Sabina Af Cato

Usch nu fick jag ett sådant där jobbigt sug i magen, jag längtar tillbaka till Gamleby. Att gå och handla på ICA.. Att sitta på Garpe och sola.. Att kolla på tv i lägenheten.. Att dansa i vardagsrummet med Pernilla. Att sola utanför dv.. Att prata skit i matsalen.. Att sitta uppe hos fåglarna vid datorerna och göra ingenting.. ÅHH!!!!!!!!!!

Vardagen i Gamleby känns så långt borta men ändå inte på något vis. Att gå ner på ICA och handla mat och stöta på minst tio personer från skolan. Att gå vägen från dv till matsalen för att sedan sätta sig i rökrutan där alla andra sitter. Att ta en sväng in i datasalen när men ändå är på den sidan av skolan. När man ändå är i den byggnaden går vi och ser om Jana är inne så vi kan snacka lite skit med henne. Vi går till paveljongen för att hämta nya böcker i vårat skåp, Sabina går in genom den första dörren medan jag fortsätter till den sista. Vi pallar oss tillbaka till dv och sätter oss i 12B för att sedan blir utkörda därifrån av en annan dv-klass för vi skulle tydligen inte ha lektion där. På vägen upp till 12F och de högljudda fåglarna hälsar vi de söta hundarna och även på lärarna om det finns några där just vid det tillfället. Väl uppe i 12F börjar lektionen och sedan lämnar läraren oss för eget arbete. Vi går ut och sätter oss i solen och får MYCKET gjort. Min klass var väldigt bra på att snacka skit och att prata bort en hel lektion var inte direkt någon svårighet för oss.. Men på något vis lyckades vi ändå svara på lärarens frågor.

I slutet av trean stannade vi ofta kvar på skolan och pluggade, vi gick och åt gratis kvällsmat i matsalen för att sedan återvända till datasalen. Jag vet inte hur vi lyckades, men vi gjorde HELA vårat projektarbete på mindre än två månader och vi fick MVG på det.. Jag förstår fortfarande inte hur vi lyckades.. Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur jag lyckades få så bra betyg som jag fick.. Jag antar att jag och Sabina är väldigt bra på att ljuga.. Jag kommer ihåg att vi satt en eftermiddag på internatet och ljög ihop ett helt arbete. Det tog oss några timmar av en eftermiddag att göra arbetet medan våran klass kämpade med att verkligen GÖRA uppgiften på en månad.. Jag ringde hem till min käre far och bad honom ta lite kort som vi kunde använda till arbetet. "Visst" svarade han och han mailade över dem, sedan var arbetet klart. Vi fick MVG på det med.. Jag fattar inte, vi ljög ihop hela historien.. Men ärligt talat, vi lyckades dikta ihop en historia som läraren köpte, det måste ju innebära att våra kunskaper inom ämnet är (kanske ska säga var?) maximala.

Nu kom jag på vad en lärare sa till oss en gång i tvåan: "Ni förtjänar inte MVG men jag sätter det på er i alla fall för jag orkar inte tjafsa med er." Sabina och jag tappade hakan: "Vad sa du?!" Han fick sitt tjafs i alla fall och sedan medgav han att vi förtjänade vårat MVG..

Valstad var en rolig tid nu när jag sitter och tänker tillbaka på det såhär. Jag mognade mycket och fick vänner för livet. Även om jag har tappat kontakten med två utav dem (än så länge). När man går på internatskola blir alla relationer som utvecklas där annorlunda, vi lär oss att leva med varandra på ett annorlunda sätt. När skolan är slut åker vi inte hem till familjen utan då umgås vi med varandra, vi blir varandras familjer på något sätt. Jag vet inte hur jag ska förklara, det är något som måste upplevas för att man ska kunna förstå det fullt ut.

Jag pratade med Linda idag på msn, hon och jag ska kolla på film när jag kommer hem. Alla Beck-filmer ska vi se. Varför? Vi ska se dem för att jag hatar svenska filmer och pga detta har jag aldrig sett en Beck-film i hela mitt liv. Vi ska även hålla utkik efter en speciell man som sägs vara med i dem, vi får se om vi lyckas hitta honom.. Det var förövrigt hon som fick mig att känna såhär som jag känner nu, längtan till Gamleby. Hon har den känslan som jag hade i slutet av trean. "Jag vill inte ta studenten!" en tanke i den stilen snurrade runt i huvudet.. Jag vet inte, Valstad formade mig på ett sätt. Det är en period i livet som jag aldrig kommer att glömma. Det är en period i livet som jag kommer tänka tillbaka till och le åt. Det är en period i livet som är oförglömlig. Det är en period i livet som jag och Sabina kommer att prata mycket om när vi sitter på pensionärshemmet. Om jag och Sabina hamnar på samma pensionärshem kommer det inte bli lätt för personalen, de kommer ha fullt upp!

Just nu lyssnar jag på The Killers. Det är mina och PYU's låtar. Lilla PYU! Fram och tillbaka till Gamleby har det blivit ett par gånger med honom. Då med musiken på högsta volym, givetvis The Killers. När jag kommer hem (efter det att pappa och jag har övningskört ett x antal gånger) ska jag, mina snälla skyddsandar (för de lämnar mig ALDRIG när jag kör bil, känns väldigt bra att veta) och PYU ut på Kalmars gator. Och kanske, kanske om tillfället är rätt hämtar jag upp Sabina (om hon bifinner sig i den delen av Sverige) och Pea och sedan tar vi en sväng upp till Gamleby! (Bilden förställer PYU och min PERFEKTA parkering!)

Jag avslutar med lite fina bilder:

Tjej-fest med bacardi breezer och scones-bakning, jag vet inte hur många gånger vi hade sådana fester, men roligt var det:
   

Lite bilder på Valstads djur:
 Min slöjstjärt, Guldis. Ja, min fantasi för namn är alltid på topp!
 Dessa getter rymde för mig en helg, jag ringde panikslaget Sabina: "Kom, FORT!! Getterna har rymt! De är ute och springer!" När Sabina kom ställer hon sig och tittar på mig som ett fån och säger: "Men Sabina, där får de ju vara!" Jag utbrister irriterat: "På den sidan av staketet?!" Hon tittar och sedan säger hon chockat." Oj, nämen oj då!" Vad roligt det är att skratta åt det såhär efteråt!
 Den här bilden skrattar jag alltid åt. Jag skrattar så jag får ont i magen! Sabina tar bilden och i nästa sekund skriker hon: "Sabina!!! Kom hit!!! FORT!! NU!!!" Jag undrar vad fasen det är frågan om och springer in till mörkrummet. Där står Sabina hukad över golvet och är helt panikslagen. "Sabina!! Gör något!!" skriker hon till mig. Jag fattar ingenting, jag tittar ner på golvet och där ligger den här lilla sötnosen på rygg och skakar. Den lilla söta ungen föll från Sabinas hand (och det var säkert ett fall på ca två meter men tanke på att Sabina är lång och hon stod på en pall.) Jag tar upp den och tittar på den, ungen piggnar till och vi tar in den i buren igen. Dagen efter kommer Åsa och undrar hur länge hamstern har varit död. Vi blir panikslagna och frågar. "Vilken hamster?" Det var en utav de gamla hamstrarna som dött och vi pustade lättat ut..
  
