Sabina Af Cato

Hur kommer det sig att en låt kan väcka minnen? Hur kommer det sig att jag ler och känner mig fri till tonerna av en låt medan jag gråter och mår bara allmänt dåligt till tonerna av en annan? Hur kommer det sig att man förknippar olika tillfällen till olika låtar? Hur kommer det sig att man kommer ihåg de tillfällena som om de var igår? Hur kommer det sig att jag minns allt, så tydligt? Jag minns lukterna, jag minns ljuset, jag minns humöret som jag var på. Hur kommer det sig att varje gång jag hör Rise Against - Blood to bleed ser jag mig själv på ölandsbron på väg hem med PYU? Hur kommer det sig att varje gång jag hör Ted Gärdestad - Helena ser jag mig själv hemma i Kalmar förra sommaren. Hur kommer det sig att varje gång jag hör Sahara Hotnights - Cheek to cheek ser jag mig själv och Pernilla i hennes Saab någonstans i Gamleby.

Jag är rädd, för mig själv. (Kan det vara möjligt?) Jag är rädd för att jag spenderar allt för mycket tid i det förflutna än vad jag gör i nuet. Jag är rädd, rädd för att jag är helt besatt av det som har varit och då glömmer jag nuet. Jag är rädd för att jag inte lever. Jag vet inte, men varför ska man jämt tänka tillbaka till det som var? Nostalgi är väl ett fint ord men det ska väl inte bli en sådan stor del utav ens liv? Eller? Är det meningen? Jag vet inte, men jag vet att jag är rädd. Rädd för att jag måste sluta tänka tillbaka, för att sedan vakna upp, vakna upp till denna verklighet som jag faktiskt lever i. "Life is what happens while you are busy planning it." Vem sa det? Jag har nu insett att det är väldigt sant.

Imorgon är det fredag (!) igen.  Jag kan inte förstå det. Förra helgen stod jag i köket hela söndagen, resultatet blev 92 köttbullar som mina hostföräldrar bara "ÄLSKAR!" Jag vet inte, men jag tar det inte på allvar när människor i detta land säger att de älskar något, de säger det till allt så jag har slutat tro på det. Men när min hostpappa sa att han "älskade" dem såg han i alla fall ut att mena det.

Veckan som har varit har gått fort. (Ovanligt att jag skriver det va?) Jag vet inte riktigt vad jag har gjort, eller jo, jag har varit ute och gått. En gång per dag i en timme! Visst är jag duktig? Jag kände att det var dags, dags att komma igång med gåendet, jag mår faktiskt bra av det. Jag mår bra av att ta en promenad med mp3:n i öronen, som för övrigt heter "min lilla bebis." Är jag sjuk i huvudet som ger allt ett namn? Eller är det normalt? Kan det vara så att människor ger saker och ting namn fast de inte våga erkänna det för att de tycker att det är pinsamt. Jag läste en bok en gång, (jag tror att det var "Allt för min syster". Väldigt bra bok för er som inte har läst den!) i den boken var det en person som döpte precis allt. Hon hade ett namn på sin kaffebryggare, ett namn på kylskåpet och ett på frysen, hon hade till och med ett namn på sin hårtork. Så överdriven är inte jag. Kylen och frysen heter kylen och frysen och en hårtork äger jag inte.

Nu ska jag lyssna vidare på låten som min kära bror skickade till mig, jag har nynnat på den i veckor men inte vetat vad den heter men nu har jag den. Om en timme ska jag börja jobba. Jag tycker om de här dagarna som min hostmamma har ibland. I måndags sa hon: "På onsdag och på torsdag behöver du inte börja jobba förrän fyra." Jag tackar och ta emot, vem säger nej till lite extra ledighet på arbetstid?