! När jag drack mitt första glas gjorde jag miner och fick knappt i mig det, en person som inte visste vad det var frågan om skulle väl tro att jag drack nypressad citron. För mig kändes det som om jag drack nypressad citron, det är lika äckligt. Om inte detta hjälper får jag väl ta och kosta på mig ett besök hos farbror doktorn..

Veckan som har varit har gått riktigt jävla (ursäkta) fort. Men det är jag så jag känner och detta är min blogg och då ska jag väl få skriva exakt hur jag känner, men jag skrev faktiskt ett ursäkta.. Förra veckan beklagade jag mig för S: "Tiden går så sakta! Innan gick den så fort!" Men nu, denna vecka började ju nyss och nu är den över. Jag vet inte, jag tror att jag är lite besatt av tiden, jag pratar jämt om hur fort det går. Men jag tycker att den går fort, det kanske är dags att sluta vara besatt av att tiden går fort och det kanske är dags att börja leva istället, det kanske är dags att göra något av tiden. Tiden som går så fort, för man vet faktiskt aldrig när den tar slut.

    I tisdags var mina hostföräldrar på konsert inne i NY, min hostpappa kom inte hem från jobbet den dagen utan han stannade inne i stan och när min hostmamma skulle ge sig iväg hemifrån sa hon: "Hej då pojkar! Mamma går nu!" Hon fick ingen respons, ingen alls, pojkarna var helt inne i att välja ut tallrikar till middagen. Hon stod kvar vid dörren ett tag och sedan sa hon: "Hej då, jag går nu!" fortfarande ingen respons och till slut gav hon upp och gick. Jag blev förvånad, jag hade förväntat mig att åtminstone en pojke skulle skrika sig hes, men nej! Hela kvällen flöt på, bara sådär, inga större problem. Jag tappade tålamodet med D, det var väl det enda. Att natta dem gick bra, ingen skrek och de lade sig så snällt i sina sängar. Min hostmamma blev väldigt förvånad när hon kom hem då hon fick reda på att det inte hade varit några problem och att ingen hade frågar efter henne tyckte hon var väldigt underligt!

Igår var det alla hjärtans dag och dagen blev faktiskt ett skrämmande uppvaknade för mig, värre än julafton. Jag gick hela dagen och tänkte: "Jag kan inte förstå att det redan är alla hjärtans dag!" Varför vet jag inte, jag antar att det är för att jag minns förra årets alla hjärtans dag så tydligt. Våran alla hjärtans dag fest i lägenheten i Gamleby. Vi tre var nere på ica och handlade lite inför festen, ballonger köpte vi bla och en blomma som stod där så fint på ett bord. Sabina: "Fan, den tar vi, titta den har ett litet hjärta med!" Jag och Pernilla: "Men Sabina, den kan vi ju inte köpa! Den står ju där som ett exempel bara." Sabina: "Klart vi kan!" Sagt och gjort, den följde med oss hem. Vi träffade även på Anton den gången, herregud, Anton. Den människan förstår jag mig fortfarande inte på. Sabina och jag bjöd honom på festen, bara sådär. Det var så han kom in i vårat liv, han gled in på ett bananskal. Vilken patetisk människa egentligen. Just nu sitter jag och skrattar som en idiot, jag skrattar åt minnet och åt Anton för han är verkligen, ja jag vet inte, underlig?

    Igår när min hostpappa kom hem från jobbet delade han ut alla hjärtans dag presenter. "Hoppas inte att jag får något!" Men det fick jag, givetvis. En liten ask med godis, jag blev överlycklig. Det var den perfekta presenten, inte för mycket så jag slipper ha dåligt samvete att jag inte hade köpt något till dem. Men det var enda något så jag slapp känna mig helt utanför när alla andra fick presenter. Min hostmamma däremot tyckte inte att det var en bra present, hennes blick till min hostpappa sa allt: "Kunde du inte ha köpt något bättre?!" Men jag, jag blev överlycklig.

