I'll see you Thursday!
Dagen började med att jag vaknade, av Pea. Ett litet sms ramlade in i min mobil klockan 06.50. Jag somnade om och glömde vad det stod i det mottagna sms:et. När jag sedan vaknade, av mig själv faktiskt, började jag baka. Jag hittade ett recept i min kakbok som jag har fått av mamma. Jag skulle baka bärmuffins och ärligt talat, det var ett riktigt krångligt recept. Men jag lyckades och ur ugnen kom det ätbara blåbärsmuffins. Släkten kommer hit imorgon så de ska få äta dem.
Jag pratade med USA idag. Det var helt oväntat att de skulle ringa, hann inte ens bli nervös. I vanliga fall brukar jag sitta minst en timme innan och förbereda min hjärna på att prata engelska. Men idag var det annorlunda. Idag ringde telefonen, okänd stod det. "Okej, en försäljare" tänkte jag. Jag svarade och lät glad på rösten för ärligt talat, jag tycker om att prata med försäljare som ringer mig. Jag tycker om när Jehovas vittnen kommer och ringer på dörren. Varför vet jag inte, jag bara är sådan. Tillbaka till telefonsamtalet. Jag svarade: "hej det är Sabina" och jag hörde en röst som jag mycket väl kände igen. Det var Kim, vi pratade inte så länge för hon hade bråttom. Men hon ringde och jag pratade engelska, precis som om det är en stor grej.. Men i alla fall, vi ses liksom på torsdag. Hon sa det i telefonen, hon sa: " I'll see you Thursday!" Helt ofattbart. Jag ska vara borta från familj, vänner och vardagen i Sverige i ett helt år. Det ska bli så spännande! Min dröm sedan högstadiet går i uppfyllelse om bara några dagar. Det är lustigt hur mycket man kan åstadkomma om man bara vill och ha motivation till det. Visst är det? Har man en inre drivkraft så klarar man av det mesta som man tar för sig. Det är så lätt att nå sina mål, egentligen, det är så lätt att göra vad man vill. Det är så lätt att bara sticka iväg och förverkliga sin dröm. Tror man på sig själv och verkligen vill, då klarar man allt. För vet ni vad? Jag har lyckats, för vi ses på torsdag!
I'll see you Thursday!
Främlingen.
Igår var det faktiskt kul att jobba. Det var lite mer socialt igår. Jag pratade med en gäst igår. Vi var främlingar för varandra, vi hade aldrig träffat varandra innan, vi visste inte varandras namn, vi visste ingenting. Men inom loppet av några minuter, okej inte några, jag vet inte hur länge jag var där inne men länge var det! Och det var faktiskt, helt ärligt, underbart. Vi pratade och pratade, samtalet flöt på som om vi hade känt varandra i evigheter. Det som var så underbart var att vi samtalade, det var någon som såg att jag fanns, det var någon som ville prata med mig och faktiskt var intresserad. En obeskrivlig känsla. Underbart helt enkelt! Han var min bästa vän där och då. Han gav mig ett råd, som jag tycker är det bästa rådet som någon har gett mig. Han sa: Det där ordet "om" glöm att det finns! Det är många i min ålder som säger: "Tänk om man hade gjort det när man var ung!" Tänk inte så, glöm bort ordet "om", gör det istället! Du har så många möjligheter, utnyttja dem! Och sedan tänkte jag på allt jag vill göra i livet och ärligt talat, vem kan stoppa mig?
Idag åkte han och hans fru hem. Det sista han sa till mig var: "Lycka till i Amerika nu! Hej då!" Och där försvann han, bara så där. Lika fort som han kom in i mitt liv, så fort försvann han, främlingen som lyckades bli min vän medan jag städade hans hotellrum. Jag vet saker om honom och han vet saker om mig. Viktiga saker, vi vet varandras drömmar och vi vet vad som har hänt i varandras liv, tråkiga saker. Men en sak som vi inte vet är varandras namn. Så egentligen är vi främlingar för varandra, men ändå inte. Det är konstigt hur denna person, främlingen, har och kommer påverka mitt liv. Jag kommer för evigt glömma bort ordet "om"!
Tack Främling.
Är det så?
