Sabina Af Cato

Söndagen förra veckan fick jag ett email från mamman i den nya familjen. Hon ville att jag skulle komma till deras familj den andra augusti. För hon hade fått reda på att tvåveckors reglen som förmedlingen har är två veckor från det att man går in i rematch, inte från det att man har matchat. Bomben sprängdes, jag och föräldrarna i den gamla familjen bråkade på söndag kvällen och hela måndagen gick jag med magont och det var en lustig stämning i hela huset. Jag tänkte att detta går bara inte, pappa sa att om jag kunde skulle jag flytta den dagen. Jag bara gick och mådde dåligt och klockan 16:15 knackade mamman på dörren: "Jag har precis pratat med ombudet och hon kommer och hämtar dig klockan 18:15 så du kan börja packa". Okej svarade jag och stängde igen dörren. Jag trodde aldrig att jag skulle hinna packa allt, jag sprang som en yr höna och slängde ner allt i resväskorna, påsar och handväskor. Kvart över fem ringde ombudet och undrade om jag var klar, "ehh nej" var mitt svar, hon hade ett möte så om jag kunde vara klar till sex vore det bra. Okej svarade jag och klockan kvart i sex var jag färdigpackad. Jag lade mig på sängen och andades ut. Pojkarna fick jag säga hej då till, mitt i allt packande, jag tror inte att jag förstod vad som hände, jag förstår det fortfarande inte. Att allt detta har hänt. När jag sa hej då till pojkarna var jag nog i chocktillstånd, eller jag var så inne i att få allt packande klart så jag sa hej då och fortsatte att packa. Jag vet inte vad de sa till dem men R har aldrig kramat mig hårdare och han såg också glad ut. Vi kramades och pussades "I love you" sa jag och jag fick ett "I love you" till svar. Sedan vände jag på klacken och återvände till packandet.

" Serious Sabina!! Giftwrapper?!" Utbrast mitt ombud när hon kom och hämtade mig. Familjen var ute och åt middag när hon kom och det kändes bra, slippa ha de hemma. Jag förklarade att jag hade köpt presenter till den nya familjen och att jag inte hade haft tid att slå in dem än. Hon nickade okej, och sa att det var en bra ursäkt. Hon dumpade av mig hemma hos henne för hon hade ett möte. När alla mina grejer var nere i källaren satte jag mig ner i hennes kök och drack vatten och ringde S som hade C på andra linjen så vårat samtal fick vänta lite. Jag gick ner i källare och började packa upp alla saker, jag var tvungen att packa om, jag hade ju bara släng ner alla grejer i hopp om att få ner ALLT. Jag ringde hem till S och hennes hostmamma svarade "Hi honey! Tell us what happen!" sa hon och jag berättade allt. Jag sa att ombudet skulle till Boston dagen efter och att jag skulle få åka med i bilen. Vilket var tur för mig, jag hade aldrig kommit på ett flygplan med alla mina grejer! Nu i efterhand, det var så jäkla ödet. Jag har gått och väntat på den perfekta familjen länge, jag hittar den, handlar presenter och sedan får jag skjuts till Boston. Det var som ett pussel och nu var alla bitar på plats. De undrade vad mamman nu skulle göra utan mig i två veckor, hon klarar ju inte av pojkarna själv. Jag svarade att jag inte visste, "De kommer att växa upp och bli psykisk störda!"sa A och jag utbrast: "Säg inte så om mina pojkar!" "Ja men det är ju sant, barn behöver sin mamma" och det höll jag med om. Mamman hade sagt till ombudet: "Ska hon inte stanna i två veckor kan hon åka idag" och ombudet hade bara sagt okej. Genom det beslutet skadade mamman bara sig själv hon blir ensam med pojkarna i två veckor medan jag fick skjuts till Boston! Hon trodde ju att jag skulle få gå hemma hos ombudet i en vecka utan betalning så hon trodde att hon skadade mig i och med sitt beslut men hon gjorde mig en dundertjänst. A, S's hostmamma undrade vart deras nya au pair var ifrån, när jag svarade Thailand fick hon världens utbrott: "Va?! Man ska aldrig ta flickorna från Thailand!!" S och jag undrade varför och hon frågade förvånat: "Vadå? Får inte ni höra allt skvaller?" Nej det får vi då inte så hon fortsatte: "Man ska inte välja en tjej från Thailand för de går 'underjorden' när de inte jobbar, de gör sexuella saker för att få extra pengar." "VA?!" utbrast vi i kör och A fortsatte" Ja och det är sant!! Man ska inte välja en tjej från Ryssland för de är endast här för att hitta sig en kille att gifta sig med." "Sant" sa jag och S instämde. "Tjejerna från Brasilien är bra på att städa, förutom våran kära vän." Det skrattade vi åt, "Och tjejerna från tyskland är bra på att köra bil" sa A och vi instämde till det med. "What about the Swedish girls?" frågade S A och A ändrar ton och säger: "Yeah we all know what they say about the Swedish girls, don't we?" S skrattade ja och A fortsatte "I thought that was a joke until I met you, ‘Hi I'm from Sweden!'"  Tack för den då liksom. Min kära vän S frågade om jag var hungrig och jag svarade ja och hon sa att hon skulle komma över med lite mat. När hon kom var jag i full gång med att packa om, jag hade mina saker utspridda i hela källaren. "Jag trodde aldrig att jag skulle sitta i hennes källare igen, men nu fick jag göra det en gång till" sa hon. Men nu fick hon göra det med och jag fick sova en natt i ombudets källare. När jag satt där med S i källaren, då jag tittade på mina saker som låg utspridda över hela källaren kom jag på att det var allt jag ägde. ALLT, A-L-L-T. Jag blev så nere när jag tänkte på det, jag, Sabina, svensk medborgare, har rättigheter och allt, jag är ingenting i detta land. Read my lips, I-N-G-E-N-T-I-N-G!!! Visst, jag hade massor av saker, men inget matriellt som bokhylla, tv och säng. Det slog mig som en kall dusch, jag är ingenting, jag är en nolla, från en svensk vanlig tjej till en "nothing-person" i USA. Usch, den känslan var hemsk!