Idag var jag hemma hos S och åt frukost, hennes syster kom hit igår och gänget åkte dit så vi fick träffa henne. Det var trevligt, sitta och prata lite och skvallra om veckan som gått. Jag hade skvaller om konstiga amerikanare: "Igår hade vi en play-date hemma hos en familj med tre barn. Den äldsta går i skolan med R och D och de andra två är tvillingar och de är 10 månader. Mamman är hemmafru och hon har två nannys!" "WHAT?!" utbrast alla i en kör, det var lite roligt. Men det som är ännu mer absurt med hela historien är att min hostmamma försvarar det. Mina hostföräldrar bråkade om det igår, "Det är ju löjligt!" utbrast min hostpappa. "Nej det är det inte, det är faktiskt svårt med tvillingar och så har hon faktiskt den äldre pojken. Och anledningen till att de har två nannys är för att de inte jobbar samma dagar, de har det uppdelat. Ibland jobbar de samtidigt med inte alltid." "Det är löjligt!" muttrade min hostpappa från andra sidan soffan, jag lade mig inte i samtalet, men jag håller med min hostpappa, det är löjligt!

"You are so cute!" sa jag till D idag när jag bar på honom, pojken log då på sitt underbara sätt och sade ett enkelt och cool-lugnt: "Yeah."  Där bröt jag ihop, jag började skratta och han tittade på mig och log ännu mer. Jag tycker förövrigt att D är väldigt smart. Idag när vi var ute i köket och lekte med deras låtsaskök kom D fram till mig och sa: "Annans, pineapple." och sedan gav han mig ananasen. "Majs, corn." och sedan gav han mig majsen. Då blev jag stolt, där och då, pojken vet vad han talar om! Jag blev stolt igår med. Min hostpappa frågade R vad han hette och R utbrister då: "R E!" Han sa sitt förnamn och sedan sitt efternamn, inget speciellt för mig för vi säger det varje dag. Men min hostpappa reagerade direkt, han tittade på min hostmamma och han var helt exalterad: "Vad sa han? Sa han verkligen det?!" Min hostmamma log och sa: "Ja, Sabina har lärt dem det."

Ja det har jag, jag har lärt dem det. Jag ska lära dem fler saker innan jag är redo för att åka hem. Jag har gjort en lista!

Nu måste jag sova för imorgon ska lilla Sabbe ut på äventyr, ja det ska hon. Mormor och Farmor, det är nu ni ska bli nervösa!

Ha en bra helg, det ska jag ha!

Idag vaknade jag klockan sex, jag hörde D skrika och jag undrade vad fasen de gjorde med honom. Han skrek och skrek, han grät fortfarande då jag klev upp kockan 07.10. Jag gjorde mig i ordning för dagen och fick reda på att D hade vaknat gråtandes klockan 03.30. Min hostmamma åkte med honom till doktorn, R sov fortfarande. Han hade vaknat samtidigt som sin bror och trott att det var morgon men så var ju inte riktigt fallet, R sov till 08.15, min hostpappa lämnade oss för han skulle åka till jobbet. Jag blev lämnad ensam hemma med R, jag blev lämnad med EN pojke. Usch vad fel det kändes! I början kollade jag hela tiden runt efter D, jag undrade vart han var och vad han höll på med eftersom han var så tyst. Jag fick påminna mig själv om att han inte var hemma. Det blev dags för frukost och vad lätt det blev helt plötsligt! R lydde mig till fullo, han ville inte ha mamma en enda gång. (Men hon fanns ju heller inte i närheten.) Efter frukosten gick vi upp till pojkarnas rum för att välja ut kläder för dagen, R valde kläder till sig själv och till D. R pratade med min mamma idag på skype och han fick även se pappa en liten stund sedan ville han leka nere i källaren. Jag måste säga att det var verkligen lätt att ta hand om EN pojke. Ett barn, inga bråk, inget skrik, ingenting. Det var så tyst och lugnt, jag funderade på om även R var sjuk eftersom han var så lugn men han var inte lugn, han var sitt vanliga jag, det vara bara det att det var ett barn, inte två. Det blev verkligen en sådan stor skillnad. Jag tänkte på S som tar hand om en tvååring. Hon klagar ofta på att det är jobbigt och att han gör det och det. När jag nu har varit själv med R insåg jag hur lätt det var, jag funderar på hur fasen hon kan klaga, egentligen. Fast det är klart, människan klagar alltid. På vintern klagar de på kylan och säger att de vill ha sommar. På sommaren klagar de på värmen och säger att de vill ha vinter. Jag tror att det ligger i människans natur att aldrig vara nöjd, människan är girig. De vill ha allt. De skriver jag, ja jag klassar tydligen inte mig själv som människa.

