The Killers,
Igår hade jag världens bästa kväll någonsin!! Dagen behöver vi väl inte prata om kanske, vet inte vad det var med mig men jag var lite irriterad men jag kan inte sätta fingret på vad. Då jag mötte upp A på busshållplatsen utbrast hon: "What's wrong?" jag tittade frågande på henne och undrade vad hon menade. "Ja, du sa inte 'Hej A!' som du brukar och du frågade inte hur min dag var med din glada röst. Du har alltid den rösten även om jag är på dåligt humör!" Jag tittade förvånat på henne och sedan insåg jag hur mycket barn lägger märke till, hur mycket de uppfattar som vi inte har en aning om. Men iaf, sedan på kvällen, då var allt som bortblåst!!
Jag packade in barnen i bilen och körde dem upp till min hostpappa's kontor där jag lämnade av dem och fortsatte upp till Braintree där jag hoppade på T:n. Bytte gjorde jag vid Park Street inne i stan och sedan trängdes jag med alla andra på väg till Agganis Arena där The Killers skulle spela. Väl där köpte jag iskaffe (att det är snö och kallt ute brydde inte jag mig om). Väl igenom säkerhetskontrollen (som oskyldiga Sabina klarade sig igenom med både vattenflaska och kamera för jag är ju så oskyldig av mig!!) köpte jag en t-shirt och en väska. Sedan hittade jag till toan, smarta jag gick runt hela skiten för jag insåg inte att jag hade andra toaletter precis BAKOM mig! Jaja, jag hade ju tid till lite motion! Jag hade platsbiljett och då jag hittade min plats insåg jag att jag hade mammas drömplats, längst ut! :) Jag hade en väldigt bra plats måste jag säga, inga huvuden ivägen och relativt nära scenen. Då förbandet spelade satt alla ner och tog det lugnt typ, jag lyssnade iaf och det är första gången jag tycker om ett förband! Då de hade spelat klart tittade jag mig omkring och det var fortfarande fullt med tomma platser! "Vad fan är det här?" tänkte jag men sedan runt 8:30pm dök folk upp och 8:45pm kom The Killers upp på scenen och jag sjöng eller okej då, skrek, dansade och jag vet inte, jag gjorde allt man ska göra på en konsert! Det gamla paret som var framför mig satt ner då och då medan resten stod upp och det tyckte jag var bra. Sitta ner på konsert liksom, hur fan funkar det?! De spelade iaf alla mina favoritlåtar jag och jag hade så förbannat roligt!! Då de började spela denna http://www.youtube.com/watch?v=uQI5Tv2sC9w blev jag, jag vet inte överlycklig och galen och skrek ännu mer. Jag tänkte på barnen för de sjunger den så sött i baksätet då vi lyssnar på den i bilen! Ja, fan vad jag älskar The Killers!! Tiden gick och i efter vad som kändes som 10min men tydligen var över en timme gick de av scenen. Jag drack lite vatten och hostade lite för jag är tydligen fortfarande lite sjuk. De kom upp igen och jag fortsatte att bete sig som man ska göra på en konsert och mitt i allt kom jag att tänka på L och gud vad jag saknade henne! Det ska liksom vara hon och jag på konserter, så är det bara! Då de sa att de hade en låt till att spela för oss blev jag chockad: "Vadå en låt till?! Är det redan slut?! Jag går fan inte här ifrån innan jag få höra min låt!! Jag gör bara inte det!" Jag var rädd för att jag inte skulle få höra den, men en röst inom sa "Men hallå, de måste väl spara något till slutet?" och så blev det! Kvällens sista låt blev min och PYU'S låt! Då jag hörde de första tonerna hoppade jag faktikst av glädje, jag hade inte vågat hoppa under kvällens gång eftersom jag stod precis vid trappan och jag såg olyckan framför mig.. Men då jag hörde tonerna av min låt, då kunde det inte hjälpas, då hoppade jag och skrek ännu mer! Då allt var över samlade jag ihop mina grejer och hittade en utgång. Väl ute i kylan sprang jag till tågspåret, stod där ett tag och trängdes med alla andra. Då tåget kom fuskade jag lite så jag kom på först av allt folk! WOHO!! Godhjärtade Sabina var förövrligt den enda som betalade! Visst är jag duktig? Men iaf, jag stod upp och trängdes med alla andra och på Park Street skulle alla av och byta tåg, då jag väl kom av såg jag folk springa som yra höns, "vad fasen springer de för?" tänkte jag och då slog det mig, tåget måste vara inne! Så jag sprang jag med och slog nästan ner en gubbe i farten, "URSÄKTA MIG!!!" vrålade han, "Sorry!" skrek jag tillbaka men det var faktikst lite roligt.. Jag kom precis fram till tåget, hoppade in och frågade om tåget gick till Braintree (hamna på fel tåg vore ju typiskt mig!) men två tjejer sa att det gick dit så jag satte mig glatt ner och pustade ut.
