Sabina Af Cato

Hur svårt ska det egentligen vara att inse att man är lycklig? Varför är det så svårt att säga att man har "allt"? Att man inte har en enda grej att klaga över i sitt liv, att man har nått den punkt alla siktar efter, man har nått toppen på stegen som man har klättrat på i hela sitt liv. Man har nått toppen och man står där och tittar ner, man tittar ner på varje steg, varje litet kapitel som man har tagit i livet, varje beslut som man har fattat finns där på stegen. Man tittar ner på den, ler och sedan inser man att man är lycklig, man har allt.

Men precis där och då händer det något. Man börjar fundera på vad det innebär att ha "allt". Men börjar fundera på om man verkligen har allt, är det inte något som saknas? Det är då det händer, det är då man tittat uppåt, på de stegen som inte finns än. Man tittar uppåt och drömmer sig bort, börjar planera sina drömmar för framtiden. Man bestämmer där och då vad det är som saknas i livet. Man inse sakta men säkert att man inte alls har allt, att det är så mycket som fattas. Man börjar fundera på hur man kunde stå och titta ner på alla steg och ärligt talat tro på att man hade allt, att man var lycklig.

Och sedan tittar man åt sidan och ser den gigantiska tvätthögen och precis där och då inser man att vardagen och verkligheten är tillbaka. Vardagen som så lätt kommer emellan för drömmar. Vardagen som känns så full av plikter, vardagen som de flesta människor hatar. Vardagen som sakta men säkert kommer att styra ens liv mer eller mindre. En del står faktiskt på toppen av sin stege och tittar ner på alla sina steg för att sedan inse att vardagen och dess plikter tog över deras liv allt för mycket. De står där och funderar över hur fasen det kunde gå så långt, de står där och fundera över på vilket steg det vände. På vilket steg slutade de drömma?

Min största rädsla är att säga att jag är lycklig, jag kan inte göra det, det känns så fel. Varför? Jo, så fort jag öppnar munnen för att uttala mig kommer något alltid emellan, något problem ibland stora men ibland är det småsaker, som en tvätthög. Det kanske är dags att öppna ögonen och vakna upp och inse att en tvätthög inte ska förstöra en underbar dag. "Ta ett djupt andetag och var tacksam över att du kan andas. "Titta upp mot himlen och skratta åt fåglarna som du ser. Vänd ditt ansikte mot solen och känn hur den värmer. Och viktigast av allt: Glöm inte att le!"

And the scariest thing is, I'm actually starting to believe her.

Idag har det varit underbart här. Det där riktigt sköna höstvädret som jag har lärt mig att älska. Solen skiner och man känner hur det värmer medan man kollar på trädens alla vackra färger! Underbart helt enkelt, när jag klev utanför dörren insåg jag att jag hade valt fel outfit, igen. Då jag såg två killar i shorts, t-shirt och flip-flop blev jag chockad: "Okej! Så varmt är det ju inte!" Men sedan tänkte jag efter, ehh jo, det skulle nog funka. Men att ha det på sig den 27 oktober kändes så fel.

Denna vecka är jag ensam hemma med barnen. Eller ja, D ska komma hem sent varje kväll runt 11 och sedan ska han åka igen vid 7 på morgonen dagen efter. Så länge det inte åskar ska nog allt gå bra! Vad mer har hänt? JO!!! För fasen, hur kommer det sig att det inte var det första jag skrev?! IDAG!!! Idag mina små vänner kom mitt körkort hem i brevlådan!! Jag klarade ju uppkörningen förra veckan så nu har jag körkort! Och jag! Sabina Kristina, lyckades fickparkera! För första gången i hela mitt liv och med min hostpappas stora jäkla bil rent utsagt. Så nu har jag körkort så nu slipper jag åka hem! Whoho!!

Frågan är vad fan jag tänker göra med mitt liv egentligen. Vad jag vill, vad mina mål är. Det känns som om jag har så mycket jag vill göra så jag börjar fundera på hur fasen jag ska hinna med allt. Det värsta av allt är ju att jag har två drömliv och hur fan vet jag vilket utav dem jag vill leva? Hur vet jag vilket utav dem jag vill kämpa för att få? De är så olika varandra så det känns inte som om jag kan kombinera de båda. Nä, jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Och en sak till, jag ser på mina vänner och funderar på hur mycket man ska ge upp av sig själv för kärlekens skull. Hur mycket ska man egentligen ändra på sig? Hur många drömmar ska man ge upp för den man älskar?

Och den största frågan av alla, kommer jag någonsin att hitta hem?

De senaste veckorna har varit lite svåra faktiskt. Jag har haft sådan hemlängtan, jag trodde inte att det skulle vara så svårt som det faktiskt ha varit. Jag saknade familjen och vännerna något så förbannat. Jag bara gick, likt en zombie, kunde inte skratta och njuta av livet. Jag kuggade på min uppskrivning och jag är liksom Sabina, jag misslyckas inte men UPPENBARLIGEN och det gjorde allt sämre. Jag ville hem, jag ville krama om mina föräldrar, jag ville gråta ut i deras famn. Jag ville höra deras tröstande röster "det löser sig". Jag ville känna mammas lukt, lukten av hennes deo, den som hon alltid ha haft, enda sedan jag var liten. Den med en blomma på och rosa lock. Kom på en sak nu, när jag var liten var den gjord av glas, det hade jag glömt bort, gud vad länge sen! Nu är de ju av plast. Men iaf, den lukten är så jäkla mamma. Och nu till överskriften då va, när jag var som mest nere saknade jag pappas ölmage, när man kramar om honom liksom, ahh jag kan inte sätta ord på det, men pappas ölmage, helt sjukt men jag saknade den.

Men idag, idag klarade lilla Sabbe sin uppskrivning och just nu lyssnar hon på Spice Girls och imorgon är det fredag! Kan det bli bättre?