10.20 var klockan när min hostmamma kom hem med D, öroninflammation hade han tydligen fått stackarn. Min hostmamma gav honom genast medicin för det och D fick även en medicin som lindrar smärta och ta ner feber, två gånger om till och med. Jag vet inte, men jag finner allt medicinerande så fort det är ett LITET problem onödigt. För några dagar sedan tog min hostmamma febern på D och det visade sig att han hade 101 f, vilket motsvarar 38 c°, hon gav honom genast febernersättande. Ja, jag finner det onödigt.

11.55 hann klockan slå innan jag hann reagera på hur mycket klockan egentligen var. Min hostmamma hade ännu inte kommit ner och sagt åt oss att det var lunchdags, jag förstår fortfarande inte varför. Pojkarna var i alla fall hungriga så jag började ta fram lunch till dem. De satt båda i sina stolar och väntade på lunch när min hostmamma uppenbarade sig i dörröppningen. Hon gick fram och kollade på det jag hade dukat fram och sa: "Ja ni pojkar, det verkar som om Sabina har allt under kontroll här!" Hon hämtade posten och gick sedan upp till övervåningen igen för jag hade tydligen allt under kontroll enligt henne. Jag hade allt under kontroll under lunchen och det kändes bra, otroligt bra faktiskt. Jag hoppas att hon inser att hon inte behövs i huset, att hon kan åka ut och göra saker och ting. Jag hoppas att hon inser att jag har allt under kontroll, pojkarna beter sig mycket bättre när hon inte är i närheten. Det skulle vara underbart om hon lämnade huset lite oftare faktiskt..

Ikväll när jag stod och gjorde mina mackor för kvällen hörde jag en röst: "Nämen nu gör du allt fel! Vad gör du förresten?" Det var min hostpappa, han är alltid nyfiken på vad jag äter och sedan säger han: "HUR kan du äta det?!" Han har sett mig göra mackor med ost och marmelad sedan gick jag över till ost och tomat och nu är det gurka som gäller. "Varför har du gurka på mackan?!" "Jag har bestämt mig för att jag måste äta lite mer nyttigt." "Du äter gurka på mackan för att du ska vara nyttig? Gurkan innehåller väl inte ens någonting, hur kan den då vara nyttig?" Jag svarade att den innehöll vatten och att gurka är mycket nyttigare än marmelad. Han studerade mina mackor och undrade vad det vita var och när jag svarade smör skakade han på huvudet. Sedan undrade han om jag hade tänkt göra köttbullar snart igen. Och nu när jag tänker på det, jag MÅSTE göra köttbullar snart, det blev aldrig av i helgen och jag har hur mycket köttfärs som helst i frysen. Jag måste göra köttbullar till helgen tror jag, vad mer kan man göra med köttfärs? Köttfärssås är jag trött på just nu, åt det sista idag. Jag få se vad jag hitta på med min köttfärs, något måste det i alla fall bli!

Idag lärde min hostpappa mig att öppna mitt fönster i taket (nej jag har faktiskt inte tänkt på att det går att öppna) och vet ni vad? Det fönstret är inte larmat så jag kan sova med det öppet då det är tropisk värme i mitt rum! Bra va?  

Ett tomt word dokument, en tom vit sida.

Tårar i ögonen, en rinnande näsa och ett irriterande humör. En pajsejen som inte vill som jag vill en tv med en ny box med massa kanaler. Ett nytt internet system.

Lyckan var total, många kanaler, möjlighet att spela in program och en fungerande Rasmus. Allt som återstår är ett tomt word dokument, en tom vit sida. Ingen tv med en massa nya kanaler, ingen fungerande Rasmus med internet. Ett tomt word dokument är allt jag har att erbjuda, en tom vit sida. Och givetvis ett jäkligt humör.