Sabinas Igelkott Sabina, Allas prince charming och min Melker

Lite bilder från Garpe:
   
Alltid lika mysigt att vara där.

Lite smått och gott:
 Jag och Sabina i bowlinghallen när vi gick i tvåan.
 Mysigt ute i solen framför dv.
  Alltid lika gott!

Nu är det dags för mig att koka te!

Idag har jag haft en bra dag, en trevlig dag. Jag lämnade huset klockan 13.20 och var hemma igen klockan 21.30. Jag och några andra au pairer var på bio (27 Dresses), väldigt bra film. Jag tyckte om det jätte mycket! Det gjorde S med och vi sa att det var en typisk tjejfilm, vilket det också var. Jag älskade den, jag vet inte när jag började tycka om typiska tjejsaker. När blev jag en tjej med tjejsmak?! Efter bion åkte vi till, ja gissa, Dunkin Donuts (givetvis), vi satt där och pratade ett bra tag, timmarna rann iväg. Jag tycker att det är underbart, att bara sitta och prata och har trevligt, att umgås. Jag tycker det är underbart. Ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt vad vi pratade om, mycket snack om våra barn och familjer såklart. (Jag måste verkligen sluta säga så, "våra barn", "dina barn", "mina barn". Jag menar, det kan ju misstolkas ganska rejält.) Jag berättade om mina pojkar om söta och roliga saker som de hade gjort i veckan. Tex när jag ska ge dem sina vitaminer (alltid lika roligt), jag får ALDRIG upp burken eftersom den är barnsäker. Jag känner mig så intelligent när jag inte kan få upp saker som är barnsäkra! När jag väl får upp den där förbannade burken utbrister jag: "I did it!" Och då har jag fyra små bruna och glada ögon på mig och sedan säger pojkarna "Bina did it!" När jag sedan ska ge dem vitaminerna brukar jag säga: "Okej, one boy." Efter han har fått sina vitaminer vänder jag mig till den andra pojken och säger: "And now the other boy". Jag har ingen aning om varför jag säger det, det har bara blivit så. Men i fredags sa jag det inte och då utbrister R: "One boy!" sedan tittade han på mig och log för jag hade börjat skratta som en annan idiot. Han var så himla gullig där och då, att han ens kommer ihåg att jag brukar säga det, att han sa det, att han hade NOTERAT att jag säger det. Helt ofattbart.. På tal om minne, vi pratade om att barnen är annorlunda i USA än i vårat hemland. Jag sa att mina pojkar (titta där sa jag det igen, MINA pojkar! Jag måste verkligen sluta säga det..) men i alla fall, de har ett förbannat bra minne men ingen fantasi. De kommer ihåg det svenska ordet för pineapple trots att det har gått flera dagar sedan vi sa det sist. Och det är D som kommer på det först, det är alltid han som säger det först och sedan säger R det. Det skulle föräldrarna se! En utav de franska tjejerna frågade vad det svenska ordet för pineapple var och jag svarade annans. Sedan utbrast hon att pineapple e var annans på franska med och sedan kom det fram att det även heter annans i tyskland. Så nu vet ni det! 

Efter några timmar blev det dags för tre tjejer att avvika för de skulle börja jobba. Vi tre som inte skulle jobba idag satt kvar och fick många godsaker, gratis. Det kanske är därför vi är där så ofta, för att vi får mycket gratis.. Ja så är det nog. Magen började dock kurra efter ett tag, godsaker blir man inte så mätt på.. Vi tre som var kvar beslutade oss för att gå och äta middag. Sagt och gjort, tvärs över gatan gick vi, till Gino's. Och gissa vem som jobbade där just denna kväll? Ja just det, han jobbade och gissa vem som tog våran beställning? Ja precis, det gjorde han. Jag och S var nöjda med våran middag, såklart! Ja, det var faktiskt lite roligt..

Jag avslutar med bilden som just nu pryder mitt skrivbordsunderlägg, jag saknar honom mycket! Så jäkla underbart söt! <3

Idag var jag på Dunkin Donuts och träffade lite människor. Trevligt var det, att bara sitta och prata, inse att timmarna har flugit iväg utan att man har insett det, det är alltid en trevlig känsla.

Även om jag hade mina misstankar innan, även om jag hade insett att det måste vara så blev det som ett slag i ansiktet. Det kom som en chock, jag blev rent utsagt så jäkla chockad, jag kunde inte sluta tänka på det. Nu fick jag det, jag vet inte, jag fick det bevisat. Jag är fortfarande i chock.. Under vårat samtal på Dunkin Donuts pratade vi om kameror och en au pair från Frankrike som tar hand om trillingar visste att det fanns kameror i hennes hus. Hon visste det för att en utav hennes nioåringar hade sagt det till henne och visat henne kameran. Han hade sagt att det fanns fler i huset fast han visste inte vart de var. Jag frågade hur de såg ut och hon förklarade: "Det är en vit sak, ungefär lika stor som servetten och sedan är det ett litet litet.." Jag avbröt henne där och sa: " pyttehål ungefär där" sa jag och pekade. "Nej, mitt i, men du kanske har en annan kamera." Jag förklarade: "Jag har en vit sak som är lika stor som servetten och sedan är det som en röd lampa eller något hål där" sa jag och pekade igen. Hennes kommentar var: "Oh yeah, you have a camera baby!"

Det blev ett slag i ansiktet. När jag kom hem letade jag kameror, jag sprang runt i huset och letade kameror, klockan halv ett på natten. Jag fann två, jag ska fortsätta leta imorgon.

Jag vet inte vad jag ska säga, jag visste det innan men nu blev det som om jag verkligen VET det. Jag blev slagen i ansiktet, på nytt.

Jag har varit ledig väldigt länge känns det som, men det har ändå gått bra att jobba men det känns tungt att börja igen efter en lång ledighet. Jag var ledig i fredags, S kom och hämtade mig och vi åkte hem till henne och kollade på film. Jag fick välja mellan två som hon hade lånat på biblioteket och jag valde den som inte handlade om en flygkrasch. Vi satte i den i dvd:n och satte oss i soffan med våran cheesecake, när filmen rullade igång insåg vi att den inte var på engelska. Nej den var på italienska och hade engelsk gul text, "jaha, ska jag sitta här och titta på en film med text?! Engelsk dessutom?!" Jag är ju van vid text men S är från tyskland och där snackar alla tyska. Nej men vänta, det kom ut fel.. Jag menar ju givetvis att alla filmer som är från Hollywood är dubbade så Johnny Depp pratar tyska istället för engelska. Förstår ni? Vi tittade klart på den italienska filmen och åkte till "Let there be bagels" och där åt vi lunch, jag har nu insett hur gott det är med bagels! (När man äter dem på det viset som jag gör nu är det riktigt gott, ni förstår inte hur gott det är!) När vi hade ätit klart körde S hem mig och väl hemma slappade jag bara. Väldigt skönt att gosa in sig i kudden när pojkarna vaknade och grät i 20 min. Jag låg i min säng och tittade på tv:n och log, jag låg och log och det kändes så jäkla underbart. Jag låg kvar i min säng medan jag hörde pojkarna gråta, jag behövde inte gå ut ur mitt rum för jag var ju ledig! I fredags var det även premiär för ett utav mina favoritprogram, klart att jag satt klistrad framför tv:n! Klockan nio när det var slut ringde jag upp S och frågade vad hon gjorde. Gissa vart hon och de andra tjejerna var, jo på Dunkin Donats! (Givetvis), Jag gick dit och vi satt där ett tag och pratade sedan skjutsade snälla S hem mig igen och jag var uppe sent vilket resulterade i:

