Sabina Af Cato

Idag har jag tänkt mycket över mitt liv, min vardag som jag har och lever i. Jag satt i Lexie och körde, jag hade precis varit på "stop and shop" och handlat mat och spenderat 77 dollar. Jag förstår fortfarande inte hur fasen jag lyckas spendera minst 70 dollar varje gång jag åker till mataffären, men det är bara så. Jag går där mellan hyllorna och försöker intala mig själv att jag bara ska köpa det som står på lappen, men nej! Medan jag går där kommer jag på att vi kanske visst behöver papperstallrikar och ägg. Och så helt plötsligt är jag uppe i en hög summa. Tur att det inte är jag som betalar iaf! Men alltså, jag satt i bilen och tänkte medan jag körde. Jag är liksom i USA och det slog mig att jag inte ha varit hemma på evigheter! Det här är liksom mitt liv, vakna på morgonen, dricka mitt förbaskade kaffe för att sedan försöka tvinga i mig någon vettig frukost. (Fråga mig inte vart min aptit har tagit vägen).  Sedan tar jag hand om barnen och tappar humöret ibland men jag får helt enkelt andas! Min hostmamma frågade mig igår hur fasen jag står ut med C hela dagen. "Vad menar du?" sa jag och såg frågande på henne. "Ja, han är ju så grining nu! Om jag var du skulle jag börja dricka i slutet av dagen!" Vi började asgarva och kunde inte slutta skratta. Men jag tycker inte att det är så jobbigt, jag skrattar mest åt honom då han gråter över allt och inget. Har han väl börjat gråta över en sak så blir det bara mer och mer och mer. Som tur är kommer min hostpappa hem imorgon, han har varit i the UK (okej, hjälp, England kanske jag ska skriva? Herregud, vad händer med mig?) men han har iaf varit där i en vecka och kommer hem imorgon så då hoppas vi alla på att C slutar upp med sitt beteende.

Skolan började igen denna vecka och det är så skönt! Att verkligen vara tillbaka till vardagen där allt flyter på som på ett rullande band. Att barnen kommer ur sin pyjamas istället för att springa runt i den hela dagen, att de har något att göra igen. Mamma skrev såhär till mig i ett mail: " Nu låter du som en gammal förälder,,nu har skolan börjat och att det ä skönt att det blir som vanligt igen:):) HIHI" Men ärligt, det är så skönt! Så ja, jag har väl blivit vuxen.

En annan sak som har fått mig att inse att jag är vuxen var då jag och E var och shoppade. En fredag kväll (frågar mig inte varför vi åker och shoppar en fredag kväll! Det är hemskt) Men iaf, där gick jag och väntade på min kära vän och då kommer det förbi tre tonårstjejer (köpcentret kryllar med tonåringar en fredag kväll, de som ännu är för unga för att festa åker till köpcentret och roar sig) men iaf, dessa tre tjejer hade kort, kort, KORT kjol på sig! Att det var snö och minusgrader ute brydde sig uppenbarligen inte de sig om. Sedan började de skratta och hålla på sådär som bara tonåringar gör ni vet. "Vart fan är killarna?" tänkte jag för mig själv och precis då kom det ett gäng "super coola" killar och sedan började den där leken ni vet, de står 50 meter ifrån varandra, pillar med sina mobiler och pratar lite då och då. Och det blev så uppenbart för mig, jag är inte i det stadiet längre (inte för att jag har gått i kort kort på vintern men iaf). Men ni vet det där stadiet då man är tonåring, man är blyg, man bråkar för att ha en ursäkt att ta på varandra och man dreglar efter killar med moped. Det slog mig medan jag studerade deras lek att det stadiet, det kapitlet i mitt liv är så jäkla över.

Igår träffade jag en tjej från Mexico, C och jag var på jungelplex och så började jag prata med henne för jag kände på mig att hon var au pair och det var hon. Hon berättade att hon hade varit här i tre veckor och att hon var 18 år. OCH JUST PRECIS DÄR slog det mig, jag var också 18 när jag kom hit och nu är jag 20!! 20!!! När jag såg det från den synvinkeln kändes det som om jag hade varit här i två år och jag kände mig så jäkla gammal då jag stod och pratade med henne! Ja herregud, det var hemskt och jag är sådan jäkla mamma. 

Men idag mina små vänner! Idag hände det något som fick mig att inse att jag är vuxen, på riktigt! För Rasmus började strula och jag fick panik för jag kom inte ut på internet! Och ikonen försvann för jag "råkade" klicka bort den och så fick jag ännu mer panik. MEN!! Jag skrek INTE och jag misshandlade INTE Rasmus! OCH jag klickade, klickade och klickade och till slut fixade jag det! Alldeles själv!  Jag blev så glad och stolt! Hade jag varit hemma hade jag skrikit på pappa men nu, nu fixade jag det, JAG SABINA KRISTINA fixade det alldeles själv!

Så nu är jag vuxen, på riktigt.

Fast, får jag leka fortfarande? Jag fick ett råd av en utav mina bästa vänner, "Sluta tänka och bara gör det som faller dig in!"  Så jag ska leva så nu, "sluta tänka, bara gör" för det låter faktiskt vettigt.

Nu ska jag koka te för jag fryser. Sedan ska jag stirra på mitt hår i spegeln för lilla Sabina har klippt sig!