Sabina Af Cato

Nu har jag bestämt mig, jag har tagit beslutet. Så nu är det gjort, jag har bestämt mig. B-E-S-T-Ä-M-T mig.

Jag har väl gått och velat fram och tillbaka, tyckt att det har låtit jätte bra ena dagen och piss den andra. Men jag har väl hela tiden vetat vad jag vill, inombords liksom. Så nu är beslutet fattat.

Igår fick jag ett tecken och jag är en person som lever mitt liv efter de tecken jag får. Det är tex pga tecken jag är här i USA, det finns en hel del andra tecken som har styrt mina val som jag har gjort i mitt liv men de orkar jag faktiskt inte räkna upp och sedan är de för personliga för att skriva såhär. Men i alla fall, igår fick jag ett tecken om att jag borde stanna kvar här i USA lite till, jag behöver det. För än gångs skull gör jag något för mig själv, tänka sig, jag har gått och blivit lite självisk.

Visst, jag skulle älska att komma hem och träffa alla igen, jag saknar alla er där hemma som en tok! Men just nu känner jag att det finns inget hemma att hämta för mig, ni finns där men that's it. Efter jag har träffat alla så har jag inget hemma att göra, ingen skola, inget jobb. Ja visst, jag skulle kanske kunna få ett jobb men det är inte så lätt att få jobb i Kalmar och eftersom jag vill plugga sedan efter sommaren nästa år så känns det inte så lockande att söka ett jobb i en annan stad och sedan flytta för att man får det.

Jag känner alltså att jag har inget hemma att hämta, inte just nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta men det är så jag känner. Planen just nu är att byta familj i juli någon gång och förlänga i nio månader så det blir ett år hos en ny familj. För om jag byter familj i juli blir jag borta till juli nästa år och då kommer jag hem lagom till alla skolor börjar igen. Byta familj vill jag göra för att min bästa vän här ska byta familj och jag ser faktiskt ingen anledning till att vi båda ska förlänga och sedan inte kunna umgås. Hon behöver ha en ny familj innan den 23 juni så då vet vi vart hon hamnar och sedan får vi hålla tummarna så att jag hamnar i närheten av henne. Jag vill fortsätta att ha det livet jag har nu, jag och S umgås mellan arbetet så därför vill jag fortsätta att bo och arbeta där hon hamnar. Så får vi se vart det blir, vi kanske hamnar i NY, det vet man ju aldrig.

Ska jag vara ärlig så spelar det inte så stor roll vart jag hamnar. Bara jag får en familj i närheten av S, för det är min fritid som jag älskar just nu så jag vill fortsätta att leva det livet, tack.

Nu när jag ändå är ärlig kan jag väl fortsätta vara det, en annan anledning till att jag inte kommer hem är att jag känner att jag har för många plikter hemma. Alla känner mig där, alla vet vad jag är för en person, vad jag gör och inte gör. Att jag alltid ställer upp för allt och alla, att jag har plikter och människor förväntar sig saker och ting ifrån mig. Jag har betett mig som en vuxen sedan jag var tolv år. Jag kommer ihåg att min pappa sa det till mig för lite sedan: "Ja du, jag hörde det när du var ungefär elva eller något, det var någon som sa det till mig. 'Fy fan vad hon är lillgammal!' Men jag kommer inte ihåg vem som sa det." Så sa han till mig, jag tror vi pratade på skype för tre månader sedan eller något, vi pratade om tonåringar och sedan kom vi in på det. Jag har alltid betett mig vuxet och moget, det är givetvis inget jag har slutat med men jag känner att här kan jag leva ett annorlunda liv än hemma. Ett liv som jag behöver leva innan jag kan bli "vuxen på riktigt" vad nu det innebär.

Det är därför jag beslutade mig för att förlänga, efter mycket velande fram och tillbaka, "varför tänker jag ens på det här? Vad är anledningen?" Men nu har jag kommit på det, jag gör det för mitt eget bästa, jag gör det för att jag mår bättre av det. Jag gör det för att jag behöver leva detta livet lite längre än planerat. Jag är inte redo för att komma hem.

Och en sak till, au pairer får löneförhöjning efter sommaren!

Räkna med att se mig i Sverige igen nästa sommar!

(Fick precis en hjärtattack, mobilen ringde "Don't pick up calling" stod det, and I didn't pick up. Visst är jag snäll? Nej men vad fan, nej men jag vet inte. Vad är detta egentligen? Och ingen kan jag ringa och beklaga mig för!)

