It's written all over your face, girl
Vad är det egentligen som står skrivet i ansiktet på henne? Vad betyder alla rynkor? Har alla rynkor sin egna historia att berätta? Har varje rynka sitt individuella ursprung? Det sägs att om en människa tänker för mycket resulterar detta i en rynka, är detta sant? Herregud vad hon måste ha tänkt då. Eller är det helt enkelt så att varje rynka i ansiktet egentligen är ett ärr?...
Kan det helt enkelt vara så att varje rynka är resultatet utav en ”kärlekshistoria”? Han påstod att hon var vacker. Han påstod att hon var snäll. Han påstod att hon var den underbaraste människan som fanns. Han påstod att hon var Hans allt. Han påstod att hon var ful. Han påstod att hon var korkad. Han påstod att hon var den mest groteska människan på hela jorden. Han påstod att Han var det bästa som någonsin hade hänt henne. Han påstod att Han älskade henne. Han påstod att Han kunde hjälpa henne, Han påstod att hon kunde bli vacker igen. Han påstod så förbaskat mycket.
Rynkorna växte fram, en för varje negativt påstående hon fick av Honom. Han försvann från detta jordeliv enbart för att hennes bror förstod vad Han gjorde med henne. Rynkorna finns dock kvar och de kallas rynkor enbart för att hon försöker glömma, glömma det som en gång var hennes liv.
Du fick för stor del av mitt liv och jag kunde inte andas till slut,
Jag insåg egentligen inte att det inträffade. Jag har alltid varit en person som gör allt för andra, för att mina nära och kära ska ha det bra. Det jag inte insåg var att du inte tillhörde mina ”nära och kära”. Jag gjorde allt för dig och helt plötsligt insåg jag att du inte var värd det. Du var inte värd min uppmärksamhet och min omtanke. Mitt inre hoppades, hoppades på att du var en annan person men egentligen hade jag gett upp för länge sen. Det är att leka med eld då du åter finns i mitt liv. Du ser i mina ögon att jag inte längre finns kvar där för dig men ändå försöker du, förgäves. Men det inser du inte.
Det finns dagar då jag kan vara snäll, det finns dagar då jag faktiskt bryr mig om dig. Det finns dagar då det gör ont att se hur du lever, det finns dagar då jag bara vill ”rädda” dig, ”rädda” dig från ditt eget liv. Det fanns dagar då jag kunde låtsas som förrut och du säger att det känns som om det vore igår. Det fanns så många dagar då du kunde göra vad som och jag fanns där vid din sida. Det fanns en tid då du fick för stor del av mitt liv och jag kunde helt enkelt inte andas till slut. Du tog över och bestämde över mig på ett sätt som ingen annan har gjort, någonsin. Jag är rädd för att det ska intäffa igen, men jag borde vara starkare nu, jag borde veta bättre. Det är så mycket som jag borde. Du är kvar bland samma människor, du blir glad av samma brus som förr och du säger att det handlar om kärlek. Jag har förändrats, det finns inte längre något att förklara, det finns inte längre något att försvara, jag gav upp för länge sen. Om du ser djupt in i mina ögon så ser du att jag försvann för länge sen och det vet du innerst inne att jag gjorde.
En gång fick du för stor del av mitt liv och det ska inte hända igen. Du kan inte längre kväva mig, Jag ska fortsätta att ANDAS.
Jag gav dig allt och nu har jag ingenting kvar,
Du börjar sakta men säkert att finna Dig en plats i mitt hjärta. Situationen är för mig helt främmande, egentligen.
Jag fick frågan idag varför jag inte har skrivit någon bok än. Vad är det jag håller på med egentligen? Det är faktiskt flera som har påpekat att jag borde börja snart, på riktigt. Att skriva på riktigt. Att komma igång. Problemet är väl bara vad jag ska skriva.. Vilken av alla idéer som jag har ska jag börja med att skriva ner på papper? Det är faktiskt svårt, men egentligen är det bara att skriva det jag känner för, det är då resultatet blir bäst.