Tisdagen denna veckan anlände jag hos min nya familj, jag är fortfarande stolt över mig själv att jag lyckades packa ner ALLT på så kort tid. Och att jag sedan lyckades lyfta de tunga resväskorna helt själv in och ur ombudets jeep! Och upp och ner för alla smala trappor! Jag vill inte veta hur mkt de vägde, men mkt var det. Jag tror att människan är starkare än de tror, när det gäller, när det inte finns någon hjälp att få, då får man helt enkelt ta det som det är. K, min nya hostmamma hämtade upp mig och tog hem mig till mitt nya hem. Jag älskade deras hus från första stund, det är verkligen jätte fint! Mina första nätter här spenderade jag i gästrummet, den gamla au pairen var fortfarande här när jag kom. Den människan ska vi ju inte ens gå in på! Hon var ju helt jättelustig!! Hon pussade pojken hej då men tittade inte ens åt flickans håll! (Flickan är numera min lillasyster, hon frågade det andra dagen jag var här: 'Vill du vara min storasyster medan du är här?' Så sött!)

Nu till dagens Sabina-problem, jag har hemlängtan. Detta trodde jag aldrig att jag skulle vara med om! Detta är underligt. De första nätterna hade jag hemlängtan till PW, helt sjukt, jag trodde aldrig att jag skulle ha hemlängtan till ett annat ställe än Sverige, men nej, jag hade hemlängtan till PW. Bibblan, parken vid bibblan, DD och alla som jobbar där, att gå till tågstationen, jag saknade allt, jag hade sådan hemlängtan! Sedan utvecklades hemlängtan till något annat, min nya familj har katter så nu saknar jag MINA katter mer än innan. (Ska jag vara ärlig saknade jag dem bara mina första månader i USA, sen har det varit lugnt.) En annan sak som jag saknar just nu är min familj och MITT familjeliv tillsammans med dem. Jag ser hur denna familjen beter sig mot varandra, hur de pratar och så och det gör så att jag saknar min familj ännu mer. Vi promenerade genom ett område som påminde så mycket om Byxelkrok och jag längtade hem till Öland och promenera där med mamma och pappa. Det är så underligt det hela, det är precis som om samma typ av hemlängtan som jag hade när jag först kom till USA har kommit igen.

Men jag känner hur den redan håller på att svalna, jag känner hur jag mer och mer kommer in i mitt nya liv, mitt nya liv här i USA. Jag ska dansa vidare ett tag till!