Väl hemma i sängen somnade jag med ett stort leende på mina läppar:) Detta var absolut den bästa 20-års presenten någonsin!! Och de har de fått höra med! Fasen vad roligt jag hade och vad bra de var!! WOHO helt enkelt!!
S ringde mig idag förresten och det var jag chockad över, hon ringer typ aldrig mig! Men nu hade hon skvaller ska ni veta! En viss person i Queens ska bli pappa, efter 2mån i ett förhållande, heja liksom. Ska jag vara ärlig så var min första tanke: "Tack gode gud att inte det är jag!" S's förra hostmamma är tydligen också gravid likaså S's syster hemma i tyskland. Så det är lite bebisar på gång! S hade förövrigt hittat min favoritbutik i ett köpcenter nära henne, så nu ska jag fan dit alltså!! Har ju fått nöja mig med Charlotte Russe och Forever 21 sedan jag flyttade hit till den här lantliga staten. Men nu är det dags för ändring här tycker jag! Mot Delia's helt enkelt!
Förresten, jag klarade engelska provet! Harvard, här kommer jag!
Bilder från igår:
Och så huset från baksidan, taget idag då C och jag var ute och lekte i snön:
Nehe, nu är det dags för mig att hoppa in i duschen! Och en sak till, min nya dator heter Desmond! Sött va?
Go' Kväll!
Den nakna sanningen,
"What the hell! Who are you trying to fool?"
"Myself"
"Is it working for you?"
"No"
Okej, såhär är det. Jag är rädd, jag är så jäkla rädd. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag vet inte vad jag ska göra. Jag försöker hitta på ursäkter till mig själv, hitta på något bättre att göra, hitta på någonstans att åka, hitta på något som är bättre än att flytta hem till Kalmar.
Jag är rädd för att det livet som jag lämnade bakom mig inte finns längre. Okej, det kunde väl en babian ha listat ut att det livet som jag lämnade bakom mig inte skulle existera igen då jag skulle återvända till Kalmar. Men det är inte bara det, det har hänt så mycket, det är liksom inte Kalmar jag kommer komma hem till. Det är någon jävla "småstad-som-försöker-leka-storstad-med-en-massa-nya-affärer-och-asfalt". Jag kommer liksom inte att känna igen mig, alla människor har förändrats, de har rynkor som inte var där innan, de har ett uttryck i sina ögon som inte var där innan, de har gått upp i vikt, de har gått ner i vikt och vissa finns inte längre. Det är så mycket som har förändrats, jag kommer inte att känna igen mig, inte ens hemma i lägenheten kommer jag att känna igen mig, inte ens i mitt gamla flickrum kommer jag att känna igen mig. Jag är rädd.
Så jag försöker hitta på ursäkter till mig själv, att jag faktiskt har ett visa som inte går ut förrän år 2012 och folk här kallar mig galen som bara slänger bort det. Men jag vill inte stanna kvar här, jag är så jäkla klar med au pair livet, jag vill göra något annat. Men det känns så skrämmande att komma "hem", för det är ju inte ens "hem" längre.
