Sabina Af Cato

Idag på fm. åkte vi till en park här i närheten. Det har verkligen varit varmt här idag, en del barn sprang runt i shorts och pojkarna hade ingen jacka på sig, tro det eller ej. Det måste ha varit 26 grader här idag, eller mer, det har verkligen varit underbart! Vi åt lunch ute idag, när min hostmamma skulle skriva på kvittot sa servitören: "Sign here young lady", jag påpekade vad han hade sagt och sa att hon inte alls börjar bli gammal som hon hade klagat över innan. Hon svarade att hon ser yngre ut än vad hon är men att hon känner sig gammal. Sen när vi skulle gå hamnade R och jag lite på efterkälken och när han till slut lämnade bordet och omfamnade min hand sa samma servitör "Goodbye madam" jag blev skitförbannad! Här kallar han min hostmamma för "young lady" och mig för "madam". Jag sa det till min hostmamma och hon började skratta och sa att jag inte ser ett dugg äldre ut än vad hon gör. Usch, nä, usch säger jag bara...

I helgen ska jag och S till Washington DC och det ska bli så roligt! Hon kommer imorgon kväll och ska sova över här, vi ska äta godis och titta på tv på fredag kvällen men vi måste gå och lägga oss tidigt för vi ska upp med tuppen.. Usch vad tidigt vi måste upp.. Men det ska bli roligt!

Jag är förövrigt lite stolt över mig själv för idag har jag postat iväg mina papper till skolan, jag har anmält mig till en helg kurs. Man kunde tydligen bara anmäla sig för en åt gången, annars hade jag anmält mig till två. Men det får jag tar i framtiden..

Det är helt sjukt vad fort tiden går, det är fredag imorgon och sen ska vi iväg så helgen går ju snabbt den också (som vanligt). Och sen är det tråkig måndag igen, en helt ny arbetsvecka, igen. Fast jag ser faktiskt fram emot den helgen som följer för då ska vi till Broadway på söndagen. Och sen ska nog jag och S till Queens på fredagen och så sover vi säkert där och så har hela den helgen gått.. Bara sådär och så blir det måndag igen.. Usch, men det ska jag inte tänka på nu, för imorgon är det fredag!

Att sitta i bilen tillsammans med S, lyssna på Timbaland och bara höja volymen. Höra basen så att det känns i hjärtat, sjunga med och bara vara. Känna solen i ansiktet och att ha solglasögonen på. Att ha en latte med hasselnöts-smak, half&half och inget socker i handen. Att prata på om allt möjligt, att bara vara helt enkelt. Måste erkänna att det är så jäkla underbart!!

Vårkänslorna är här för att stanna, på allvar och jag älskar det. I helgen blir det Washington DC och sen får vi se vart livet tar vägen.. Jag ska i alla fall njuta av varje sekund!

Dags för sängen?

Over and out.

Usch vilket meningslöst inlägg.. Ursäkta, eller nej, för jag har vårkänslor, tillsammans med S och Timbaland.

Over and out igen, (börjar bli för trött nu..)

Sov gott!

Ja, lite jobbigt är det allt, eller lite, ganska mycket faktiskt. Jag hatar "The terrible twos." Allra helst när det finns två stycken av dem. Jag förstår egentligen inte varför S klagar, hon har ju bara en pojke, hon har ingen anledning till att klaga!

På tal om S, sitter och väntar på att hon ska komma. Hon ska låna örhängen av mig för hon ska tydligen ut på fredag tillsammans med flickorna och några andra människor från Brasilien. Hoppas bara att min kära vän inte blir för onykter så en viss 40-åring försöker med något. Vilket jäkla patetisk liv han lever egentligen.. Jaja.

Att ha två hundar i huset är, ja, det är fullt hus kan man säga. Alltid någon som skäller och är det tyst på hundarna då är det ett barn som skriker. Är det tyst på barnen då är det en vuxen som höjer rösten, åt barnen eller kanske om barnen har tur, åt hundarna. Ja ibland är livet lite jobbigt faktiskt.

Oj, jag höll visst på att tvätta.. Kanske är dags att slänga in det i tumlaren?