Innan jag hittade mitt riktiga engelsk-svensk lexikon använde jag mig av det som mamma köpte åt mig när jag gick i fyran. I det lexikonet är det massor av bilder och det är väldigt färgglatt och allmänt roligt att titta i helt enkelt. Lexikonet innehåller dock inte alla ord som man behöver slå upp och när mamma till slut hittade det stora tjocka lexikonet blev jag överlycklig. När jag fick det framför mig började jag bläddra i det och insåg hur tråkigt det var. Min extas försvann. Bara för att man är "vuxen" behöver inte all glädje försvinna. Men ärligt talat så var det stora lexikonet väldigt tråkigt i jämförelse till det lilla, men givetvis så mycket bättre. Men ändå, är det meningen att livet som vuxen ska vara så grått och tråkigt? Det blev så konkret för mig, där på balkongen, när jag satt med de båda uppslagsverken framför mig. Är det meningen att vuxenlivet ska vara så grått och tråkigt?
Snart ska jag dricka glögg och smaska på min paradis ask.. Ska bli gott, har längtat en hel vecka.. Precis som om det är en LÅNG tid, inte direkt va? Jag ska åka till USA om en vecka, typ. För att vara exakt så är det en vecka och två dagar om man inte räkna med denna, fredag. Hur känns det? Hmm.. Glädje. Och sedan den stora frågan, hur fasen ska jag få plats med allt? Jag har gått och inbillat mig att jag ska få plats med allt i EN resväska. Trots att jag någonstans där i bakhuvudet vet att det inte kommer att gå. Men jag vill ha en resväska, bara EN.
Reaktionen.
Idag har ett mirakel skett. Idag har det verkligen hänt. Denna dag är dagen med stort D. Det var idag det hände, den kemiska reaktionen. Det var idag allt hände. Det var idag jag förstod. Det var idag jag fick den efterlängtade reaktionen. Och ja, vet ni vad? Just nu kan jag verkligen inte sluta le. Just nu pirrar det i min mage som det aldrig har pirrat förut. Just nu är jag full av förväntan och glädje. Just nu har jag reaktionen som jag länge har väntat på. Den reaktionen som alla andra människor fick/får när jag berättar om USA.
Dagen började som alla andra dagar. Jag vaknade i min säng med Jerry liggandes bredvid mig. Han är verkligen så söt när han är så där kelen av sig. Han har blivit min katt de senaste veckorna. Lite sorgligt tycker jag att det är eftersom jag snart ska åka och lämna honom kvar. Jag gick upp och åt frukost tillsammans med min kära lilla mamma. Sedan ringde det på dörren. "Vem fan är det?" var vår första reaktion. Sedan sa mamma: "Säkert Jehovas!" Jag gick för att titta i kikhålet och visst var det Jehovas. Jag fick inte öppna för mamma, vi ignorerade dörren. Sedan åkte jag iväg och handlade på Ica. Var även på banken och satte in pengar på mitt konto. Ska jobba torsdag-söndag så mer pengar är på väg!
På kvällskvisten låg jag i min säng, självklart med Jerry vid min sida. Det blev reklam på den kanalen jag tittade på och jag började slå över till andra kanaler. På en kanal var det Martha Stewart och jag tänkte på att det är inspelat i USA mer hann jag inte tänka förrän jag bytte kanal. Men sedan efter det, då kom rektionen! Jag bytte genast tillbaka till Martha Stewart och jag fick reaktionen som jag länge har väntat på. Jag började le och min mage började pirra och jag är fortfarande i samma tillstånd som jag först var när jag fick reaktionen. Glädje och förväntan, tack Martha Stewart! Och tack till alla er andra,
Jag förstår fullt ut, det är nu jag förstår. Det är nu jag har insett.. JAG SKA TILL USA!
Tåg.
Jag har åkt tåg idag. Tåget stannade i en håla där det stod en alkoholiserad man. Han tände en cigarrett och tog en klunk ur sin flaska med rött innehåll. Han rörde inte en min, inte en enda muskel i hans ansikte rördes. Jag tänkte att om jag skulle ha tagit den klunken hade jag med alla säkerhet gjort alla möjliga sorters grimaser för att sedan spotta ut det igen. Mannen fortsatte att röka sin cigarrett och tåget började rulla. Ett stenkast ifrån den alkoholiserade mannen, med andra ord vid andra sidan av stationshuset stod en mamma och hennes två små barn, en flicka och en pojke. Barnen såg överlyckliga ut, flickan klängde på sin mammas ben. Mamman tittade ner på sina barn och bara ett stenkast ifrån dem stod mannen, men det visste de inte. Det hade de ingen aning om. Säkert skulle de hem till sin fina villa medan mannen skulle gå och lägga sig på en parkbänk. Världen är en underlig och obalanserad värld, if you know what I mean.