Just nu skulle jag ge mycket för ett speciellt poolhus, mina popcorn och sedan ska du vara där och prata och skrattar som bara du kan!
Just nu längtar jag förresten som fan till våren! Till våren med värme, sol, skratt och lek. Till våren då man kan gå i tunnare kläder, till våren då allt blir mycket lättare. Till våren då man kan sitta ute med en cigarett i handen utan att frysa och samtala och skratta. Till våren med alla dess vårkänslor som sedan följs av sommaren. Visst är livet alltid mycket enklare då det är vår och sommar?
Jahaja
Kanske dags att skriva lite mer om mitt liv och saker och ting som har hänt? Min bäsa vän här, E, har åkt. Eller hon befinner sig just nu i USA men inte i närheten och i feb flyger hon tillbaka hem! Jag ska vara ärlig, jag har varit så ledsen över det hela. Då jag var hemma hos henne sista gången skrattade vi som vanligt och mitt i allt undrade jag om jag borde skratta eller gråta. Det kändes så jäkla svårt att se henne åka! Nu sitter jag här och har överlevt en hel vecka utan henne! Nu ska jag bara överleva tills slutet av sommaren med! Jag kom på att det är så jäkla svårt att se någon man tycker om så mycket åka, bara sådär. Jag började fundera på hur ni där hemma klarade av att se mig åka hit, hur ni klarade av att bara bli lämnade kvar. Det är alltid mycket lättare att åka för då åker man till ett nytt liv, en ny början. Att bli lämnad ensam kvar en hemskt ärligt talat. Livet som man hade försvinner, man ser hur det går i kras, bara sådär. Okej, det låter som om jag inte har något liv utan E, men ärligt talat, har jag det? Vi gjorde allt tillsammans, vi ringde varandra så fort det var något, varje liten detalj berättade vi för varandra. Vi ringde och sa godmorgon till varandra (sedan att jag råkade ringa henne för tidgt är ju en annan sak!) och vi ringde innan vi gick och la oss för att säga god natt och få nya uppdateringar av varandra. Och nu är hon bara borta och kvar sitter jag. Då S åkte hem till Tyskland i sommras var det mycket lättare, för då var jag i rematch och var på väg till en ny början, att S lämnade USA var svårt, men inte alls lika svårt som detta är. Jag försöker intala mig själv att detta är en ny början, för oss båda och inte slutet. Något bra med att E åker hem är att jag får nya kläder helt gratis! Det är alltid så då en au pair åker hem, det som inte får plats i resväskan ger man bort! Då jag flyttade från New York lämnade jag kvar mycket, min mp3 spelare och min plattång bland annat. S hjälpte mig att packa då så hon tackade ja till en hel del grejer. Jag hjälpte E att packa så då var det min tur att tacka ja till kläder, böcker och lite annat smått och gott!
I helgen som var ringde min mobil och jag blev chockad över namnet som dök upp på displayen, "WHAT?!" tur att jag var ensam hemma så ingen hörde min röst.. "Hej, jag bara undrar en sak, har du några planer för eftermiddagen?" "Ehh, nej, vadå?" svarande jag förvånat på den frågan och det visade sig att S hade en extra biljett till "The blue man group", C skulle jobba (för det var världens snöstorm så hans chef hade ringt och sagt att de behövde honom). Så lilla Sabina tackade glatt ja och började stressa runt i huset för att komma iväg i tid. Jag fick köra min hostpappas bil och jag körde så FÖRSIKTIGT.. Ehh nä kanske inte det kanske, lite sladd här och där och sedan in i snöhögen och sedan ut ur världens största bil och se om den blev skadad! Att jag blödde var ju en annan sak, så länge bilen typ var hel var jag glad! Okej, riktigt så illa var det inte och både jag och bilen klarade oss hela och fina upp till Braintree där jag hoppade på tåget. Väl inne i stan hade jag extra tid på mig så jag ringde upp B och pratade med henne om allt mellan himmel och jord. Sedan mötte jag upp S på park street och vi hoppade på tåget och sedan letade vi oss fram till teatern där "The blue man group" skulle uppträda. Det var det bästa jag har sett på länge! Vi hade platser på andra raden så där satt vi och skrattade som idioter och hade regnskydd på oss så att vi inte skulle få något på våra kläder. Att S glömde skydda håret var ju en annan sak! Men usch vad roligt det var och min andra hälft skulle ha älskat det! Det var verkligen häftigt och det bästa av allt: Jag betalde inte en enda penny!