Detta var ett meningslöst inlägg, men jag hade tråkigt. Jag är faktiskt mänsklig.

Jag vet inte hur detta har hänt. Jag vet inte hur jag har lyckats. Men det har inträffat, det har hänt. Jag är så beroende av Rasmus, det är så underligt, ja, jag är BESATT av Rasmus. Det är sjukt.

Lördagen spenderade jag framför Rasmus, ja och då menar jag HELA dagen. Från det att jag vaknade till 19.20 då S kom och hämtade mig. Vi åkte till DD där S satt och väntade. Vi pratade hela kvällen, oj, vad mycket som hänt sedan sist vi sågs. Jag var hemma runt midnatt och då hoppade jag in i duschen för dagen efter åkte vi in till stan.

Ja, på söndagen åkte vi alltså in till New York. (Hur sjukt är inte det då? 'Vi ska in till stan' ja och då menar jag New York, ska man någonsin vänja sig vid det?) Vi gick över Brooklyn Bridge och sedan gick vi till Chinatown när vi åt lunch och sedan shoppade vi järnet. (Jag är pank, eller ja 11 cent har jag). Efter flera timmar i Chinatown gick vi till en elektronik butik, S ville kolla hur mycket en laptop kostade och medan vi var där kollade jag på en ipod nano. Jag tror att jag ska köpa en sådan, efter vår Washington resa får det bli. Vi gick vidare till en bokaffär där jag köpte grejer till min kära kusin hemma i Kalmar. Hon får dock vänta lite på dem för jag måste klippa mig så jag behöver min lön till det, men nu har jag i alla fall köpt dem!

   Jag var så trött när det var dags för att åka hem. När vi satt på tunnelbanan la jag mitt huvud på S's axel och sedan sov jag tills de väckte mig och sa att vi var framme vid Penn Station.

Idag har det gått ganska bra att jobba, pojkarna har varit i skolan idag och vi har även varit ute och lekt idag (!) Dagen har gått fort helt enkelt. Att bada dem idag var extra roligt tyckte jag. "Where's your rumpa?" frågade jag och R ställde sig upp och pekade på sin rumpa, D gjorde likadant och jag blev så glad, lite svenska kan de allt! "Do you know the Swedish word for shoulder?" frågade jag och R utbrast: "Axel!" De kan ganska mycket svenska nu när jag tänker efter.. Men nu ska jag ta och krypa ner snart, få se om jag får sällskap av Zoe eller ej..

Ibland får jag för mig att jag drömmer. Ibland får jag för mig att det inte hände på riktigt, att det är på låtsas. Ibland får jag för mig att jag inte lever, att jag bara ÄR. Ibland får jag för mig att jag inte existerar, ibland får jag för mig att himlen som jag ser upp till inte finns, att den inte är där.

Ibland får jag för mig att mitt liv är en skräckfilm. Ibland får jag för mig att det inte händer på riktigt. Ibland får jag för mig att det "spökar" i mitt rum. Ibland får jag för mig att någon tittar på mig när jag ska klä på mig, ibland får jag för mig att någon tittar på mig när jag ska sova. Ibland får jag för mig saker, jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Ibland får jag för mig att detta inte är på riktigt, ibland får jag för mig att jag inte är här där jag är. Ibland får jag för mig att jag fortfarande är 16 år och att jag går på Valstad. Ibland får jag för mig att jag bor hemma hos mamma och pappa. Ibland får jag för mig att det är år 1997. Ibland får jag för mig att tiden går och går och att jag inte har gjort något vettigt med den.

Denna vecka, oj denna vecka. Jag vet inte riktigt vad det är med pojkarna. I måndags antog jag att de betedde sig på det där underliga viset bara för att jag inte hade varit tillsammans med dem på flera dagar, eftersom jag hade varit sjuk. Sedan började jag fundera på om de börjar se mig som en "familjemedlem" och i och med det börjar behandla mig som en. Eller om de nu är i " the terrible twos", på riktigt.  Men deras beteende har i alla fall fortsatt på samma vis, hela veckan och jag acceptera det bara inte. När de är med mig beter de sig numera på samma vis som de beter sig med mamman och jag accepterar det bara inte. Nu får detta ta och sluta, tycker jag. Men jag vet inte, lite problem ska jag väl ha antar jag, mitt liv får ju inte vara för enkelt för då är det inte roligt att leva.