Att jag sov VÄLDIGT länge på lördagen.. 11.10 öppnade lilla Sabina ögonen på lördag morgonen, när hon tittade på klockan fick hon en mindre hjärtattack och trillade nästan ur sängen. Det var så pinsamt att sova länge, jag sprang upp och klädde på mig och öppnade min dörr för att gå ut i köket och hämta frukost. När jag öppnade dörren fick jag en ny hjärtattack, där utanför min dörr stod HELA familjen inklusive hantverkaren, min hostmamma sade hej medan min hostpappa sa "Good Morning" väldigt ironiskt. Jag log lite medlidande och sprang in i köket med rosenröda kinder för att hämta frukost. Kan ni tänka er?! Den enda dagen jag tydligen sover lite sent står hela familjen utanför dörren och det var ganska uppenbart att jag just hade vaknat.. PINSAMT! Jag jobbade på lördag kvällen och det gick bra, eller jobbade och jobbade nu när jag tänker efter. Badade pojkarna, satte på dem pyjamas och blöja, nattade dem med mamman och sedan städade jag och tvättade lite. Inte så värst överansträngande, pojkarna sov ju.

Söndagen minns jag inte så mycket av.. Jag minns att S ringde och frågade om jag vill hänga med till köpcentret dagen därpå. Jag blev väldigt förvånad när S ringde och frågade mig den frågan, S är nämligen en tjej som HATAR att shoppa. "Klart att jag vill hänga med till köpcentret! Jag säger aldrig nej till shopping!" var mitt svar på hennes fråga, sagt och gjort, vi åkte till köpcentret dagen därpå.

I måndags var jag alltså och shoppade och till och med S som hatar att shoppa köpte faktiskt ett par byxor. Alla spenderar pengar när de shoppar med mig, jag förstår inte varför.. Jag försökte få S att köpa mer saker men det lyckades jag inte med. Här har vi en tjej som är stenhård när det gäller shopping och pengar.. Jag själv var på jakt efter en skiddress som jag kan ha när jag ska åka skidor i mars. Tror ni att jag hittade någon skiddress i det största köpcentret i New York? Svar: NEJ! Jag och S blev jätte förvånade över att det inte fanns där. Det fanns tunna termobyxor i sportaffären de kostade 100 dollar och håller dessutom inte värmen, jag vägrade köpa dem. När vi frågade om de hade något annat fick vi till svar: "Skiddress? Nej det säljer vi inte här, då får ni åka till Hicksville där skidaffären ligger." Jag och S lärde oss en läxa där och då: I detta land har man EN affär för EN grej. Ska man ha presentpapper, ja då går man till den affären som BARA säljer presentpapper, ska man ha underkläder då styr man fötterna åt Victoria's Secret och ska man ha en skiddress får man uppsöka en skidaffär. 

    Jag lämnade alltså köpcentret utan det jag kom dit för att handla, men jag lämnade dock inte köpcentret utan kassar. Åh nej! Nej men ärligt, jag köpte inte så mycket. Jag köpte ett nattlinne (som var på rea, kostade 32 kr) och jag ÄLSKAR det. Det är svart med vita prickar på, behöver jag säga mer? Min smak från topp till tå. Jag köpte en kalender, även den på rea, ca 12 kr fick jag ge för den. Sedan köpte jag en present till Linda som jag ska skicka iväg i helgen eftersom jag får lön på fredag.

Idag har jag jobbat och det gick ganska bra med tanke på vilka tider jag jobbade idag. 7-9 på morgonen och sedan 12.30-20.30, nej, jag är inte helt slut... Jag nattade pojkarna själv idag och det gick väldigt bra tyckte jag. Tills mamman kom hem och frågade mig en massa saker: "Gjorde du det? Gjorde du det?" och som vanligt blir jag osäker på mig själv, jag frågade mig flera gånger, "ja, satte jag verkligen igång ljudmaskinen?" Men jag minns verkligen inte om jag gjorde det eller inte, jag hoppas på att jag gjorde det..

Idag har det förövrigt varit en bra dag, jag pratade med Sabina. (Två gånger till och med! Känns skönt att prata och komma in i vårat vardagliga liv igen. Hemma pratade vi i telefonen minst 10 gånger om dagen, nu har det ju inte blivit lika ofta.. Men vi jobbar oss uppåt.) Idag fick jag hem hennes present som jag skickade för jag vet inte hur många veckor sedan. Jag undrade varför den låg på våran veranda och inte på Sabinas. Min hostmamma hittade felet innan mig, lilla Sabina hade glömt att skriva Sweden på paketet! Jag hade bara skrivit Södertälje. Min hostmamma blev väldigt irriterad: "De kunde ju ha påmint dig om det på posten innan du skickade iväg det! Det är ju deras uppgift att kolla så att allt är rätt! Du kan gå dit imorgon om du vill och om de tvingar dig att betala något, tjafsa emot!" Jag var inte så irriterad, jag kände mig mest allmänt trög över att jag hade glömt att skriva Sweden och sedan var jag lättad över att se paketet. Jag trodde att det var försvunnet för all framtid. Jag ska gå till posten imorgon och se vad de säger, om de vill att jag ska betala då ska jag tydligen tjafsa emot! 

Ja, idag har det hänt, jag tappade allt, jag tappade min självkontroll och jag gjorde något som min hostmamma har sagt åt mig att INTE göra. Jag utbrast: "I don't care what your mother told me, get into time out! Now!" Ja, det är sant, jag satte ungen i time out, ja det gjorde jag, trots att jag inte får göra det. Men jag gjorde det, det blev för mycket för mig, jag tappade min lugnhet och satte ungen i time out, ja det gjorde jag. Ungen som jag har kallat honom hittills var R, (givetvis) och det han gjorde fick mig att tappa humöret. Jag satt på golvet och bytte blöja på D som låg där så snällt och tålmodigt. R stod bredvid och höll kaffekannan (som är gjord av hårdplast) som tillhör pojkarnas leksakskök. Helt plötsligt tar R kaffekannan och slår sin bror i huvudet med den, D börjar störttjuta och jag tappar humöret och sätter R i time out. När min hostmamma kom ner undrade hon vad som hade hänt. Jag börjar med att säga att jag hade satt R i time out trots att hon har sagt till mig att inte göra det, jag bad även om ursäkt för det. Hon blev förvånad och undrade vad han hade gjort, när jag sa att han hade slagit D med kaffekannan utbrast hon ett tack. "Jaha, får jag ett tack för något som jag INTE får göra?" tänkte jag. Min hostmamma fortsatte med att säga att R förtjänade en time out efter en sådan sak och jag sa att jag hade förväntat mig en utskällning. Det viftade hon bort, hon tyckte att jag hade gjort ett bra val när jag satte honom i time out. Jag blev lättad, jag hade ju förväntat mig värsta stora utskällningen, men den kom aldrig, jag fick beröm istället.