Igår var båda barnen sjuka och jag med för den delen. Så vi var hemma och gjorde absolut ingenting! Eller jo, vi hostade. Min hostpappa håller också på att bli sjuk men min hostmamma håller sig frisk! A gick till skolan idag iaf så hon är bättre medan jag fortfarande känner mig krasslig och C var hos doktorn idag så han ska få en annan medicin i några dagar. Själv tog jag faktiskt två tabletter idag och jag tänker göra det imorgon med får då ska jag till Harvard och skriva prov och fy fan vad jag är nervös!! Hörde ni förresten?! Jag tog TVÅ tabletter och svalde dem HELA!! Ja ni, jag börjar bli lite mer vuxen för var dag som går tycker jag.. Ganska skrämmande kanske..
Så vad har mer hänt? Ja just det ja, C vet numera allt om sperma och ägg. Jag lånade böcker på bibblan om hur barn blir till och sedan läste vi dem för jag blev så trött på att han frågade hela tiden så jag tänkte att vi lånar böcker om det! Min hostmamma blev jätteglad då hon såg dem "Har ni lånat dem? Vad bra! Kom med här C så ska vi läsa!" så C är numera, ehh, väldigt kunnig på det området.. Så får vi hålla tummarna på att han håller käften på dagis bara, alla föräldrar vill ju inte att barnen ska veta hur det egentligen går till..
Planer för helgen har jag väl inte riktigt än. Imorgon ska jag till Harvard iaf så får vi se hur det går.. Sen får jag se hur jag mår, jag får göra planer efter det helt enkelt! Kanske ska hinna med att prata med lite folk hemifrån, var ju ett tag sedan. Jag måste iaf åka till stranden för det var evigheter sedan! Ja det måste jag göra i helgen.. På måndag ska jag iaf in till Boston och kolla på the killers! Om vimsiga Sabina kan hitta till stället de spelar på.. Ehh ja, eller så kanske jag gör som jag brukar, jag frågar någon! Jag får googla det med, det brukar funka bra, sedan får jag ta med min galna gps i handväskan. Jag brukar göra det ibland, känns säkert att ha den med sig även om jag hittills aldrig har använt den! Men det känns bra att ha den med sig, en bra back-up plan liksom.
Kanske är dags för mig att gå och göra något vettigt? Typ, hänga upp mina kläder? Få se vad jag hittar på, känner jag mig själv rätt kommer jag sitta här ett tag till iaf!
Det var allt för denna gång, jag har inget smart att säga för tillfället, inte för att jag har det annars heller men iaf! Men men, nä, gud vilket onödigt inlägg känns det som.. Jaja,
...
Imorgon får ni en uppdatering om mitt liv för just nu är jag för jäkla trött för att skriva!! Men iaf, ni måste kolla in denna video! Jag bara ÄLSKAR den och låten är min absoluta favoritlåt just nu. Jag är grymt imponerad på er flickor! Jag diggar den som tusan och MVG helt enkelt!! =) Keep up the good work!! =) För er som inte vet vad fan jag snackar om: Anna och Sarah skrev en låt och hade som projektarbete att göra en video till den, de har alltså gjort ALLT själva och jag är bara så jäkla imponerad! Här är videon som man bara måste förälska sig i! (Kolla på den i högkvalite för då är den bra i början)
http://www.youtube.com/watch?v=ayn_iuqz9VQ
Erkänn att den bara är så jäkla superbra! =) Hörru Anna förresten, vi får ta och krocka på msn det var ju evigheter sedan sist! Hoppas att allt är bra med dig iaf=)
Nu ska jag gå och sova för jag är typ sjuk..