Radion är på, den fungerar faktiskt. Jag väntar på en låt som jag har nynnat på ett bra tag, jag brukar lyssna på den låten, ofta dessutom, jag brukar gå in på youtube och lyssna på den men vet ni vad, man behöver internet till det!

Jag skrämde mig själv idag, jag har ingen tv och inget internet och jag fick panik, jag blev riktigt panikslagen. Det skrämde mig, är jag så beroende av dessa saker? Dessa saker som man kunde leva utan när man var liten. När jag insåg att jag inte kunde komma ut på internet fick jag panik och tänkte: "Ja, men jag har ju i alla fall tv:n." När jag insåg att inte heller den fungerande blev jag ännu mer panikslagen och utbrast: "Jaha! Vad fan ska jag göra idag då?!" Jag hämtade telefonen och ringde pappa, jag vet inte varför egentligen. Jag antar att jag fortfarande har samma tänkesättet som jag hade när jag var liten. "MIN pappa kan allt!" Jag trodde väl att han skulle lyckas klura ut varför inte min tv fungerade trots att han befinner sig i Sverige och det landet har inte alls samma tv-system som detta land. Jag vet ärligt talat inte varför jag trodde att han skulle kunna lösa mina problem för dagen. Ja, jag har nog barnatänkandet kvar, "MIN pappa kan allt!" Någon gång borde jag väl växa upp och inse att ingen människa kan allt.

Ja, jag skrämde mig själv, jag fick panik pga. att jag inte hade dessa två saker. Jag blev helt panikslagen. Usch vad hemskt egentligen. Lite fantasi måste man väl äga. Fantasi, fantasi som i låten "Fantasi" men freestyle som jag och Tobbe låg och lyssnade på i husvagnen för jag vet inte hur många år sedan. Vi trodde att det var någon utanför som spelade jätte högt eftersom vi hörde musiken så lågt. Mamma kom och blev förvånad över att vi fortfarande var vakna. Vi lyssnade ju på musik, klart att vi var vakna! Hon tittade på oss och utbrast: "Musik? Vadå för musik?" Vi sa åt henne att vara tyst och sedan hörde hon den och vi frågade om hon inte hörde den utomhus. "Nej" svarade hon och vi undrade alla vart den kom ifrån eftersom vi hörde den så lågt och det faktum att mamma inte kunde höra den hos husvagnsgrannen var väldigt konstigt. Mamma gick och Tobbe och jag lämnades åter till musiken, en Gyllene Tider låt kom och vi älskar den gruppen. Vi låg och sjöng med och sedan blev jag fast besluten att ta reda på vart fasen musiken kom ifrån, jag ställde mig upp i sängen och följde ljudet. Jag insåg att radion var på inne i husvagnen på världens lägsta volym någonsin. Inte undra på att mamma inte kunde höra musiken inne hos grannen.

Fantasi som i att sysselsätta sig själv, att kunna komma på något att göra utan att ha någon där vid sin sida. Att kunna leka med en docka och låtsas att det är ett riktigt barn. Att ha fantasi, tvillingarna äger inte mycket fantasi och det lilla som de har tar föräldrarna död på. I veckan satt pojkarna och åt frukost, de hade en leksak i sina händer, två figurer från ett barnprogram. R utbrast: "Bina! Big Bird eating breakfast!" Jag öppnade min mun för att spela med men det hann jag inte förrän min hostmamma sa: "Ja, men det är ju bara på låtsas, de äter det inte på riktigt, eller hur? Det är bara på låtsas pojkar." Jag blev arg när hon sa det, hon tar död på den lilla gnutta fantasi barnen faktiskt har.

Fantasi som i filmen "Finding Neverland." Jag älskar den filmen, tråden mellan fantasivärlden och verkligheten är så tunn. Fantasi som i att kunna klara sig själv utan tv och internet, fantasi som i att tänka, att tänka utanför lådan, att tänka utan gränser. Fantasi som i att göra någonting, att göra någonting av sin tid.  

Ett tomt word dokument, en tom vit sida. Det är inte så tomt längre.