Jag känner en person som har sin rätta hälft på andra sidan. Vad i fasiken ska jag råda henne till? ”Ni kommer att åter få vara samman, i ett annat liv” eller ”om du sköter dig och har tur så kommer han åter att finnas hos Dig, snart”. Döden är ett märkligt fenomen, som ingen människa förstår sig på fullt ut, förrän det händer dem själva. Egentligen är det ganska lustigt, hur kommer det sig att människor bryr sig så mycket? Att inte människor kan förstå att Döden bara är Början, Början på något Nytt och något BRA. Om man har skött sig i sitt mänskliga liv vill säga.
Purple is your color, wear it, before it’s too late. Before someone starts diggin’ your grave for ya’.
Jag gav dig allt och nu har jag ingenting kvar, and....
……Ps, I would do it again and again and again.
Confession,
Är det verkligen så att Moderskapet förändrar en person så pass mycket att hon inte är en person längre? Kan det vara så att när en Kvinna får barn förändras hennes personligehet mycket och det handlar inte längre om just henne, utan om DEM, henne och barnet. Kan det vara så att en Kvinna som blir Mamma förblir Mamma och Kvinnan som existerade innan Moderskapet inte längre finns och andas? Kan det vara så att Kvinnan, Mamman, blir ETT med sitt barn?
Välkommen till 2010-talet där Sociala Medier reagerar. Själv är jag besatt av Facebook (som så många andra). Profilbilder byts ut titt som tätt på dessa Sociala Medier och små fjortisar har bilder på sig själva där de visar lite väl mycket av sin uringring medan pojkar försöker vara tuffa och lägger ut en "cool" bild på sig själv. Det finns även de som lägger ut bilder på sina djur och har dessa som profilbilder, "jaha, personen i fråga har inget liv och lever med sina katter som är personens allt" blir lätt tanken då, eller: "denna person är egentligen så ful så han/hon inte vill ha sig själv som profilbild och döljer sig därför bakom sin hund/katt för att ändå ta del av den Sociala Medians värld." I killars fall kan profilbilden även föreställa en bil, en tuff bil givetvis, en bil som det kan skrytas med. Som bekant skryter gärna det manliga könet om saker och ting, detta för att få det kvinnliga könet i säng, eller hur? Eller kanske inte så radikalt, men, det skryts om saker och ting för att det ska imponeras på det motsatta könet. När det väl har impats klart och mannen har fått kvinnan i säng kan det som bekant skapas ett litet barn av detta. Ett litet barn, oskyldigt som attan, det finns ju inget mer oskyldigt än ett litet barn! Eller hur? Moderskapet tar form hos Kvinnan och nu när Kvinnan har blivit Mamma består inte längre profilbilden på Facebook utav Kvinnan själv, NEJ! Där är ju barnet! Först kommer det smygande, profilbilden byts ut mot en bild som föreställer Mamma och Bebis men sen när dagarna går byts profilbilden ut mot en bild som BARA barnet befinner sig på. Då åren går blir barnen fler och vad händer då med profilbilden på Facebook? Nej men se där! Där är en bild som föreställer hela syskonskaran på 5 barn! Nej men vänta, 5? Nej det är ju inte 5 barn! Den äldsta sonen håller ju i lilla hunden! Jaha, så 4 barn och 1 hund som profilbild..
Jamen, vart tog kvinnan vägen då? Kvinnan som existerade innan hon blev Mamma? Den där tjejen som var på alla profilbilder, vart är hon? Har hon helt magiskt transformerats till en hund? Nej men så kan det väl inte vara? Vad är det egentligen som händer då en Kvinna blir MAMMA?