Sov gott!
Nu är jag vuxen, på riktigt alltså.
Idag har jag tänkt mycket över mitt liv, min vardag som jag har och lever i. Jag satt i Lexie och körde, jag hade precis varit på "stop and shop" och handlat mat och spenderat 77 dollar. Jag förstår fortfarande inte hur fasen jag lyckas spendera minst 70 dollar varje gång jag åker till mataffären, men det är bara så. Jag går där mellan hyllorna och försöker intala mig själv att jag bara ska köpa det som står på lappen, men nej! Medan jag går där kommer jag på att vi kanske visst behöver papperstallrikar och ägg. Och så helt plötsligt är jag uppe i en hög summa. Tur att det inte är jag som betalar iaf! Men alltså, jag satt i bilen och tänkte medan jag körde. Jag är liksom i USA och det slog mig att jag inte ha varit hemma på evigheter! Det här är liksom mitt liv, vakna på morgonen, dricka mitt förbaskade kaffe för att sedan försöka tvinga i mig någon vettig frukost. (Fråga mig inte vart min aptit har tagit vägen). Sedan tar jag hand om barnen och tappar humöret ibland men jag får helt enkelt andas! Min hostmamma frågade mig igår hur fasen jag står ut med C hela dagen. "Vad menar du?" sa jag och såg frågande på henne. "Ja, han är ju så grining nu! Om jag var du skulle jag börja dricka i slutet av dagen!" Vi började asgarva och kunde inte slutta skratta. Men jag tycker inte att det är så jobbigt, jag skrattar mest åt honom då han gråter över allt och inget. Har han väl börjat gråta över en sak så blir det bara mer och mer och mer. Som tur är kommer min hostpappa hem imorgon, han har varit i the UK (okej, hjälp, England kanske jag ska skriva? Herregud, vad händer med mig?) men han har iaf varit där i en vecka och kommer hem imorgon så då hoppas vi alla på att C slutar upp med sitt beteende.
Skolan började igen denna vecka och det är så skönt! Att verkligen vara tillbaka till vardagen där allt flyter på som på ett rullande band. Att barnen kommer ur sin pyjamas istället för att springa runt i den hela dagen, att de har något att göra igen. Mamma skrev såhär till mig i ett mail: " Nu låter du som en gammal förälder,,nu har skolan börjat och att det ä skönt att det blir som vanligt igen:):) HIHI" Men ärligt, det är så skönt! Så ja, jag har väl blivit vuxen.
En annan sak som har fått mig att inse att jag är vuxen var då jag och E var och shoppade. En fredag kväll (frågar mig inte varför vi åker och shoppar en fredag kväll! Det är hemskt) Men iaf, där gick jag och väntade på min kära vän och då kommer det förbi tre tonårstjejer (köpcentret kryllar med tonåringar en fredag kväll, de som ännu är för unga för att festa åker till köpcentret och roar sig) men iaf, dessa tre tjejer hade kort, kort, KORT kjol på sig! Att det var snö och minusgrader ute brydde sig uppenbarligen inte de sig om. Sedan började de skratta och hålla på sådär som bara tonåringar gör ni vet. "Vart fan är killarna?" tänkte jag för mig själv och precis då kom det ett gäng "super coola" killar och sedan började den där leken ni vet, de står 50 meter ifrån varandra, pillar med sina mobiler och pratar lite då och då. Och det blev så uppenbart för mig, jag är inte i det stadiet längre (inte för att jag har gått i kort kort på vintern men iaf). Men ni vet det där stadiet då man är tonåring, man är blyg, man bråkar för att ha en ursäkt att ta på varandra och man dreglar efter killar med moped. Det slog mig medan jag studerade deras lek att det stadiet, det kapitlet i mitt liv är så jäkla över.