Ahh, just nu har jag ingen aning om vad jag håller på med i mitt liv, men jag har roligt! Och jag är uppriktig, typ i alla fall. Nej men nu måste jag fortstätta att tvätta!

Over and out.

Dessa dagar, oj oj oj. Mina tankar har snurrat runt som aldrig förr, både S och S har fått höra mycket från mig, undrar om de är lite trötta på mig kanske? Nej det tror jag inte, då skulle de nog ha sagt det.. Men vi återkommer till tankarna och så pratar vi lite om jobbet..

Usch, jobbet, TACK GODE GUD FÖR KAFFE! Dagen blir så mycket lättare på något vis.. För fy fasen! Pojkarna har varit sjuka, SAMTIDIGT! Annars brukar det alltid vara en som smittar den andra men nu var de sjuka, SAMTIDIGT! Och jag, ja jag, jag tog det ganska lugnt faktiskt. Får jag bara kaffe så löser dig resten, typ i alla fall. Usch detta är illa! Nej men, det var väl inte så farligt att de var sjuka, mamman vad med oss, typ hela dagen så då ville de bara ha henne så jag gjorde faktiskt inte så mycket.. Lekte gjorde jag, så mycket som pojkarna orkade. Och sen gick jag faktiskt en promenad med dem, blev förvånad att hon lät mig gå ut med dem faktiskt.. "Prata inte med främlingar! Gå bara runt kvateret, ring om det är några problem och kom tillbaka till 9.30! Kom inte för sent för då blir jag bara för orolig och stressar upp mig och tror att något har hänt!" Min första tanke var hur fan hon trodde att jag skulle lyckas ta en promenad på 40 minuter och bara hålla mig runt kvateret? Men men, vi hade ganska trevligt på våran promenad. Ska jag vara ärlig så älskade jag det, ute och gå i det fina vädret, ENSAM med pojkarna. UNDERBART! En annan sak som jag reagerade på, jag vet att jag inte ska prata med främlingar, herregud, hon kan väl sluta säga det någon gång? Och sen en annan sak, alla gamla damer stannar alltid upp när de ser pojkarna och ska kommentera att de är så söta, då kan man ju inte bara vända på klacken och vara otrevlig. Fast det är väl skillnad på främlingar och gamla damer.. Det är när de gamla damerna får för sig att jag är deras mamma jag tackar och går snabbt därifrån...

Inte nog med att pojkarna har varit sjuka dessa dagar, nej då! R har problem med att bajsa, igen. Idag var det dag nummer tre, inget hände. Så idag gav vi honom en annan sorts medicin, den som jag minns att jag fick när jag var liten och hade samma problem. Men det var dock inte lätt inte, "hoppas inte att någon går förbi utanför och ser vad vi håller på med" sa min hostmamma, "vi märker väl om polisen ringer på dörren sedan" skojade jag, men ärligt talat, jag hade då ringt illa kvickt om jag hade gått förbi och kollat in genom fönstret, det såg ju inte direkt normalt ut..

Mina tankar var det med ja. Jag vet faktiskt inte vad det är jag går och planerar. Men det låter ju vettigt, tror jag. Men ärligt, det låter vettigt. Jag har pratat med min andra hälft och hon gjorde upp en plan till mig och hon tycker att det låter vettigt. (Jag måste erkänna att min svenska är så jäkla fucked up som den bara kan bli!! Vem fan skriver så? "gjorde upp en plan till mig" det heter väl 'åt mig?' Det är pga engelskan, "to me" heter det ju och då blev det "till mig" på svenska. Har märkt av det innan när jag skriver dagbok (för det gör jag varje dag, på SVENSKA) och det blir helt fel, jag använder helt fel ord, det låter inte klokt. Jag kommer väl skratta ihjäl mig sedan om några år när jag ska läsa det) Men i alla fall, hon stödjer mig till 110% och det känns så jäkla underbart rent utsagt. Har även pratat med min kära morbror och han tycker också att det låter vettigt, (hans åsikter betyder faktiskt mycket för mig har jag kommit på, min morbror är ganska smart han. Han hjälper mig mycket med saker och ting, TACK) Min bästa au pair vän tycker också att det låter jätte bra, så jag ska se hur det blir. Jag tänker och tänker, kan inte förstå att jag ens går och tänker på detta! Jag ska till mitt ombud på fredag och se vad hon säger om det hela och sedan får jag se hur jag känner efter helgen. Om jag fortfarande vill det då, om jag fortfarande är lika, jag vet inte, exalterad? Nej, det är jag inte, så överlycklig över det hela är jag inte, inte en. Vi får se efter helgen som sagt..