Jag badade pojkarna själv idag igen och jag tycker faktiskt om det, de uppför sig mycket bättre när jag är själv med dem! Och det vet min hostmamma om, hon kom in i slutet av badet när de redan var ur det och hade handdukarna på sig. Då började de genast att gråta och ville inte bli torkade utan ville direkt in i sitt rum. Väl inne i rummet grät de mer och var motstridiga när vi skulle ta på dem pyjamasen. Min hostmamma frågade dem varför de jämt skulle vara kinkiga när hon var i närheten. Jag vet inte, men vad förväntar hon sig för svar från en tvååring? Och idag när pojkarna åt middag kläckte hon ur sig: "I think that the boys are better behaved with you in general." Och ärligt talat, jag förstår verkligen inte vad hon menar med det. Jag har ingen aning om vad hon försökte få fram med de orden. Menar hon ärligt talat att hennes söner beter sig bättre med mig än med henne? Menar hon ärligt talat att jag har bättre pli på dem? Det är så jag fattade det i alla fall, har jag fattat fel? Jag förstår verkligen inte vad hon menar.

Idag, har varit en stor dag, jag satte R i time out, men jag gjorde även en annan sak. Jag kan inte förstå att jag har gjort det, att det ska bli av. Men igår när jag kände efter inom mig själv så kände jag exakt samma känsla som jag hade innan jag bestämde mig för att åkte till USA. Jag kände att om jag inte gör det nu kommer jag att ångra mig sedan när jag är 25. Och när jag känner på det viset måste jag ju göra det, eller hur? Tänk att bli gammal och bitter, "tänk om jag hade gjort det! Tänk om jag hade fattat det beslutet!" Jag vill inte bli gammal och bitter, jag vill inte ha något i mitt liv som jag ser tillbaka på och tänker: "Tänk om jag hade gjort det!" Nej, jag följer min främlings råd: Det där ordet "om" glöm att det finns! Det är många i min ålder som säger: "Tänk om man hade gjort det när man var ung!" Tänk inte så, glöm bort ordet "om", gör det istället! Du har så många möjligheter, utnyttja dem!

Ja, jag har följt min främlings råd, jag ska på skidsemester! Jag är så lycklig och exalterad men mitt kära visa-kort delar inte min extas..

Imorgon är jag ledig och det känns underligt varje gång jag tänker på det. Ledig på en fredag? Det känns så underligt, men det ska bli skönt! Jag, Sabina, är ledig på en fredag! Jag, Sabina ska på skidsemester. Ärligt talat, just nu finns det INGET att klaga på i mitt liv! Jag, Sabina, har väldens bästa liv! Erkänn att ni är avundsjuka! Ja, morbror Uffe, det är bara att erkänna!

Min hjärna säger en sak medan mitt hjärta säger en annan sak. Eller inte bara hjärtat, allt förutom hjärnan säger en annan sak. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Ärligt talat, jag känner mig så splittrad, jag känner mig lika splittrad som jag gjorde innan jag åkte till detta land. Jag vet inte och det som är värst med hela situationen är att jag har ingen här som kan fatta beslutet åt mig! Jag vet inte, jag får panik snart, jag vet inte vad jag ska göra. Det är svårt det här, det är det verkligen. Jag får panik, ja jag får panik.

Jag får panik för att jag inte kan bestämma mig och jag får panik för att tjejen som just nu ansöker till idol inte kan hålla käften. Hon kan inte sjunga för fem öre men hon ska ändå envisas med att gå in framför juryn. Usch vad hemskt. Oj, nu blev det en killes tur och oj, han kan sjunga! Han vinner säkert hela köret. Men det är ju bara min åsikt. Men man vet ju aldrig..

Tillbaka till min panik. Jag får panik! Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad som är rätt beslut att fatta. En annan sak som jag får panik över är att jag just nu går igenom något väldigt konstigt och jag har ingen här som jag kan prata med, jag har ingen här som kan förstå. Jag har ingen här som jag kan öppna upp mig för med detta. Det finns två personer som går igenom samma sak som jag gör och de finns i Sverige. Det händer just nu och vi är på olika ställen, jag vet inte om det är positivt eller negativt. Jag hoppas på att det är positivt, jag intalar mig det i alla fall. 

Idag har varit en ganska bra dag, jag pratade med Sabina och jag sjöng för henne med min vackra stämma.. (Jag kan verkligen inte förstå hur pojkarna kan be mig om att sjunga "blinka lilla stjärna", de måste vara tondöva). En utav pojkarnas favorit sånger är: "Happy Birthday" och idag när de sjöng den sa jag att det var Sabinas födelsedag idag så då sjöng vi för henne. Mina pojkar är så söta och gulliga. Jag tycker om dem mer och mer för varje dag som går. Jag börjar bli väldigt fäst vid dem.. Idag har jag även fått bada dem själv, jag gjorde det igår med. Min hostmamma sa i början att jag aldrig skulle behöva bada dem själv men nu har jag gjort det några gånger. Hon frågade mig idag om jag tyckte att det var för svårt att göra det själv men jag sa nej. Det är inte svårt och det är bättre när inte mamman är i närheten. Det är det faktiskt, ärligt talat. De sköter sig bättre när hon inte är med, jag har ingen aning om varför men så är det.

Nu ska jag kolla klart på idol och sedan blir det duschen och sedan får det bli sängen. 

Veckan har precis börjat och här sitter jag och är super trött. Idag har tvillingarna lagt ner all sin energi på att göra det de INTE ska göra. Alla mina krafter är försvunna eftersom jag har passat på dem som en hök. Jag var även med och nattade dem idag, D fick ett tantur tantrum (har ingen aning om det svenska ordet.) redan när mamman bytte blöja på honom. Han grät och skrek, han ville bara inte sluta. Han hade fått för sig att han skulle ha mer mjölk men det fick han inte. Han grät och skrek i flera minuter, det pågick säkert i fem minuter och ärligt talat, mamman skötte det lite halvbra. Jag hade velat säga: "Gör såhär istället, pröva detta." Men jag teg, hon uppskattar nog inte att jag står och säger åt henne hur hon ska behandla sin son. Men pojken slutade ju aldrig att gråta, han skrek och skrek. Att få dem i säng tog ca 20 minuter och när de väl var i säng stängde vi dörren om dem och mamman sa: "Det blir värre och värre för varje kväll." Jag blev chockad, värre och värre, de borde ju ha vant sig vid sängarna vid det här laget. Men icke sa nicke. De bytte sängar innan jag kom och det fungerar inte än, föräldrarna kanske gör något fel?