Jag insåg idag efter jag hade slutat att jag älskar fredagar! Det finns inget bättre! Jag går in i mitt rum, sätter mig på min gigantiska säng, kollar om något nytt har hänt med Rasmus, sätter på tv:n och njuter. Jag njuter av att vara ledig, jag andas ut och slappnar av och det känns så jäkla underbart. Jag smaskar godis och mår allmänt bra, fredagar är bra dagar. Hela helgen ligger framför mig och jag älskar den känslan, ledigheten, att vila, att hitta på något, att ja, bara vara och andas. Att Andas och att ta det lugnt. Jag tycker om fredagar och även lördagar. Söndagar är däremot inte lika välkommande. Det är då jag inser att helgen är över och att den gick alldeles för fort. Det är då jag inser att morgondagen är en måndag vilket betyder början på en ny arbetsvecka och jag får då panik. Panik över att helgen är slut, den är kapputt, jag får panik över att jag inte gjorde något vettigt med min lediga tid. Jag får panik över att måndagen innebär jobb med pojkarna och efter en ledig helg är det faktiskt svårt att gå upp ur sängen för att jobba igen. Men den paniken vill jag inte tänka på nu, för nu är det fredag!

Just nu sitter jag och myser, pustar ut och njuter. Jag har lite tända värmeljus runt omkring i rummet och det hjälper mig att slappna av ytterliggare. Jag tycker om att varva ner, att ta hand om mig själv lite då och då. Jag ska ta på min nya hudlotion senare, jag kan inte förstå att jag köpte den. Den luktar kokosmjölk eller något liknande, den luktar godis, den luktar gott, nästan för gott. Jag köpte även schampo och balsam igår, med doften "vanilj/mint te". Jag har aldrig stött på hårprodukter med te som doft, men de luktar gott, de luktar också godis. Usch, jag var nog nästan för godis sugen igår när jag var och handlade med tanke på att det jag köpte påminner om godis. Efter jag har duschat och smörjt in mig i den nya lotionen kommer jag gå runt och lukta godisbutik, det låter väl bra?

D, min lille pojke har blivit en tonåring. Jag kan inte låta bli att skratta åt hela situationen. När jag ropar på honom och ber honom komma tar det ett tag sedan kommer han, han ställer sig och tittar på mig och sedan utbrister han: "What?" Hans tonläge när han säger det gör det hela ännu roligare. Jag kan verkligen inte låta bli att skratta! Jag tycker om den pojken, oftast i alla fall! Nej men ärligt, han har börjat med tonårsfasoner nu och det är inte alltid välkommande. Idag fick min hostmamma jaga honom runt om i huset för han smet för henne när hon bad honom plocka upp leksakerna som han slängde på golvet. Idag har varit en underlig dag, min hostmamma har varit med pojkarna idag. På eftermiddagen föreslog hon att vi kunde baka kakor, jag trodde att hon skulle lämna mig med pojkarna, men hör och häpna: ICKE! Hon var med och gjorde allt som skulle göra, eller gjorde och gjorde, hon tog ut kakdegen ur kylen, skar den i skivor och la dem sedan på en plåt. Det är så man bakar kakor i detta land. Snabbt och enkelt! Sedan frågade hon om pojkarnas tvätt var färdigvikt, jag svarade: "Ja den är inne på mitt rum, vill du att jag ska lägga undan den nu?" Jag brukar alltid lägga undan tvätten när pojkarna sitter och äter middag därför blev jag förvånad över att hon frågade men hör och häpna igen, detta var hennes svar: "Nej jag kan lägga undan den." Jag blev helt chockad, hade jag hört rätt? Skulle hon gå upp och lägga undan tvätten? VA?! Det gjorde hon i alla fall, jag vet inte vart hon fick den iden ifrån, en anledning att komma upp till övervåningen kanske, jag vet inte.  

