Sabina Af Cato

Jag, Sabina Kristina, har köpt ett par skor till. Skit snygga är dem och just nu är min prickiga kappa och mina nya skor det enda som får mig att se fram emot hösten!

Igår hämtade jag upp min Cutie i Braintree. (Jag älskar alla knäppa namn de har i den här lantliga staten) Jag körde hem till mig och hon träffade min hostfamilj. Det slutade med att familjen gick till sängs tidigt och jag och min Cutie hamnade i köket. Vi åt pudding med grädde och jag rostade mitt kanelbröd, super gott! Efter ett tag kom vi in på alla våra problem, "vart fan är alkoholen?" frågade hon mig. Jag svarade att vi hade vin om hon ville ha så vi gick till barkylskåpet och öppnade det. Vin blev det inte, vi hittade vodkan istället! Så där satt vi i köket och groggade lite, magaritan som vi hade kvar av hittade jag ju inte så jag antar att den är slut. Men det gick bra med vodkan för helt plötsligt var klockan ett och det var dags att gå till sängs.

Och idag vaknade vi upp och åt frukost OCH DRACK KAFFE(!) för det gör jag numera varje morgon. Jag tänkte att jag fyller ju snart 20 och då vill jag göra gamla rara pappa lite stolt så jag dricker minst en kopp per morgon, givetvis inte utan hasselnötspulver, vanilj eller något annat gott! Men kaffe dricker jag i alla fall! Efter frukosten shoppade vi skor och sedan åkte vi in till Boston och åt lunch. Väl tillbaka hemma satt jag kvar i bilen för jag älskar låten som var på radion. Men där fick jag inte sitta själv länge innan det knackade på dörren och där stod A med förväntade ögon. "Du är hemma! Vi ska precis ut och äta middag! Kom!" Jag vill bara höra låten förklarade jag men nej, "Min födelsedag är väl viktigare än en låt?!" Jaja, jag lyssnade klart och sedan blev det thailändskt till middag som hon själv hade önskat. Kan inte fatta att flickebarnet är åtta år och igår drev hon mig till vansinne och jag svor för mig själv att jag inte ska skaffa barn på VÄLDLIGT, VÄLDIGT LÄNGE!

Idag har familjen köpt Wii till barnen, ja, till BARNEN. Barnen får dock inte spela så mycket för min hostpappa vill bara "prova på allt först" innan han lär ut det till barnen. Min hostmamma införde en regel, "låt barnen spela tills de går och lägger sig, de kryper ner om en timme, du kan hålla dig". Hela familjen är helt inne i det där nu, jag däremot, jag står och as garvar! Jag tittar inte på tv:n, jag tittar på personen som spelar och det är fan as roligt!

Än så länge har helgen varit toppen och jag mår verkligen bra! Jag är ganska glad över att jag inte är hemma i Kalmar, alla problem med mina husdjur känns så långt borta på något sätt. Jag känner liksom "jaha", det är för långt borta men ändå kan jag inte sluta tänka på det och oroa mig över det.

Imorgon har jag en date på skype klockan 10, om personen i fråga inte glömmer!

Nu ska jag, vet inte, lyssna vidare på musiken? Gå lite i mina nya skor? Och mamma, jag glömde säga att jag lämnade tillbaka det andra paret och köpte detta istället. Anledning: Dessa var inte lika högklackade så de var skönare att gå i och de var billigare! Nu är du stolt va?

Hörs en annan dag alla miljoner människor som läser min blogg!

Jag har nu fått reda på att jag måste ta om mitt körkort. OCH JAG ÄR SÅ JÄKLA UPPRÖRD! Jag är så trött på att plugga på all den skiten, jag har gjort det så många gånger och nu måste jag göra det igen! Och så måste jag köra upp och allt, vad fan?! Man kan tycka att tre olika körkort skulle vara nog för Sabina, men nej! Jag behöver ett fjärde! Jag kan ju alltid hoppas på att detta land är annorlunda från Sverige så jag får lite omväxling!