Idag pratade jag med Sabina. Min andra hälft ska komma hit! Jag är så lycklig över att hon vågar komma! Hon som är så rädd av sig! Men nu är det bestämt, hon ska komma. Innan jag frågade min hostmamma om det var okej hade jag lite problem med hur jag skulle få fram att hon skulle sova inne i mitt rum. Jag har en förbannat stor säng (ärligt talat, vem behöver en sådan stor säng?) och vi två Sabinor får plats i den även om vi lägger på oss 50 kg vardera. Problemet var alltså hur jag skulle få fram detta till min hostmamma. Jag kunde ju inte säga: "Du, jag undrar om det är okej att min kompis kommer och hälsar på? Hon kan sova i min säng." Nja, det är inte det bästa sättet att lägga upp det på. Jag sa: "Jag funderar på att fråga min kompis om hon ville komma hit och hälsa på. Är det okej för er om hon bor här?" Min hostmamma sa att givetvis var det okej! Sedan tillade hon: "Men hon ska sova i ditt rum va? Jag tror inte att hon skulle tycka om att sova på soffan" Jag svarade: "Självklart sover hon i mitt rum." Så det löste sig. Sabina ska komma hit! Nej, jag är nog fortfarande lite i chocktillstånd över detta.

    
Sabina och jag pratade som sagt i telefon idag. Jag kom in på hur jag tycker att föräldrarna behandlar pojkarna. Barn utvecklas ju olika fort, en del börjar gå tidigare än andra, en del barn är helt enkelt före i utvecklingen. R är före D i utvecklingen. R kan räkna till 10 och det kan inte D. Varje gång R räknar till 10 säger föräldrarna: "What about you D, can you also count to 10?" D skriker förstjust: "One! Three!" sedan är han klar. Så fort R gör något vänder de sig till D och frågar om han också kan göra det. Klart inte pojken kan det, R är ju så långt före honom i utvecklingen. R började gå tre månader innan D, jag vill inte ens tänka på vad föräldrarna sa till D under de tre månaderna. Nästan tvingande pojken till att gå, de funderade säkert på om det var något fel på honom eftersom han inte hade börjat gå medan hans bror kunde gå galant. Sabina och jag kom fram till att det blir lätt att man jämför tvillingar med varandra. Eftersom de är tvillingar förväntar sig föräldrarna att de ska göra allt samtidigt, de glömmer bort att det är två olika individer det handlar om, två OLIKA utvecklingar. Jag tycker så synd om D, han är två år. Tänk sedan, när de båda har börjat i skolan på riktigt och kommer hem med betygen. Då R som är hyperintelligent har jätte bra betyg och D har lite sämre, tänk vad föräldrarna säger till honom då. Sabina sa att eftersom D kommer att bli jämförd med R under hela sitt liv kommer han antagligen sluta som mobboffer eller som knakare. Jag blev helt förskräckt när hon sa det, min lille pojk, knakare?! Aldrig i livet! Men ärligt talat, man vet ju aldrig och det tär på en människa att hela tiden bli jämförd med en annan. Men det tänker föräldrarna inte på och jag kan inte säga något till dem heller.

Jag busade med D idag, han är så jäkla söt när han skrattar. Jag älskar verkligen hans skratt, jag började skratta som en idiot bara för att han skrattade så otroligt gulligt. Min lilla pojke med det underbara skrattet ska för fasen inte bli en knarkare! 

I fredags blev jag lite stolt över mig själv, eller ja, tanken kom väl från annat håll men jag insåg vad det var jag tänkte göra och det är ju huvudsaken. Jo det var så här, i fredags gick jag upp lite tidigt för jag ville gå till biblioteket och låna film. Min hostmamma sa att hon lämnade ytterdörren olåst för att städerskan skulle komma men hon visste inte om städerskan skulle inse att den var olåst så hon ville att jag skulle vara uppmärksam. Visst svarade jag för jag var ändå inte klar för att gå ut. Jag gjorde mig i ordning och jag hann göra lite andra grejer också. Städerskan hade ännu inte dykt upp, jag började bli otålig, jag ville iväg. Jag bestämde mig för att sätta en lapp på ytterdörren och sedan gå min väg. Jag skrev: "The door is open. We are out." Jag tänkte att då borde hon ju fatta att det bara är att gå in och börja städa. Jag tejpade upp lappen på ytterdörren och stängde den. Då kom tanken, jag insåg vad det var jag just tänkte göra. Jag tänkte lämna huset obemannat med lappen på ytterdörren. Jag insåg att min lapp lika gärna kunde betyda: "Hej välkommen in och råna oss! Vi är inte hemma!" Jag tog genast ner den och slängde den i soporna. Jag insåg vad det var jag hade tänkt göra och jag blev lättad att jag inte hade gjort det. Tänk vad mina hostföräldrar hade sagt om de hade fått reda på det, de hade ju slängt ut mig med all säkerhet. Jag skrattade länge åt min egen dumhet.

Idag tänkte jag igen, jag blev väldigt imponerad på mig själv! Jag lyckades skicka ett sms från min amerikanska mobil till en mobil i Sverige. Det kostade 15 cent och det är billigare än att skicka från min Svenska mobil. Så länge inte personen som jag skickar till svarar till min amerikanska mobil för då kostar det 15 cent att ta emot sms:et. Jag kan inte förstå att jag lyckades!

Fredag kväll spenderade jag tillsammans med fyra andra au pairer, vi åt middag och efter middagen gick vi såklart till dunkin donuts. Vi satt länge och pratade och skrattade och jag hade riktigt trevligt. Det var länge sedan jag satt och hade roligt tillsammans med människor som jag tycker om. Den nyaste au pairen är från Brasilien och hon frågar hela tiden vad vi ska göra i helgen, precis som jag gjorde när jag var ny. Jag känner igen hennes blick i hennes ögon, hon vill så gärna har något att göra under helgerna, slippa vara hemma komma ut och umgås, åka in till stan eller vad som helst. Jag känner igen mig i henne och hennes beteende, lite desperat, "Jag MÅSTE ha något att göra i helgen! Vad ska ni göra?" Jag är inte sådan längre, inte alls faktiskt. Just nu är jag inne i en period där jag tycker att det är skönt att bara vara hemma, att göra ingenting, att bara sitta och ruttna bort. Det är så underbart! Jag antar att tvillingarna gör mig tröttare än vad jag insåg innan. Som sagt, just nu är det så underbart att bara sitta och göra ingenting. En annan sak som är underbart med att bara vara hemma är att jag hör pojkarna gråta efter de har sovit middag och jag slipper gå ut ur mitt rum och gå till dem! Jag kan stanna inne i mitt rum framför datorn och lämna två skrikandes pojkar åt mamma. "Pojkar, varför är ni såhär med mamma och inte med Sabina? Jag tycker inte att det är snällt av er." Det var mammans kommentar i fredags när de satt och grät efter de hade vaknat. Jag fick ju tyst på dem efter två minuter och som sagt, när mamma är i närheten tar det längre tid.