Igår träffade jag en tjej från Mexico, C och jag var på jungelplex och så började jag prata med henne för jag kände på mig att hon var au pair och det var hon. Hon berättade att hon hade varit här i tre veckor och att hon var 18 år. OCH JUST PRECIS DÄR slog det mig, jag var också 18 när jag kom hit och nu är jag 20!! 20!!! När jag såg det från den synvinkeln kändes det som om jag hade varit här i två år och jag kände mig så jäkla gammal då jag stod och pratade med henne! Ja herregud, det var hemskt och jag är sådan jäkla mamma.
Men idag mina små vänner! Idag hände det något som fick mig att inse att jag är vuxen, på riktigt! För Rasmus började strula och jag fick panik för jag kom inte ut på internet! Och ikonen försvann för jag "råkade" klicka bort den och så fick jag ännu mer panik. MEN!! Jag skrek INTE och jag misshandlade INTE Rasmus! OCH jag klickade, klickade och klickade och till slut fixade jag det! Alldeles själv! Jag blev så glad och stolt! Hade jag varit hemma hade jag skrikit på pappa men nu, nu fixade jag det, JAG SABINA KRISTINA fixade det alldeles själv!
Så nu är jag vuxen, på riktigt.
Fast, får jag leka fortfarande? Jag fick ett råd av en utav mina bästa vänner, "Sluta tänka och bara gör det som faller dig in!" Så jag ska leva så nu, "sluta tänka, bara gör" för det låter faktiskt vettigt.
Nu ska jag koka te för jag fryser. Sedan ska jag stirra på mitt hår i spegeln för lilla Sabina har klippt sig!
Nyårsafton 2008/2009.
Hej och hå vad tiden går! Här sitter jag med Rasmus i knät och Bones på tv:n. Det slog mig att jag inte ha tittat på Bones sedan jag flyttade hit, jag tittade mycket på det då jag bodde på Long Island man jag har fasen inte tittat på det här.
Idag är det förövrigt första januari år 2009 OCH mitt "nyårslöfte" går redan åt helvete! Men jag vet inte, nej jag vet faktiskt inte. Jag är kanske möjligtvis lite glad åt det hela men just nu är det mest beslutsångest. Året 2008 fick ett ganska bra slut måste jag säga. Jag jobbade på dagen och det snöade som aldrig förr. Jag började fundera på hur fasen jag skulle komma ur huset. Men jag hoppade in i duschen och då jag stod och fixade håret ringde mobilen och S meddelande att hon redan hade slutat jobba. Vi diskuterade valen vi hade för kvällen och även hur vi skulle ta oss överallt. Ingen utav oss ville köra pga all snö så vi bestämde oss för att ta tåget. Men jag bor ju mitt ute i ingenstans och vanligtvis tar det 40 min att köra till T-stationen. Igår tog det 1h och 40min men väl framme parkerade jag Lexie i garaget och hoppade på tåget. Då jag bytte tåg inne i stan kollade jag på klockan, då var klockan halv 7 och det slog mig, det var efter midnatt hemma i Sverige. Ni hade redan ett nytt år medan jag satt på tåget och inväntade de sista timmarna. Jag kom fram till Riverside och jag började gå mot S hus. Jag började fundera på om jag hade gått rätt och just då hörde jag ett "HELLO!!" och då såg jag henne, hon viftade med sina armar och vi skrek till varandra. Vi sa att vi skulle göra en klassisk kärleksscen så vi började springa mot varandra med öppna armar för att sedan omfamna varandra. Fasen vad vi skrattade åt allt och alla! Väl hemma hos S åt vi mat och inväntade samtal från C, det visade sig att han skulle komma och hämta oss. "Förklarade du för honom att det inte är säkert att köra eftersom de inte ha plogat och att tåget är gratis?" S kollade på mig som om jag var dum i huvudet "Sabina, he's a guy!" Ja just det, precis som om han bryr sig om att det inte är säkert att köra. Så