Denna vecka har förövrigt varit en upp och ner vecka. Jag har inte förstått vad R vill, eller jo, han vill ha mamma. Han har stått och gråtit nere vid trappan i 20 minuter i stäck. Jag har ännu inte fått kläm på hur jag ska göra i den situationen så jag lämnar honom där helt enkelt, han får stå där och gråta så hans tröja blir alldeles blöt. Även om jag går fram till honom så vill han inte ha något med mig att göra, jag tycker att det är lika bra att lämna honom där, någon gång tröttnar han väl på att stå och gråta. Usch vad grymt det låter, men jag vet inte, vad ska jag annars göra? Så fort jag kommer i närheten gråter han ännu mer. Lika bra att lämna honom ifred tills han lugnar ner sig. Min hostmamma har inte sagt att jag gör fel, hon har inte ens nämnt det. Jag vet inte, jag tror inte att det finns så mycket annat jag kan göra i den situationen, så fort jag kommer i närheten skriker han ännu högre och puttar bort mig. Lika bra att han få stå där och skrika, tinitus har jag ju redan. Nej men ärligt, jag vet inte.. Ibland önskar jag faktiskt att min hostmamma kunde lämna huset oftare. Jag och Sabina pratade om det idag. Vi diskuterade vad fasen hon gör egentligen, Sabina blev helt till sig: "Hon städar inte, ni har städerska. Hon tar inte hand om barnen, det gör du. Hon tvättar inte pojkarnas kläder och hon byter inte deras lakan, det gör du. Hon lagar inte mat för de äter ute eller beställer hem. Hon går inte ut med hunden, den släpper hon ut i trädgården. Så vad fan gör hon om dagarna?! Jag skulle bli idiot om jag var henne!" Ja, jag höll med, det skulle jag också bli, att bara gå hemma går inte i längden. Ett tag skulle jag väl stå ut men inte under en längre tid. Jag förstår inte hur hon står ut, jag gör verkligen inte det, jag förstår det inte. Jag skulle bli idiot, idiot över att inte ha något att göra om dagarna. Jag skulle bli idiot om jag skulle sitta vid datorn i flera timmar för att sedan inse att hela dagen är förbi. Jag skulle bli idiot, jag förstår inte hur hon står ut..

I veckan fick jag förövrigt en mindre chock, mamma påpekade att min lilla älskade kusin ska fylla sex år och inte fem som jag hade inpräntat i min hjärna. Eller, jag ser honom väl fortfarande som fyra men det hör inte hit egentligen. Jag förstår inte hur han har kunnat bli så stor så fort. Fort och fort, det har tydligen gått sex år! När ska jag och min hjärna hänga med i svängarna egentligen?

Jaha, jag har gjort det igen. Ärligt talat, jag förstår inte hur jag lyckas.. Jag lyckas med allt som man INTE ska lyckas med.

     Jag försökte öppna dörren, men det gick inte. Jag började skratta för mig själv och sa: "Är den låst?!" Jag fick panik, hur fan kunde den vara låst? Jag befann mig ju inte där inne, jag stod ju utanför och försökte komma in. Jag insåg att detta skulle jag aldrig lyckas klura ut, jag gick in till vardagsrummet där mina hostföräldrar befann sig. Jag öppnade min mun och utbrast: "Hej, jag kan inte komma in i mitt badrum, jag tror att dörren är låst." De tittade förvånat på mig och de började skratta, ganska rejält.. Min hostpappa reste på sig och jag följde efter honom som en liten svans. Han kände på dörren och sa: "Ja, visst är den låst alltid!" Och ärligt talat, hur lyckades jag med det?! Usch, men min hostpappa fixade det, han är ganska bra på att fixa saker och ting har jag kommit på.. Så vad jag än ställer till med så hoppas jag på att han kan fixa det! Min hostmamma är inte lika händig, hon är som mig. Ja, jag är inte heller händig, men jag vet i alla fall vad glödlamporna finns hemma i lägenheten i Kalmar, hon hade däremot ingen aning om vart de hade sådana här.