Jag har insett en sak om mig själv som jag inte visste om. Jag har insett att jag har en egenskap, jag visste inte ens om att den existerade i mitt DNA. Jag har tålamod! Jo, pappa det är faktiskt sant! Jag, Sabina, äger tålamod! Det hade jag ingen aning om att jag gjorde! Men det gör jag visst! Jag har insett det nu. När jag är med pojkarna har jag tålamod, vad de än gör, vad de än hittar på så tappar jag inte humöret! Jag är chockad, jag hade ingen aning om att jag hade tålamod! Men jag ska erkänna en sak, när jag är för mig själv har jag inget tålamod. Så fort Rasmus inte fungerar som han ska så blir jag förbannad. Jag har en annan sak som gör mig skitförbannad, han gör mig riktigt arg! Jag klarar verkligen inte av honom! Med honom har jag inget tålamod alls! Jag har slängt honom i bordet, ja det har jag faktiskt. Jag har SLÄNGT honom i bordet. Jag är så förbannad på honom, han har en liten lucka på ryggen som jag ALDRIG får dit. Jag blir så förbannad! Jag har lyckats att få dit luckan en gång och då blev jag överlycklig och utbrast: "I DID IT!" Och då utbrast R glatt: "Bina did it!" Min fiende, som jag bara hatar är: Mr potato head.   

Jävla potatishuvud! Bokstavligt talat!

Men en sak som är positivt med Mr potato head är att R är så söt när han säger det: "Play Mr fofhado head Bina!" Han är riktigt söt ibland.

Idag efter badet sprang pojkarna in till sitt rum som vanligt för att få nya blöjor och ren pyjamas. Mamman tog en blöja och satte på den på R medan jag satte på blöjan på D. När det sedan blev dags för pyjamasen skrek R: "NO mommy! Bina do it!" Mamman och jag tittade på varandra och vi var lika förvånade båda två. När jag gick fram till pojken hade han ett stort leende på sina läppar. Han räckte mig pyjamasen och sa glatt: "Here Bina!" Det värmde i hjärtat kan jag erkänna.

R kan förövrigt räkna till tio nu, han är två år och kan räkna till tio. Jag tycker att det är sorgligt. En annan sak som är sorgligt med det är att jag visste om det innan föräldrarna. Han räknade till tio i måndags och jag ryckte då bara på axlarna och tänkte: "Jaha, nu kan han göra det också." Dagen efter gjorde han det igen och då framför mamma, hon blev chockad och väldigt imponerad. Hon tittade på mig och jag frågade om hon inte hade hört det innan. Hon svarade nej och jag sa att han hade gjort det dagen innan men att jag hade antagit att han hade lärt sig det i helgen. Igår när jag lyssnade på babymonitorn hörde jag att han gjorde det igen. När min hostpappa kom hem och frågade om de sov svarade jag nej, de pratar fortfarande. Jag sa också att R hade räknat till tio. Det hade min hostpappa ingen aning om att han kunde. Är inte det sorgligt? Föräldrarna kämpar och kämpar för att deras tvååriga söner ska kunna hela alfabetet och att de ska kunna räkna och sedan är de inte ens där och se när pojkarna kan göra det. Deras svenska au pair är personen som får höra det först och hon bryr sig inte ens, hon rycker bara på axlarna och tycker att det inte är klokt.

Jag är rädd, jag har börjat inse att deras syn på barnuppfostran har påverkat mig för mycket. De saker som för mig var konstiga när jag kom hit är nu vardag och jag ser det som normalt. Jag är rädd för att detta år kommer att påverka mig mer än vad jag vill. Jag och S diskuterade det för någon vecka sedan, hon kände likadant.  Vi kommer att komma hem och vara amerikanare, vad fasen det innebär...

Jag har haft jätte roligt med pojkarna idag. De har varit söta och roliga. Jag har gjort mamman lite avundsjuk tror jag. Hon åkte till apoteket medan de sov middag och de vaknade medan hon var borta. Jag gick in till deras rum och de blev förvånade över att se mig och inte mamma. R vaknade upp gråtandes och D började gråta då han insåg att jag inte var mamma. (De vaknar alltid upp gråtandes och det tar minst 20 minuter att få tyst på dem.) Jag tog upp dem och bar ner dem till övervåningen. Ja, det lyckades jag faktiskt med, jag brukar ha problem med att bära båda samtidigt under en längre tid, de väger ändå ganska mycket. Men vi kom ner till köket helskinnade. Det tog mig två minuter att få tyst på dem. Vi var nere i källaren och lekte när mamma kom hem och de märkte de inte ens att hon gjorde. Hon frågade mig senare vilken tid de hade vaknat och vem som vaknade först och hur lång tid det hade tagit att få tyst på dem. När hon fick höra att det hade tagit ca två minuter såg hon förvånad ut och sedan sa hon: "Ja, de gör sig till för mamma." Senare när pojkarna badade sa jag åt dem att de skulle ta bak huvudet så att vattnet inte skulle komma i deras ögon. Båda pojkarna gjorde det, när det sedan blev mammans tur att skölja ur schampot tog de inte bak huvudet och hon utbrast: "Pojkar, varför tar ni bak huvudet för Sabina och inte för mamma?" Jag vet inte, men jag blev glad när hon sa det. Är jag en hemsk människa?

Sabina, bara för att göra dig riktigt avundsjuk: Just nu är det nya avsnitt av "Grey's Anatomy" på tv:n här.

Nu ska jag sova snart tror jag.

Saina och jag pratade idag och vi kom fram till att vi får bita ihop. Vi kom också fram till att det är helt sjukt, hela situationen.

Jag pratade även med Sabina idag, i två timmar eller något. Jag vet inte, men det var något sådant för jag skulle snart börja jobba igen när vi lade på. Och nu är dagen slut. Helt sjukt vad denna dagen gick fort.

Idag har det varit en bra dag, jag fick prata med två utav mina tre bästa vänner och det kändes bra. Det kändes otroligt bra och roligt att kunna prata med dem. Sabina och jag pratade gamla minnen och vi pratade även om vardagliga saker. Jag och Saina pratade om hur vi kände och vad vi tyckte om hela våran situation. Vi sitter i samma båt kan man säga och det kändes bra att ha någon att prata med som verkligen förstår, på RIKTIGT. Jag tror inte att man kan förstå hur en annan person känner om man inte har upplevt det själv. Saina och jag går igenom samma sak, typ i alla fall. Vi förstår varandras känslor som ingen annan kan förstå dem. Min slutpoäng: Det kändes bra att prata med någon som känner på samma vis som mig själv.

Idag har pojkarna varit underbara. Vi har haft roligt tillsammans idag. Vi har skrattat och busat, vi har haft roligt tillsammans. Och det behövde jag efter allt som har hänt innan.

För några timmar sedan började jag känna suget. Jag började känna att jag behövde ha en kopp te och det snabbt! Det var väldigt läskigt, ett sådant stort sug efter en kopp te. "Jag MÅSTE ha!" Jätte läskigt, jag blev chockad över mig själv och mitt beteende. Det var faktiskt läskigt.