Jag bara önskar att min kära bror kan acceptera det. <3

Efter allt detta ska jag nu avsluta med ett mail som jag fick av S, min cutie! Det är så jäkla sant, jag kom på mig själv med att sitta och nicka instämmande. Log som en annan idiot gjorde jag med. Här kommer det:

You know you are an au pair when....

...you always introduce yourself with : 'Hi! my name is (your name), I'm
from (country) and I have (amount of children you are taking care of)
children!!'

...everybody is greeting you with a 'Hi.How are you!' and you can't respond
fast enough, so you say it first!

...the worst thing is, when the dad is working from home

...you know what a S'MORE is.

...you spent all your money at the MALL and you still have nothing to wear

...you hate Dora, The Wiggles and Thomas

...you say silly instead of stupid

...you go to PLAYDATES

...you've seen more movies in one month than in your whole life at home

...you drive over 30 minutes to a friend and you think it's not far

...you only have other Au Pairs as your friends

...you can make bacon

...you say 'like' and 'totally' every three words

...someone has asked you stupid questions like: 'do you have cars in your
country?' - 'You don't have Valentine's day?' - 'Where is your country?'

...you don't think it's wrong to have cake AND ice cream.

...you park as close to the store as possible so you don't have to walk even
one yard too far

...you cherish moments of silence more than ever before

...you notice yourself saying 'GOOD JOB' a hundred times a day

...you wonder why you slept the whole night long so uncomfortable and you
notice the next morning, you slept on a barbie, a lollypop, sandtoys etc.

... you need to be creative to find new punishments because a time-out
doesn't work anymore ;-)

... you have to admit to mistakes you never did or put the blame on you day
for day

...you're sure you don't want own kids within the next 100 years

...you know now exactly how difficult it was for your parents to have little
kids and you feel like saying thanks for all you've done to your mum and dad
every day

...you're ready to drink anytime of the day

...you start to love disney movies again and can copy every passage of them

...you've learned what it means to be patient

...you know what a LCC is

...you know that you should never SHAKE A BABY!!!

...you take a nap, after you dropped of the kids at school (after being up
for just 2h :-D)

...you are DRIVING to the busstop to pick up your kids, which is only 200
meters from your house.

...the kids call you mum cause you spend too much time with them

..... you think $160 every weekend just for shopping and coffee are not that
much

... one cup of coffee doesn`t make you awake anymore, it just makes you
alive.

..you or your friends are KELLERKINDER!!!!

...you miss the good ol' days when you were able to go to the bakery and get
real bread w/ real butter ( not that American shit called bread..haha)

...you don't walk into the bank, you use the drive inn to get your money

...you use Purell instead of washing your hands

...instead of singing song from the radio your singing childrens songs

Till min andra hälft: PUSS!

Till mamma och pappa: Tack för att ni stod ut med mig när jag var två! =) Och jag har en plan, vi tar den imorgon. Jag tror det löser sig ganska bra ändå.

Till min kära bror: Snälla, snälla, förlåt mig.

Till min kära morbror: Tack för att du finns och tack för att du ger så bra råd och tack en gång till för att du stöttar mig.

Men då var det ju frågan, om jag gör detta undermedvetet fast det inte är undermedvetet för jag vet om det men ändå inte, för det är undermedvetet. Fattar ni? Nej, trodde väl inte det, jaja. Men jag vet då en som fattar och det är hon som bor i Södertälje!

Ps, jag ber om ursäkt för att detta inlägg inte låter ett dugg vettigt, för jag har bara skrivit ner mina tankar så som de har kommit. Och med tanke på att min svenska är fucked up blir det väl ännu svårare att läsa kan jag tänka mig.. Men ni har min mailadress så maila om ni vill ha en översättning!

Nu ska jag ta hand om mina fötter som då aldrig vill samarbeta!

I helgen har jag shoppat, mycket pengar gick åt.. Vågar inte avslöja hur mycket då får väl lilla mormor en hjärtattack. Men jag får skylla mig själv, jag tog ju knappt med mig några sommarkläder så jag var ju tvungen att köpa precis allt. Var dock väldigt roligt att shoppa, S och S var perfekta smakråd!