En annan sak som jag är ordentligt upprörd över är hur du beter dig i situationen. Sanningen hade varit bättre för jag hade varit där i alla fall.

Sabina, den Svenska Sabina, hon lever! För i helgen kom den naiva tjejen fram igen. Som resultat av sin naiva sida fick hon både slag och idiotförklaringar av sina vänner. Men hallå eller, jag var vilse och bad om hjälp. När killen föreslog att han kunde följa med mig i bilen tackade jag bara och tog emot. Det var när han bad mig stanna så att han kunde hämta sina cigarretter i sin bil jag blev lite orolig, okej, jag blev lite mer orolig när jag insåg att hans andedräkt stank alkohol. Men ärligt talat, who the hell cares? Han följde med mig i bilen, förklarade hur jag skulle köra och väl på plats fick jag hans mat och en cigarrett. "You look like you need it, breath, you made it!" Japp, så jag tog upp en alkoholiserad tatuerad man och han hjälpte mig och jag lever.

Och för övrigt, JAG är INTE självisk, för jag vill inte krossa en annan människas hjärta. Och än så länge har jag inte krossat mitt egna heller! Jag är lite stolt faktiskt!

Jag har börjat fundera på om jag är självisk. Jag har börjat fundera på vad som hände med den Svenska Sabina. Vad har hänt med Sabina från Kalmar? Vad hände med henne? Tjejen som gjorde allt alla bad henne om. Hon har förvandlats till någon annan tjej som planerar att krossa ett hjärta. Detta är sjukt, jag trodde aldrig att jag skulle hamna i denna situation, kan jag verkligen göra detta? Något säger mig att jag ska sluta analysera och bara göra det. Något säger mig att denna situation är annorlunda, detaljerna är inte desamma som de jag tidigare har varit med om. Men ändå, jag vet inte, jag antar att jag kommer att göra det. "STÄNG AV DINA KÄNSLOR OCH DITT SAMVETE" tack för rådet,

    Men något, något säger mig att jag behöver göra detta, för mitt eget bästa. Men är det okej att vara så självisk? Att krossa ett hjärta för att handlingen i sig är bättre för mig? Hjälp, livet är svårt..

Jag känner mig lustig, detta är underligt. Jag är överlycklig, jag känner mig F-R.I. "I love my life" säger jag flera gånger om dagen. Men sedan är det som om någonting träffar mig, alla småproblem som läggs ihop till en stor jävla härja rent utsagt och jag HATAR det! Så jag går och är överlycklig för att sedan deppa ihop totalt.

A frågade mig idag om jag någonsin gråter, "självklart" svarade jag och flickan fortsatte: "Sen du kom hit har jag gråtit minst 10 gånger och jag har aldrig sett dig gråta". Jag började fundera, när grät jag senast? Jag tror att det var när jag insåg vad R egentligen hade gjort mot mig, då det sjönk in grät jag. Och det var hur länge sen? Jag har fått för mig att mina tårar är vattendropparna som faller till marken, jag kör på det. Så länge det regnar har jag ingen anledning till att gråta.

By the way, just so you know, I'm upset. Jag känner mig totalt utsuddad, jag känner mig som en skugga, ett spöke, ett eko. Som var där för länge sedan, ett eko som du måste se en bild på för att minnas hur jag egentligen ser ut. Jag känner mig överkörd, utsuddad, totalt borta.