han hämtade oss hemma hos S och vi åkte hem till honom i Everett. Det kom lite folk och jag drack någon öl från Brasilien som var jätte söt och god. Det spelades musik och jag hängde med S. Sedan kom R och hennes nya kärlek och de är så söta ihop så det är ju fasen inte sant! Inget jag skulle sätta pengar på att de skulle hitta varandra men så blev det iaf. R, S och jag stod och tittade på varandra och diskuterade våra liv. "Här står vi igen, vi 3, kommer ni ihåg nyårsafton förra året?!" Ja usch, att den dagen var hemsk höll vi alla med om. Vi stod där och skrattade åt minnet och sedan sa vi det där som man säger ibland: "Tänk att det blev såhär!" För där stod vi alla 3, samlade precis som året innan, då hade vi planer på att åka hem år 2008 men se vad som hände, vi fick ett nyår till tillsammans. Då klockan blev 11:59 börjar vi pilla med våra mobiler för att få fram sekundräkning. Vi stod där med varsin mobil men ingen hittade det i tid för helt plötsligt skriker S: "12!!!" och så, bara så jäkla jätte lätt var det braiga året 2008 slut.
Jag spenderade natten på soffan för Sabina blev tydligen lite för onykter och det hade hon inte planerat. Efter 4h sömn var det dags att kliva upp för att åka till T-stationen. L skulle köra oss dit MEN hennes bil startade inte så vi hoppade in i C's bil istället. Den körde vi ca 20m med innan vi var fast i snön. Däcken spann och spann, jag och S hoppade ur bilen och började putta på. L hjälpte också till att putta, hon hade ena foten på gasen och den andra på gatan och mitt i alltihopa började jag asgarva åt hela situationen, det måste fan ha sett skit kul ut! Vi lyckades till slut få loss bilhelvetet, L stannar mitt i gatan, folk tutar och S och jag springer fort som attan till bilen och hoppar in. Väl inne i bilen är något på tok, motorn varvar och mätaren är uppe på rött. "Vilket bra år 2009 verkar vara!" utbrister jag och de andra muttrar. Vi stannar och försöker ringa C men han svarar inte, efter ett tag undrar jag om bilen kanske gjorde så för att det är världens uppförsbacke och vi bestämmer oss för att köra vidare och se vad som händer. L kör sakta och bilen verkar normal igen, vi tankar och åker vidare. S och jag åker samma tåg ett tag tills det är dags att byta. Jag får sitta och vänta i ca 40 min på mitt tåg för det är något fel någonstans och det var så jäkla irriterande! Allt gick bara FEL! Ingenting av de tekniska sakerna fungerade som de skulle! Hoppas inte att året fortsätter på det viset! Jag kom till slut till Braintree och jag fann Lexie och till min stora förvåning: INGEN SNÖ PÅ MOTORVÄGEN! Jippie!!
Idag, första dagen på år 2009 och jag vet inte vad jag håller på med. Vad jag vet är att det har varit skitkallt här idag, -19 och jag har varit frusen konstant hela dagen! Jag funderar på om jag börjar bli sjuk för S var sjuk. Hmm. Annars har jag inte gjort så mycket idag, tvättat och städat typ. Pratat med allt och alla har jag också hunnit med. Jag pratade bla med E och hon var ledsen över att ingen hade kramat henne gott nytt år eller ens sagt det till henne. "Men hallå!! Jag ringde faktiskt dig prick vid 12!" skrek jag. "Ja, jag skulle just komma till det Sabina, att jag är väldigt glad över att du ringde och sa gott nytt år. Det värmde, tack för det!" Och jag blev så glad då hon sa det och sedan blev jag ledsen igen då hennes hemresa kom på tal.
För nu är det visst år 2009 och i år åker vi fan hem! (Det sa vi på nyårsafton förra året med och se hur det gick med det!) Men i år måste vi fan hem alltså. PUNK.
