Sabina Af Cato

Idag var jag på Dunkin Donuts och träffade lite människor. Trevligt var det, att bara sitta och prata, inse att timmarna har flugit iväg utan att man har insett det, det är alltid en trevlig känsla.

Även om jag hade mina misstankar innan, även om jag hade insett att det måste vara så blev det som ett slag i ansiktet. Det kom som en chock, jag blev rent utsagt så jäkla chockad, jag kunde inte sluta tänka på det. Nu fick jag det, jag vet inte, jag fick det bevisat. Jag är fortfarande i chock.. Under vårat samtal på Dunkin Donuts pratade vi om kameror och en au pair från Frankrike som tar hand om trillingar visste att det fanns kameror i hennes hus. Hon visste det för att en utav hennes nioåringar hade sagt det till henne och visat henne kameran. Han hade sagt att det fanns fler i huset fast han visste inte vart de var. Jag frågade hur de såg ut och hon förklarade: "Det är en vit sak, ungefär lika stor som servetten och sedan är det ett litet litet.." Jag avbröt henne där och sa: " pyttehål ungefär där" sa jag och pekade. "Nej, mitt i, men du kanske har en annan kamera." Jag förklarade: "Jag har en vit sak som är lika stor som servetten och sedan är det som en röd lampa eller något hål där" sa jag och pekade igen. Hennes kommentar var: "Oh yeah, you have a camera baby!"

Det blev ett slag i ansiktet. När jag kom hem letade jag kameror, jag sprang runt i huset och letade kameror, klockan halv ett på natten. Jag fann två, jag ska fortsätta leta imorgon.

Jag vet inte vad jag ska säga, jag visste det innan men nu blev det som om jag verkligen VET det. Jag blev slagen i ansiktet, på nytt.