Söndagen förra veckan fick jag ett email från mamman i den nya familjen. Hon ville att jag skulle komma till deras familj den andra augusti. För hon hade fått reda på att tvåveckors reglen som förmedlingen har är två veckor från det att man går in i rematch, inte från det att man har matchat. Bomben sprängdes, jag och föräldrarna i den gamla familjen bråkade på söndag kvällen och hela måndagen gick jag med magont och det var en lustig stämning i hela huset. Jag tänkte att detta går bara inte, pappa sa att om jag kunde skulle jag flytta den dagen. Jag bara gick och mådde dåligt och klockan 16:15 knackade mamman på dörren: "Jag har precis pratat med ombudet och hon kommer och hämtar dig klockan 18:15 så du kan börja packa". Okej svarade jag och stängde igen dörren. Jag trodde aldrig att jag skulle hinna packa allt, jag sprang som en yr höna och slängde ner allt i resväskorna, påsar och handväskor. Kvart över fem ringde ombudet och undrade om jag var klar, "ehh nej" var mitt svar, hon hade ett möte så om jag kunde vara klar till sex vore det bra. Okej svarade jag och klockan kvart i sex var jag färdigpackad. Jag lade mig på sängen och andades ut. Pojkarna fick jag säga hej då till, mitt i allt packande, jag tror inte att jag förstod vad som hände, jag förstår det fortfarande inte. Att allt detta har hänt. När jag sa hej då till pojkarna var jag nog i chocktillstånd, eller jag var så inne i att få allt packande klart så jag sa hej då och fortsatte att packa. Jag vet inte vad de sa till dem men R har aldrig kramat mig hårdare och han såg också glad ut. Vi kramades och pussades "I love you" sa jag och jag fick ett "I love you" till svar. Sedan vände jag på klacken och återvände till packandet.

" Serious Sabina!! Giftwrapper?!" Utbrast mitt ombud när hon kom och hämtade mig. Familjen var ute och åt middag när hon kom och det kändes bra, slippa ha de hemma. Jag förklarade att jag hade köpt presenter till den nya familjen och att jag inte hade haft tid att slå in dem än. Hon nickade okej, och sa att det var en bra ursäkt. Hon dumpade av mig hemma hos henne för hon hade ett möte. När alla mina grejer var nere i källaren satte jag mig ner i hennes kök och drack vatten och ringde S som hade C på andra linjen så vårat samtal fick vänta lite. Jag gick ner i källare och började packa upp alla saker, jag var tvungen att packa om, jag hade ju bara släng ner alla grejer i hopp om att få ner ALLT. Jag ringde hem till S och hennes hostmamma svarade "Hi honey! Tell us what happen!" sa hon och jag berättade allt. Jag sa att ombudet skulle till Boston dagen efter och att jag skulle få åka med i bilen. Vilket var tur för mig, jag hade aldrig kommit på ett flygplan med alla mina grejer! Nu i efterhand, det var så jäkla ödet. Jag har gått och väntat på den perfekta familjen länge, jag hittar den, handlar presenter och sedan får jag skjuts till Boston. Det var som ett pussel och nu var alla bitar på plats. De undrade vad mamman nu skulle göra utan mig i två veckor, hon klarar ju inte av pojkarna själv. Jag svarade att jag inte visste, "De kommer att växa upp och bli psykisk störda!"sa A och jag utbrast: "Säg inte så om mina pojkar!" "Ja men det är ju sant, barn behöver sin mamma" och det höll jag med om. Mamman hade sagt till ombudet: "Ska hon inte stanna i två veckor kan hon åka idag" och ombudet hade bara sagt okej. Genom det beslutet skadade mamman bara sig själv hon blir ensam med pojkarna i två veckor medan jag fick skjuts till Boston! Hon trodde ju att jag skulle få gå hemma hos ombudet i en vecka utan betalning så hon trodde att hon skadade mig i och med sitt beslut men hon gjorde mig en dundertjänst. A, S's hostmamma undrade vart deras nya au pair var ifrån, när jag svarade Thailand fick hon världens utbrott: "Va?! Man ska aldrig ta flickorna från Thailand!!" S och jag undrade varför och hon frågade förvånat: "Vadå? Får inte ni höra allt skvaller?" Nej det får vi då inte så hon fortsatte: "Man ska inte välja en tjej från Thailand för de går 'underjorden' när de inte jobbar, de gör sexuella saker för att få extra pengar." "VA?!" utbrast vi i kör och A fortsatte" Ja och det är sant!! Man ska inte välja en tjej från Ryssland för de är endast här för att hitta sig en kille att gifta sig med." "Sant" sa jag och S instämde. "Tjejerna från Brasilien är bra på att städa, förutom våran kära vän." Det skrattade vi åt, "Och tjejerna från tyskland är bra på att köra bil" sa A och vi instämde till det med. "What about the Swedish girls?" frågade S A och A ändrar ton och säger: "Yeah we all know what they say about the Swedish girls, don't we?" S skrattade ja och A fortsatte "I thought that was a joke until I met you, ‘Hi I'm from Sweden!'"  Tack för den då liksom. Min kära vän S frågade om jag var hungrig och jag svarade ja och hon sa att hon skulle komma över med lite mat. När hon kom var jag i full gång med att packa om, jag hade mina saker utspridda i hela källaren. "Jag trodde aldrig att jag skulle sitta i hennes källare igen, men nu fick jag göra det en gång till" sa hon. Men nu fick hon göra det med och jag fick sova en natt i ombudets källare. När jag satt där med S i källaren, då jag tittade på mina saker som låg utspridda över hela källaren kom jag på att det var allt jag ägde. ALLT, A-L-L-T. Jag blev så nere när jag tänkte på det, jag, Sabina, svensk medborgare, har rättigheter och allt, jag är ingenting i detta land. Read my lips, I-N-G-E-N-T-I-N-G!!! Visst, jag hade massor av saker, men inget matriellt som bokhylla, tv och säng. Det slog mig som en kall dusch, jag är ingenting, jag är en nolla, från en svensk vanlig tjej till en "nothing-person" i USA. Usch, den känslan var hemsk!