Lördag kvällen spenderade vi på en båt, ganska roligt faktiskt. En massa au pairer och en massa snygga killar, kvällen kan väl inte direkt bli misslyckad? Nej jag tänkte väl inte det! Jag hade super duper roligt, även om mina fötter inte ville hänga med. När jag åter var på land kände jag att det inte gick längre, jag kunde verkligen inte gå. Skorna åkte av, (vilken lättnad! Det är faktiskt värt att gå i högklackat en hel kväll och ha skit ont, bara för att få känna den UNDERBARA känslan som man får när man tar av sig dem!) Ja, så skorna åkte alltså av och det blev barfota-vandrig genom staden. Folk glodde som aldrig förr men det sket jag i, jag var på topp! Skorna låg ju i handväskan! Efter mycket om och med fick jag fram att jag var hungrig, (hade lite problem med talet) och det kom fram att alla var döhungriga så vi hittade ett ställe och åt lite pizza. Sedan hittade vi givetvis ett Dunkin Donats och köpte kaffe med hasselnötsmak, (jag är numera kaffeberoende, detta är oroväckande) Vi fortsatte våran promenad och nådde till slut Penn station där tåget stod och väntade på oss. Väl hemma tog jag hand om mina svarta fötter och sedan somnade jag så gott, jag var utmattad!

Idag har också varit en bra dag. S kom och hämtade mig och vi åkte hem till henne och åt lunch med en del andra människor. Det är ju mors dag idag och det är värsta stora grejen här (som allt annat). Efter det åkte vi till TJ MAXX och jag shoppade ännu mer, men men, jag köpte inget onödigt! Vi hittade ett Dunkin Donats och där drack vi kaffe.. Andra koppen för dagen, jaja, jag vet inte riktigt vad jag ska tro.

Jag har kommit på att jag hatar söndag kvällar, jag har sådan ångest för att det redan är måndag och tillbaka till det tråkiga jobbet. När jag har haft en rolig helg vill jag inte direkt ha måndag och arbete. USCH!!

Lite bilder från båten:
    
 The Empire State Building i Sveriges färger, kvällen till ära=)

Jag vet inte varför jag inte har skrivit här på länge.. Jag vet faktiskt inte, jag har väl haft annat för mig. Eller ärligt talat, jag har inte haft något vettigt att skriva, det har jag fortfarande inte, tänkte väl bara upplysa alla om att jag lever..

Solen, jag älskar solen! Känna hur den värmer och bara vara, sitta ute i trädgården medan pojkarna sover, UNDERBART. Kanske är det därför jag inte skriver så mycket längre? Jag sitter ute i solen istället och på kvällen har jag ingen ro till att skriva..

En uppdatering av livet var det jag skulle göra ja, för er som är intresserade. Jag vet inte, jag planerar mycket för livet i Sverige. Just nu vill jag plugga till socionom i Kalmar. (Kanske ändrar sig igen?) Men det känns bra att plugga i Kalmar, då kan jag bo hemma och spara pengar, slippa skyhöga studielån, jag vill inte ha en massa studielån. Det känns som om socionom passar mig, faktiskt, bättre än djur. Så ja, jag får se, men det låter i alla fall som en bra plan, pengar-mässigt. Jag vet inte om jag personligen tycker att det är roligt att bo hemma, jag vill ha mitt egna ställe, men det är bättre att bo hemma. Slippa betala en massa och sen bor mamma och pappa på Skräddet med, ganska bra faktiskt med tanke på att studentbostäderna bara är mitt emot. Mina blivande klasskamrater kommer kanske bo där? Ja, ni hör ju hur bra jag planerar..

Annars leker livet ganska bra för tillfället.. Har kommit mycket nära S och jag tycker verkligen om henne, vi pratar om allt och ingenting. Jag tycker verkligen om hennes sällskap. Hon ska stanna ett år till, har jag sagt det? Fast då vill hon till Boston och det är väl förståligt eftersom hennes pojkvän bor där. (De är för övrigt så jäkla söta och så jäkla seriösa så det är ju inte sant..) Men Boston är inte världens ände! Jag kan ju åka dit och så kan hon komma till Queens eftersom de vi umgås med bor där. Så vi kan ju fortfarande träffas varje helg som vi gör nu.

Japp, så det var planen, plugga till socionom i Kalmar, bo hemma tills jag är 30 (vad sägs om det mamma och pappa? Men ni har faktiskt inte sagt någon åldersgräns då vi måste flytta.. 'När ni kommer hem med skrikiga ungar åker ni ut!' den regeln är det enda jag har hört.. Ingen åldersgräns!)

Tiden som är kvar tills jag kommer tillbaka till Sverige ska jag leva livet, vad som nu menas med det..

Vet ni om att jag har varit här i sex månader nu? Och nu är det sommar och jag måste shoppa sommarkläder!

Nu vet ni att jag lever, totalt onödigt inlägg för övrigt..

Over and out