"Vill du ha en bulle?"
"Ja tack."
Jag smaskar på min bulle och stänger av min mp3 för jag ska tydligen vara social nu. Killen bredvid mig klagar på att han inte har en penna och frågar sin kompis mittemot (han som bjöd mig på bullen) om han har någon. Kompisen svarar att nej, du får helt enkelt vänta tills du kommer hem, då kan du lösa korsordet. säger han.
"Ja uppenbarligen" säger han som sitter bredvid mig och öppnar sin väska och ska lägga ner tidningen.
"Behöver du en penna?" frågar jag.
"Ja tack om du har en?"
"Ja det har jag." Jag börja rota i min väska. "Men det är iför sig bläck." Säger jag och visar honom pennan.
"Det gör ingenting, tack så mycket!"
"Han kan sina kändisar" säger han kompis, han som bjöd mig och tjejen som sitter mittemot mig på varsin bulle.
Killen bredvid mig börjar lösa krysset som för övrigt var i tidningen "Veckans Nu", jag blev förvånad att killar läser den tidningen, men UPPENBARLIGEN. Tjejen mittemot blir klar med sin tidning och frågar om någon vill låna den.
"Cosmo? Ja men varför inte?" Säger killen bredvid henne och tar emot tidningen. Tjejen tar upp en svart tjock bok, jag tror först att det är bibeln men sedan ser jag att det är Harry Potter.
Killen bredvid mig blir klar med krysset och jag får tillbaka min penna. Jag får nu låna tidningen och jag läser, ända hem till Kalmar.
Kalmar Central. När jag kliver av tåget inser jag hur mycket jag tycker om tågstationer. Vart man tittar finns det kärlek. En liten flicka med rosa foppa-tofflor skriker "pappa" och springer fram till en man som genast tar upp henne och han får världens gladaste och lyckligaste leende på läpparna då han kramar om henne. Jag tittar på dem och ler, jag håller på att gå in i pensionären framför mig för hon har stannat. Hon möts av en jämnårig man och de omfamnar varandra. Han säger: "Hej och välkommen! Vad brun du har blivit!" Han hjälper henne med väskan och de går med armarna om varandra till bilen. Där går jag med min rull-rull, min lilla resväska som förövrigt inte är min utan farmors. Snälla söta farmor. Rull-rullen skriker för övrigt pop och det är inget jag vill utge mig för att lyssna på eller ens äga så jag tycker det är lite pinsamt att gå med den.. MEN DET HÖR INTE HIT EGENTLIGEN.. Medan jag går där med min "poppiga" rull-rull fylls jag av kärlek, jag tänker att när jag får tid ska jag sätta mig på en bänk vid centralen och bara titta och iaktta lyckliga och kärleksfulla människor. Sedan ska jag tänka på den alkoholiserade mannen och sedan ska jag tänka att ingen vet hur bra ni har det förrän ni har förlorat det och då är det för sent. Vem vet hur mammans två små barn utvecklas, vem vet vad den lilla flickan med rosa foppa-tofflor gör om tjugo år, kanske är hon själv alkoholmissbrukare? Men jag kan säga en sak, hennes kära pappa kommer alltid att se henne som sin lilla dotter som överlyckligt kom springandes till honom på centralen den 25/8 2007.
Och det här var min dag. Ta hand om era medmänniskor och snälla va lite mindre själviska. Världen och dess människor behöver inte eran egosim, de behöver kärlek och omtanke. Åk till närmaste tågstation, iaktta och känn hur ni fylls av kärlek. Sprid sedan kärleken till de som behöver det mest. Även en ensam alkoholiserad man behöver kärlek och omtanke.
*Vart du än går strö lite solsken i dina spår
Ta livet i din hand och gå så långt du kan
Champagnegatan fram*
Ted Gärdestad
Det handlar om att våga.