"De är vakna, kan du hämta dem är du snäll? Jag vill inte bära ner dem skrikandes." Detta nya påhitt började igår. Jag hörde hundens tassar springa nerför trappan och sedan fotsteg, men inga pojkar. Jag öppnade dörren och möttes av mamman och hon bad mig hämta dem. Jag sprang upp för trappan och öppnade dörren till pojkarnas rum. Jag började prata med dem och efter jag hade bäddat deras sängar började vi går ner för trappan. Halvvägs nere såg R mamman och mammans ansiktsutryck kommer jag då aldrig att glömma. Hakan hängde väl nere vid hennes knän och hennes ögon skrek förvåning. "Vad är detta?" utbrast hon, "varför gråter ni inte när Sabina hämtar er?" fortsatte hon. När hon går in till dem efter de vaknat gråter de alltid och hon får inte tyst på dem. De vill alltid upp i hennes famn och nu har hon väl insett att det inte går att bära dem båda samtidigt. Så jag antar att det är min nya uppgift, att hämta dem efter de har sovit middag..

Imorgon blir det DD med flickorna och det är underligt hur mycket jag längtar. De hade saker att berätta skrev de, jag vet inte vad som hänt men uppenbarligen något.. Det ska i alla fall bli roligt att se dem igen, förra helgen satt jag ju i karantän.

Det känns underligt att vara hemma på en fredag kväll. Det kändes jätte konstigt att sätta på tv:n  och titta på mitt favorit program, har missat det i flera veckor känns det som. Men det gör mig inget för jag har redan bestämt mig för att köpa alla dvd-boxar sedan när jag får råd. Någon gång i framtiden alltså.

Nu är våren här, igår var det över 20 grader och jag njöt. Hoppas bara att värmen är här för att stanna!

Jag har insett en sak, jag hatar denna tidsskillnad mellan New York och Sverige. Sedan har jag insett en annan sak, jag får tydligen lön på fredagar, VARJE fredag. Det är väl nu jag har vant mig vid det. Och sist men inte minst, jag har insett en till sak och detta förföljer mig till och med till mina drömmar. Jag MÅSTE klippa mig. 

Just nu lyssnar jag på en låt, min nya stora favorit låt: Drops of Jupiter. Jag känner hur tonerna stärker mig, jag känner hur jag mår bättre, jag känner hur blodet forsar genom kroppen av förväntan. Jag känner att jag genast mår bättre, för jag har en plan, eller vi. Typ i alla fall.

Denna dag har varit en konstig dag. Det har varit en underlig dag helt enkelt. Jag har mest gått och tänkt på att jag är här, så jäkla långt hemifrån. Så jäkla långt ifrån Sverige och lilla Kalmar och det är just det som suger, BIG TIME. Det är just det som jag stör mig på. Min älskade vän behöver mig där hemma, vi behöver vara tillsammans, vi behöver det. Detta funkar inte, detta gör oss svagare och vi kan verkligen inte bli för svaga, det funkar inte. Detta går inte. Detta suger, BIG TIME! Till dig älskade vän, älskade lilla vän. Usch, det är hemskt vad jag saknar dig! Men vi ska ta oss igenom detta! Det du måste göra nu, det är att fokusera på saker och ting som gör dig stark, du måste hitta din inre styrka. Tänk tillbaka på Valstad tiden, tänk tillbaka på alla roliga minnen. Tänk på dig och mig, tänk på oss och solen och våren. Tänk på våran underbara vänskap, tänk på tiden då vi hade skötselturen tillsammans. Tänk på de tidiga mornarna då vi gick och stönade på DV, HAHA =) (okej det där kanske kan misstolkas kom jag på nu när jag läste igenom det, men det skiter jag i!) Tänk på eftermiddagarna uppe hos kaninerna då vi härmade den allt för patetiska tuppen. Tänk tillbaka till minnen som stärker dig. Tänk på vardagen som du har nu, tänk på kärleken mellan dig och din pojkvän. Känn hur det stärker dig, vetskapen om att han finns där. Känn närvaron av våra godhjärtade vänner som bara vi känner. Tänk på din familj, dina syskon, dina föräldrar, tänk på ditt barndomshem och ditt rum hemma i huset. Tänk tillbaka på barndomens alla minnen och skratta åt dem, känn hur du får ny energi, känn hur du finner din inre styrka. Det är dags för dig att må bättre nu, det är dags för dig att bli stark igen. Det är dags för oss att bli starka igen, det är dags för oss att finna styrkan och må bra, trots att jag är här och du där ska vi fasen lyckas! Glöm inte att jag älskar dig och att jag tror på dig och kom ihåg, jag är bara en tanke bort, BOKSTAVLIGT TALAT! Älskar dig gumman, var inte rädd, vi ska lyckas.