På tal om läskigt. Igår när jag pratade med min Farmor var det någon där i rummet. Jag såg det eftersom hon har webcamera. Han fladdrade och flängde med armarna och sedan när jag började fundera på om jag verkligen såg rätt kom det en arm flygandes, precis där Farmor satt, på Farmor typ. Sedan efter ett tag ställde han sig och vinkade, han stod där bakom Farmor och vinkade. Jag har ingen aning om vad fasen han vill. Men Farmor, var försiktig, alla är inte goda.

Usch, jag vill ha en kopp te till. Det här börjar bli läskigt. Usch, det börjar likna ett beroende..

Just nu, precis i detta tillfälle har jag en stark längtan till att åka hem. Jag har precis pratat med Sabina och tror det eller ej men hon är ganska bra på att planera mitt liv. Denna gång sa hon att när jag kommer hem kan jag jobba i Kalmar och bo hemma, betala lite i hyra till mamma och pappa, ha lite fickpengar och lägga undan resten. När jag har tillräckligt mycket pengar ska vi ut och resa och sedan blir det kursen i Stockholm för oss båda. Just nu har jag en stark längtan till att åka hem och börja leva, "bli vuxen" eller något. Jag vet inte, vadå blir vuxen förresten? Innan jag fick mitt körkort sa jag: "Den dagen jag får mitt körkort, den dagen är jag vuxen." Stämmer det? Nej, när blir man vuxen? Den diskussionen får jag ta med mig själv en annan dag.

Förra veckan var den första veckan som jag LÄNGTADE till fredagen, jag gick hela veckan och sa till mig själv: "Snart är det fredag och helg!" Förra veckan var den första veckan som verkligen var tråkig. Jag antar att jag känner på det viset för att jag har varit här i två månader nu, det är just nu vid detta tillfälle som allt blir tråkig vardag. Sabina och jag pratade om det, vardag. Au pairer byter familj eller åker hem när den tråkiga vardagen kommer. De vet att de har ett annat alternativ än att stanna kvar och då tar de det. Men jag menar, hemma har man ju också tråkig vardag men det rymmer man inte ifrån. Man vaknar inte upp en dag och säger till sig själv: "Nej usch, idag orkar jag verkligen inte gå till jobbet! Alla där är så tråkiga och inte tycker jag om mina grannar här där jag bor heller. Nej det är lika bra att flyttar och byter jobb, jag säger upp mig idag." Man gör bara inte det, man ger inte upp, man kan inte ge upp på det viset för då klarar man sig inte. Men när människor åker som au pairer till ett annat land vet de att de kan åka hem om de vill. En flygbiljett ligger och väntar runt hörnet, de behöver bara acceptera. Jag rymde inte från min vardag hemma och jag tänker inte rymma från min vardag här heller.

Jag tänkte på en sak igår när jag skulle sova. Jag tänker alltid på saker när jag ska sova, jag somnar aldrig för mina tankar bara snurrar runt. Jag skäller ut mig själv och säger bestämt: "Nu MÅSTE du sova! Du ska upp tidigt imorgon!" Men inte hjälper det inte, mina tankar snurrar runt ändå. Igår kom mina tankar in på att åka hem, att komma hem igen, efter ett år borta. Och jag insåg något som jag inte hade insett förut, det var som ett uppvaknande, "jaha, ja så är det nog, jaha, att jag inte har fattat det tidigare." Jag insåg att det nog kommer att bli svårt att komma hem igen, från vardagen här i USA och sedan tillbaka till Sveriges vardag igen, det kommer bli svårt. Det kommer bli som efter studenten, igen. Efter studenten hörde jag inte hemma någonstans, jag visste inte vart mitt hem var. Kalmar kändes inte som hemma och Gamleby kunde jag inte återvända till för det kapitlet var avklarat. Det kommer att bli så igen, jag kommer känna mig vilsen. Och det känns lite jobbigt.

Idag är jag övertygad, läs på mina läppar: Ö-V-E-R-T-Y-G-A-D! Vet ni om vad? Nej klart att ni inte vet det, eller jo, Sabina vet eftersom jag pratade med henne förut. Men nu är det verkligen så jäkla uppenbart, det är så uppenbart och så skrattretande. Och lite läskigt också på ett hörn. Men nu är jag övertygad för nu är det så jäkla uppenbart.

Igår var pojkarna lite jobbiga. De ville göra allt som jag sa åt dem att INTE göra. Igår var en liten jobbig arbetsdag, jag kände att jag inte hade någon anledning att le. Jag var ovän med tvättmaskinen istället för toalettstolen. Men jag insåg till slut att det inte var något fel på tvättmaskinen utan att det var mina blonda hjärnceller som spelade mig ett spratt. Det var en allmänt dålig dag helt enkelt. Men Saina gav mig en anledning att le, hon gav mig en anledning att le på RIKTIGT. Hennes totala lycka gjorde mig lycklig och min fredag blev en ganska bra fredag.

Saina planerar för övrigt att komma till Kalmar till vintern när jag har kommit hem. Det tycker jag låter som en bra ide. Våran vänskap sedan fyran håller i sig trots att vi bor så långt ifrån varandra. Vi har lärt oss att leva med det, att jag just nu befinner mig i New York och hon i London är för mig inte någon skillnad från det att jag befann mig i Kalmar och hon i Göteborg. Avstånd som avstånd liksom, det spelar ingen roll hur långt det är, det är ändå ett avstånd och vi har lärt oss att leva med det. Vi vet att vi finns där för varandra. Och det känns, bra, otroligt bra.

Igår gick jag och köpte godis, som planerat. Jag gick en runda och rensade huvudet som det så fint heter. Jag gick till "stop & shop" för att skriva en lista med saker som jag ville ha hem handlat. Att jag sedan glömde skriva upp det på inhandlingslistan när jag väl var hemma och att min hostfamilj åkte och handlade utan att handla mat till mig är ju en annan sak. Jag var så himla trött igår, jag bara gick och la mig. Jag vet inte vad som flög i mig, det var som om det var sömnpiller i min lasagne. Jag gick och la mig innan min hostmamma! Jag var så trött att jag glömde bort allt som jag skulle ha gjort, bl a skriva upp vilka matvaror jag ville ha. Jaja, ingen större skada skedd, tror jag.

Idag satt det ett brev upptejpat på min dörr. Det var mitt bibliotekskort jag blev överlycklig, att det äntligen hade kommit! Nu kan jag hyra film på biblioteket, gratis. Jag kan göra det som jag har planerat en längre tid, köpa godis och hyra film, varje fredag. Ska bli så underbart!

Här kommer en skrämmande sanning om mig själv (en sanning, till skillnad från skottlossningen på nyår.)

Idag har jag än så länge underhållit mig själv med att titta på Lokets bästa på YouTube. Ja det är sant, jag har skrattat som en annan idiot, jag skrattade så tårarna kom. Det var så roligt! Dock kass bildkvalité men jag hörde ju och det var huvudsaken! Och det var så R-O-L-I-G-T!  Oj oj vad jag har skrattat. (Börjar jag bli pensionär?)