Ja, det handlar om att våga, det handlar om att ha tillräckligt mycket mod inom sig för att ta det där steget. Det där steget som många människor tar utan att egentligen tänka sig för. Jag menar, kan man egentligen lita på någon annan än sig själv, egentligen? Innerst inne har man svaret säger människor men hur vet man egentligen? Hur vågar vänner öppna upp sitt innersta för varandra? Hur vågar de sitta och berättar om sina egna känslor, sådana känslor som de kanske till och med tycker är lite pinsamma. Människan behöver prata av sig har jag hört, de behöver en bra vänskap där det inte finns några hemligheter, inga alls, där man kan prata öppenhjärtligt utan att man blir dömd av alla fördomar som människor har. Men ingen förstår egentligen, ingen kan egentligen förstå helt till fullo. Det tror jag verkligen inte. Ingen kan förstå vad en person går igenom om den äldsta familjemedlemmen plötsligt hamnar på sjukhus, ingen kan förstå vad just den tjejen känner efter att ha hittat sin partner i sängen med en annan kvinna. Ingen kan förstå vad just den dottern känner när hon kommer hem till sin pappa och han förvånat säger: "Vem är du? Känner jag dig?" Alla människor behandlar sina problem olika, alla människor ser saker och ting på olika sätt. De bearbetar sina känslor på olika sätt och de mår bättre med tiden, de lär sig att leva med sitt problem. Än del löser sina problem andra ignorerar dem bara, tror att problem försvinner av sig självt. Men det gör det inte, man måste lösa det, man måste våga prata om sina känslor, man måste våga öppna upp sig. Man måste våga.
Man måste våga, det är så enkelt. Hmm, ja precis, "så enkelt". Men alla människor här på denna förbaskade jord (och ja, jag skriver förbaskade, för det är just det jag tycker, varför hör inte hit) tycker inte att det är enkelt. De vill inte öppna upp sig för andra, de vill hålla sina känslor och tankar för sig själva. Kanske är de rädda för att bli svikna av sina så kallade vänner eller så tycker de helt enkelt inte om att prata om sig själva. Jag vet inte, men man kan ju försöka att acceptera det då. Tycker ni inte det?
En del människor vill vara alla till lags och säger inte vad de känner eller vad de tycker utan de lyssnar endast på andra människor och försöker göra som de vill. Dessa människor gör inte ens en fluga förnär. Sedan finns det andra människor som säger exakt vad de tycker och vad de känner. Dessa människor skiter fullständigt i vad andra människor tycker om dem, för dessa människor är det inte så viktigt att bli omtyckta. Det är nog dessa människor som kommer någonstans på karriärstegen, de skiter i andra utan de kör sitt egna lopp. Och enligt dem själva är de alltid vinnare!
Jag hör av mig när jag vågar, jag hör av mig när jag har hittat min inre styrka. Jag hör av mig då jag har hittat mitt mod.
Livet leker.
Ja, livet leker verkligen som man så fint säger här i vardagen. Människor tittar på mig, deras ögon ler och man ser tecken av avund men även lite tecken av glädje i dem. Sedan säger dessa människor: "Åhh, vad roligt! Hoppas att du får det bra!" Deras ögon lyser av förfväntan. Men jag, jag känner ingenting. Jag bara står där och berättar för dem och de får reaktionen. De får den reaktionen jag vill ha. Jag vet inte när jag ska förstå, jag vet inte när jag ska sluta drömma och inse att det är verklighet. Jag vet ärligt talat inte när jag ska vakna upp och inse att jag inte drömmer, det är mitt liv jag lever och allt är verkligt, allt har verkligen hänt.
Ja, jag skriver såklart om USA, det förstår väl alla som känner mig. Om ni inte känner mig men endå har hittat hit, så hej, jag heter Sabina och jag ska åka till USA den femte november. Den femte november? Är det någon som förstår hur snart det är? Är det någon som förstår att detta händer? Att detta ska bli av? Det slog mig först idag när jag betalade försäkringen för 2070 kr att detta händer verkligen, jag ska verkligen åka. Jag försöker intala mig själv. Ja, vad är det jag försöker intala mig själv? Att jag ska få det bra? Att jag har fått en toppen familj? Att jag inte kommer att stöta på så många problem? Att jag kommer att gråta på flygplatsen då mamma och pappa står och kramar om mig och säger: "Hej då Sabbe, har det så bra! Skriv så snart du har hittat en dator och sedan har vi ju alltid skype." Nej, jag försöker inte intala mig något för jag kan inte, jag har nämligen inte förstått att det här händer mig. Allt känns så overkligt.
Jag håller på att slitas isär. Två lejon drar i mig åt varsitt håll. Frågan är: vilket lejonen vinner?