Idag var dagen då jag fick reda på en sak och jag blev inte direkt överlycklig av informationen. Jag har väl varit medveten om problemet innan, men nu VET jag att det existerar och då blev det genast en helt annan grej. Detta problem, jag vet inte. Det känns som om jag är för självisk för att jag är här. Jag vet att det finns människor där hemma som verkligen behöver mig men jag, jag sitter här, i USA och kan inte hjälpa dem. Detta suger, BIG TIME.

Idag har jag faktiskt gått och tänkt på att jag ska åka, åka hem. Tanken har slagit mig, att jag ska åka hem till de som behöver mig. Men jag vet inte, om jag skulle åka hem, då känns det som om vi har misslyckats. Och vi kan ju inte misslyckas inte! Jag lever mitt liv för att jag ska lyckas, och det har jag tänkt fortsätta att göra, bara så ni vet!

Jag vaknade av pojkarna idag, men det var inte för att de skrek. "When is Bina going to wake up mommy?" frågade de. Jag blev så glad när jag hörde det.

En annan sak som gjorde mig glad idag var när jag skulle natta dem. Jag skulle sjunga "blinka lilla stjärna" för dem, först för D och sedan för R. D låg där så söt i sängen och tittade på mig med sina bruna ögon och vet ni vad? Han sjöng med! Han sjöng hela sången! När jag sjöng för R sjöng han också med, dock inte hela men ändå! Jag blev så glad. Det värmde i hjärtat kan jag säga!

Idag har jag framgångsrikt använt en skruvmejsel. Jag är chockad, förvånad och glad över att jag lyckades. Jag, Sabina, är lite teknisk!

Helgen har för övrig varit jätte rolig.. Det roliga började i fredags kväll då S och jag stod vid dörren. Klockan var runt midnatt och hon skulle åka hem. "I don't feel good," sa jag "You don't look good" svarade hon. Jag svimmade och när jag fick tillbaka medvetandet var det raka vägen till badrummet för att spy. Jag bara ÄLSKAR maginfluensa! Efter mycket tjat, från min sida, lämnade S mig och natten som följde minns jag inte så mycket av.. Lördagen spenderade jag i sängen, jag hade jätte roligt eller inte. Jag vet inte vad människor gör när de är sjuka.. Jag låg som sagt i sängen hela dagen med Rasmus som sällskap. Jag förstår fortfarande inte hur jag lyckades sova bra natten till söndagen, men det gjorde jag i alla fall. Söndagen spenderade jag inomhus, jag tvättade allt och jag städade badrummet. Medan jag höll på med det slog det mig, det var första gången jag städade på fem månader. Det slog mig där och då att jag inte har städat sedan jag kom hit. Hur sjukt är inte det?

Idag är det måndag och jag mår bättre, jag ska bara börja äta igen sedan är jag vanlig igen! Vad som nu menas med det..

Då var helgen över, bara sådär, bara sådär jätte lätt. Den är över, Ö-V-E-R.

Det har verkligen varit en underbar helg, solen har varit framme, jag har gått i solglasögon och utan jacka. Jag känner hur vårkänslorna börja komma mer och mer, jag känner hur det är dags att bära mindre kläder, jag känner att det är dags att sitta ute i solen och njuta, jag känner att det är dags att le