Tisdagen denna veckan anlände jag hos min nya familj, jag är fortfarande stolt över mig själv att jag lyckades packa ner ALLT på så kort tid. Och att jag sedan lyckades lyfta de tunga resväskorna helt själv in och ur ombudets jeep! Och upp och ner för alla smala trappor! Jag vill inte veta hur mkt de vägde, men mkt var det. Jag tror att människan är starkare än de tror, när det gäller, när det inte finns någon hjälp att få, då får man helt enkelt ta det som det är. K, min nya hostmamma hämtade upp mig och tog hem mig till mitt nya hem. Jag älskade deras hus från första stund, det är verkligen jätte fint! Mina första nätter här spenderade jag i gästrummet, den gamla au pairen var fortfarande här när jag kom. Den människan ska vi ju inte ens gå in på! Hon var ju helt jättelustig!! Hon pussade pojken hej då men tittade inte ens åt flickans håll! (Flickan är numera min lillasyster, hon frågade det andra dagen jag var här: 'Vill du vara min storasyster medan du är här?' Så sött!)

Nu till dagens Sabina-problem, jag har hemlängtan. Detta trodde jag aldrig att jag skulle vara med om! Detta är underligt. De första nätterna hade jag hemlängtan till PW, helt sjukt, jag trodde aldrig att jag skulle ha hemlängtan till ett annat ställe än Sverige, men nej, jag hade hemlängtan till PW. Bibblan, parken vid bibblan, DD och alla som jobbar där, att gå till tågstationen, jag saknade allt, jag hade sådan hemlängtan! Sedan utvecklades hemlängtan till något annat, min nya familj har katter så nu saknar jag MINA katter mer än innan. (Ska jag vara ärlig saknade jag dem bara mina första månader i USA, sen har det varit lugnt.) En annan sak som jag saknar just nu är min familj och MITT familjeliv tillsammans med dem. Jag ser hur denna familjen beter sig mot varandra, hur de pratar och så och det gör så att jag saknar min familj ännu mer. Vi promenerade genom ett område som påminde så mycket om Byxelkrok och jag längtade hem till Öland och promenera där med mamma och pappa. Det är så underligt det hela, det är precis som om samma typ av hemlängtan som jag hade när jag först kom till USA har kommit igen.

Men jag känner hur den redan håller på att svalna, jag känner hur jag mer och mer kommer in i mitt nya liv, mitt nya liv här i USA. Jag ska dansa vidare ett tag till!