I fredags åkte jag och de två tyskorna S och S in till staden. Tåget in till NY gick smidigt för det var express-tåget. Tunnelbanan inne i stan gick dock inte lika smidigt, alla skulle hem från jobbet och vi blev mosade. Alltid lika trevligt att stå och trängas med främlingar. Vi åt middag på en mysig kinarestaurang och jag fick min första fortune cookie, väldigt god måste jag säga! Efter middagen letade vi reda på huset som vi skulle till. En känd spansk journalist skulle komma och prata om sitt liv och hur hon hade lyckats med allt hon har gjort i livet. Hon hade tydligen startat upp den första spanska modetidningen som hon jämförde med
" VOGUE" Vi tre hade dock ingen aning om vem människan var men alla andra var i extas. Men det var trevligt för vi fick träffa nya människor.

Igår var det en stor dag här, en riktigt STOR dag! Finalen i Super Bowl var igår och alla satt klistrade framför tv-apparaterna, inklusive jag. Vi åt chili och lite annat smått och gått. Min hostpappa blev väl kanske lite irriterad för både min hostmamma och jag ställde frågor till honom. Jag fattade inte så mycket om själva spelet men det var ändå roligt att se på. Något som jag definitivt inte kunde bli klok på var reklamerna, min hostmamma utbrast: "Tyst pojkar! Vi måste ju se reklamerna!" "VA?!" utbrast jag. Jag förstod ingenting, vadå måste se reklamerna? Reklam för mig är när man byter kanal eller borsta tänderna eller gör något annat nödvändigt. Men inte under Super Bowl! Då måste man se reklamerna! För det är nämligen speciella reklamer, nya reklamer som ingen har sett innan. Det är dyra reklamer, de dyraste reklamerna som har gjorts under året, en reklam hade kostat tre miljoner dollar och den var trettio sekunder lång. TRETTIO SEKUNDER!!! Reklamerna var alltså lika viktiga som själva matchen, ingen kisse-paus här inte! När det var 35 sekunder kvar av matchen gjorde New York Giants (som vi givetvis hejade på) en touchdown, min hostmamma blev galen, hon ställde sig upp och skrek: "YES! YES! YES! YES!" Under matchens gång hade Giants legat under hela tiden och när det var en minut kvar av matchen var deras enda hopp en touchdown och det lyckades de med! De spelande några sekunder till och New England Patriots försökte förtvivlat återta ledningen. (New England Patriots hade vunnit alla matcher i hela serien så om de skulle ha vunnit finalen skulle de ha vunnit ALLT. Det har bara hänt en gång tidigare i hela fotbollens historia, men det lyckades de inte med!) När det återstod en sekund av matchen började festligheterna, coachen fick vattendunken över sig och fansen sprang ut på plan. Men vänta! Det var ju EN sekund kvar av matchen! "BORT FRÅN PLANEN!" skrek The Patriots' coach. Efter ett bra tag fick de bort alla från planen och de kunde spela klart matchen. Men ärligt talat, EN SEKUND! Vad trodde han att de skulle lyckas åstadkomma på en jäkla sekund?!

Igår åt jag förövrigt världens nyttigaste frukost. S, R, S och jag åkte till IHOP och åt frukost, jätte gott! Efter det åkte vi till en park eftersom det var varmt och fint ute. Parken låg vid stranden, jag hade vårstämning i hela kroppen! Vi lekte en lek som vi brukade göra när vi var små, vi leker hela dagarna när vi jobbar och vad gör vi när vi är lediga? Jo vi leker! Det är faktiskt lite skrattretande.. Efter några timmar i parken som mer var som en strand åkte vi till, ja vad tror ni? Jo till Dunkin Donuts! Efter det blev det hemgång och Super Bowl.

Idag har det varit måndag, igen. Jag förstår det inte, tiden går så fort. Jag har pratat med kära Sabina idag och det var länge sedan det. Vi har ju inte pratat på hela helgen! Det känns bra att ringa henne, att prata lite, att låta samtalet flyta på som det alltid har gjort.

Jag har kommit på att jag saknar svensk mat, korvstroganoff med ris har jag varit sugen på hur länge som helst! Det blir ju inte direkt bättre av att mamma skriver ett mail och berättar att de har ätit det till middag! Jag kom precis på en sak, människor varnade mig för maten här i USA innan jag åkte och jag själv trodde att jag skulle gå upp hur mycket som helst. Men vet ni vad? Jag kommer gå upp hur mycket som helst när jag kommer hem!