Idag hörde jag ena pojken nynna på "blinka lilla stjärna". Jag blev överlycklig när jag hörde honom in till mitt rum, han försöker sig på de svenska orden men lyckas inte fullt ut. "Blinka" säger han däremot galant, stjärna blir "hana". Och alla andra ord i texten blir mest mummel. Men det tar sig!

I veckan var det säsongsstart på "Supernanny" och jag grät mig igenom hela avsnittet. Supernannyn själv kunde inte hålla sig, hennes tårar kom också fram. Det var verkligen så hemskt. Föräldrarna lämnade sina två döttrar på 17 och 14 år ensamma med sina tre yngre bröder som var mellan 2 och 4 år. Döttrarna tvingades uppfostra sina bröder medan föräldrarna jobbade och när föräldrarna kom hem fick de utskällning för att de inte hade gjort sina läxor. Jag och supernannyn blev skitförbannade, förväntade sig verkligen föräldrarna att döttrarna skulle klara av att uppfostra tre stimmiga pojkar, sköta hela hushållet OCH göra sina läxor? De är ju barn själva! 17-åringen svimmade av all stress och hennes ansikte var så slitet, man såg att hon var utbränd, utbränd av att uppfostra sina yngre bröder. När föräldrarna var hemma så var det ändå den äldsta systern som tog hand om sin bror när han skrek efter mamma. Mamman sa att hon hade haft en stressig dag på jobbet och att hon inte orkade med honom just nu. Jag blev så förbannad! Vilka sjuka föräldrar det finns..

Nu har jag kollat upp lite om skidsemester v11. Det har gått ganska bra att få reda på information men jag vet ju inte allt än. Om jag känner mig själv så är det bäst om jag bor nära backen men hur dyrt är det tro? Usch, har jag verkligen råd med det här? Men jag VILL! Vad ska jag göra hemma en hel vecka? Nej jag vill åka skidor, jag vill. Usch vad mycket man vill, men hur mycket bli av? Men jag ska i alla fall räkna på det sedan får vi se hur mycket det blir allt som allt..

Ja, imorgon är det fredag! Jag har längtat till den dagen, det är första gången jag längtar så mycket till en fredag. Imorgon ska jag köpa godis! Sedan blir det nog lite filmtittande på Rasmus, bara ta det lugnt helt enkelt.

Kid Rock var på tv:n här om dagen, han texter är ju bara så BRA! "You got a body like the devil and you smell like sex." Personligen tycker jag att det är den bästa texten jag har hört! (Inte direkt va?) Det borde vara förbjudet att skriva dåliga texter, allra helst om man gör det som Kid Rock. Jag menar, låten är bra, (okej, jag är dum i huvudet som tycker den låten är bra.) Nej men ärligt, det låter bra, musiken och så. Slår man dövörat till vad han sjunger så är låten bra. Det borde vara förbjudet, att göra en bra låt med en dålig text. Skrev jag just dålig? USEL är rätt ord!

D är inne i sin kinkiga period där han bara gråter och gråter. Pojken vet ju inte vad han vill. När jag är med honom gråter han efter mamma och när mamma är med honom gråter han efter mamma. Han vet inte vad han vill, han bara gråter. Idag skulle min hostmamma åka iväg på lite ärenden och lämnade mig ensam med pojkarna. Jag var i köket med dem, en gråtandes pojke och en pojke som skrek: "Quiet D!" Inte ens deras nya lastbilar fick tyst på D. Han ville inte öppna den, jag frågade gång på gång om han ville ta ut lastbilen ur förpackningen men nej, det ville han inte! Jag frågade om de ville göra något jätte roligt och jag fick R's uppmärksamhet direkt. Jag fick bära D till mitt rum. De får aldrig vara inne i mitt rum men nu när mamman var ute i huset tänkte jag ta in dem dit och spela lite musik och flumma runt. Ted Gärdestad's musik (givetvis) spelades på en lagom hög volym. Jag började dansa och flumma runt och R skrek: "NO Bina!" Till slut började pojkarna också hoppa runt och vi hade allmänt trevligt. Okej, jag hade jätte roligt! När min hostmamma kom innanför dörren skrek hon: "D! Jag är hemma!" Sedan sa hon: "Har du saknat mig?" Jag tänkte att nej, det hade han då inte gjort, vi hade skrattat och haft jätte roligt. Men så fort mamma kom hem blev han sitt kinkiga jag igen.

Min älskade Jethro vill inte leva. Han har legat på min byrå i två dagar nu men han vill inte ge med sig. Just nu ligger han i sängen och jag hoppas på att han ska börja fungera snart.. Men jag vet inte, det känns som om det inte kommer att fungera, bara för att. Bara för att det är jag med allt vad det innebär. Älskade Jethro. Jag tycker verkligen om honom, fasen att han inte vill fungera! Allt tekniskt ska gå emot mig, alltid. Till alla som skickar sms till mig: ge upp för ett tag. Till alla som förväntar sig sms från mig: Det kommer inte att komma.  

Nu ska jag lyssna vidare på Kid Rock's underbara låt.

Och imorgon ska jag köpa godis.

Japp, nu är det ett nytt år. 2008, det blev ett nytt år, bara sådär. S blev överlycklig när klockan slog tolv, hon skrek: "I år åker vi hem!" Och det gör vi visst, i år åker vi hem.

Jag har ALDRIG roligt på nyårsafton, jag planerar och tror att jag ska få det roligt men ärligt talat, jag kan inte minnas en enda nyårsafton då jag har haft roligt.

Nyårsafton 07/08 kommer jag inte att glömma av den enkla anledningen att jag höll på att dö. (Ursäkta? Skrev jag just enkla? Jag höll på att dö!) Nej men ärligt, det gjorde jag faktiskt. Jag var inne i New York igår. Det händer ganska mycket i den staden, skottlossning dit och skottlossning hit. Att lilla Sabina från Sverige råkade hamna mitt i en sådan var väl inte så lyckat.. Men lite action ska man väl ha i livet!

(Den enda sanningen i stycket ovan är att jag höll på att dö man jag säger fasen inte hur. Mamma vet om det men hennes reaktion var: "Jaha, okej. Men du lever ju nu." Jag blev skitförbannad, hennes dotter höll på att dö och det var hennes reaktion?!)

Igår var dagen då jag gjorde ett test. Jag testade mina vänner hemifrån. Resultatet var ganska oväntat och lite ledsamt också faktiskt. Men jag börjar inse att det kanske är till min fördel. Jag tänker på det som en utav de svenska tjejerna sa på vägen hit och jag börja tycka likadant som henne. Hon sa: "Jag tycker att det ska bli så skönt nu när man ska vara borta ett år. Man kan själv välja vilka man vill hålla kontakten med, man kan själv välja sina vänner."  Jag börjar förstå vad hon menar med det, ibland kan det faktiskt vara nyttigt att sortera bort bra vänner från de dåliga.