Och nej, jag är själv inte Mamma, som i MAMMA. Men jag säger i vardagligt tal att jag har två barn, två UNDERBARA barn. Inte mina biologiska nej, men jag älskar dem precis som om de vore mina egna och jag skulle göra allt för dem, ALLT. Moderskapet är ett märkligt fenomen ska jag be och tala om! En Mamma älskar sitt barn över allt annat och skulle kunna döda för sitt/sina älskade barn. Ja, det är sant! Skulle någon vara på mina små barn skulle de fan få se en "Extra-Mamma" som de tidigare inte har sett! Någonsin! Moderskapet är ett fenom som gör att en Kvinna, en Mamma, skyddar sina barn, vad det än gäller. Det handlar som sagt inte om bara en själv längre, det är inte en ensam kvinna, det är en Mamma och ett Barn. Kärleken som finns mellan dem går inte att beskriva med ord, den måste upplevas. Kvinnor som inte har ett barn att älska som sitt eget kan inte förstå vad Moderskapet egentligen handlar om. Men jag säger att jag förstår, för det gör jag. Jag har upplevt Moderskapet, det där som förändrar en Kvinna, att Kvinnan glömmer sin egna existens och bara tänker på barnen. Då jag egentligen skulle shoppa saker/kläder till mig själv insåg jag helt plötsligt att jag bara gick och kollade på saker som barnen skulle tycka om och jag insåg till min förvirrelse att jag hade plockat på mig både det ena och det andra plagget som skulle passa bra till barnen och helt plötsligt befann jag mig vid leksakerna! Hur hände det egentligen? Jag skulle ju shoppa kläder till MIG SJÄLV! Ett annat exempel är en sådan enkel sak som att handla mat, jag gick i mataffären i ca en timme och plockade ner både det ena och det andra i vagnen. När jag väl var hemma och började plocka upp varorna insåg jag att jag inte hade köpt den goda yoghurten som jag tycker så mycket om. Jag började undra om jag hade glömt bort att köpa yoghurt? Jag plockade upp lite mer varor och sedan hittade jag yoghurt! Men nej, inte den goda som jag tyckte om! Där låg Hannah Montana yoghurtar till min KäraFlicka och Cars yoghurtar till min KäraPojke. Vad hade hänt här egentligen? Jag hade själv gått och handlat mat men inte köpt det jag var sugen på utan jag hade köpt det jag trodde barnen ville ha. Helt plötsligt insåg jag att en bild som föreställde mina älskade barn låg som bakgrundsbild både på datorn och mobilen! MEN! Profilbilden på Facebook föreställde fortfarande mig och bara MIG!
Betyder detta att ni Mammor anser att jag inte är en riktig Mamma eftersom jag har en profilbild som bara föreställer mig? Betyder detta att jag inte har upplevt det som kallar Moderskapet? Eller betyder det bara att jag har upplevt Moderskapet fast jag glömde INTE bort Kvinnan som existerade innan Mammarollen tog vid, jag höll den Kvinnan vid liv och därför består min profilbild på Facebook av en bild på BARA MIG.
Den femte November kom och gick,
Det femte November år 2007 var dagen med Stort D, dagen då MissLidman satte sig på planet och resan började, på rikitgt. Resan som skulle förändra hennes liv för alltid. Det var början på två UNDERBARA år, som innehöll både det ena och det andra. I det stora hela var det en helt fantastisk upplevelse, även om det var svårt ibland, det ska inte glömmas bort. Men, svårigheter måste vi alla gå igenom och man klarar sig igenom saker och ting om man verkligen, verkligen vill.
Det är helt enkelt helt förskräckligt att det har gått 3 år sedan den dagen en fjyttig liten Kalmartjej åkte ut i ”Världen.” Helt sjukt egentligen, något annat som är så sjukt det bara kan bli är ju att LillaY blir typ ett halvår, snart. Tre månader ska flickebarnet vara, det känns som ett bra tal, tre månader. Tiden går så förbaskat fort så jag vet egentligen inte vart jag ska ta vägen. Det är så frustrerande! Jag vill göra så mycket, men det finns inte tid till allt. Min KäraVän sa åt mig att jag måste prioritera vad jag vill göra, men jag vill inte det. Jag vill hinna med ALLT! Precis allt! Ganska ofta önskar jag att jag kunde dra i en handbroms, att bara stanna tiden.
Ibland önskar jag att jag kunde gå tillbaka i tiden, för att hämta två människor som inte existerar idag. För idag existerar bara ett skal av sjukdom och förvirring samt en sjuk kropp som inte orkar länge till. Tänk, bara tänk, lek med tanken, att åka tillbaka i tiden och hämta de friska människorna som en gång existerade och låta dem leva i nutid. Så underbart! Att kunna ha ett helt samtal och förstå varenda ord, att kunna få råd igen, att kunna skratta och le tillsammans på det där sättet som endast friska människor kan göra. Då sorgen inte finns, då istället glädjen fyller kroppen och kroppen blir alldeles varm, varm utav kärlek, kärlek och omsorg.
Stressen gnager som en förbaskad tickande bomb. Jag orkar fan inte, dra i Handbromsen nu TACK,
