Nej, jag vet faktiskt inte.
Denna vecka, oj denna vecka. Jag vet inte riktigt vad det är med pojkarna. I måndags antog jag att de betedde sig på det där underliga viset bara för att jag inte hade varit tillsammans med dem på flera dagar, eftersom jag hade varit sjuk. Sedan började jag fundera på om de börjar se mig som en "familjemedlem" och i och med det börjar behandla mig som en. Eller om de nu är i " the terrible twos", på riktigt. Men deras beteende har i alla fall fortsatt på samma vis, hela veckan och jag acceptera det bara inte. När de är med mig beter de sig numera på samma vis som de beter sig med mamman och jag accepterar det bara inte. Nu får detta ta och sluta, tycker jag. Men jag vet inte, lite problem ska jag väl ha antar jag, mitt liv får ju inte vara för enkelt för då är det inte roligt att leva.
"De är vakna, kan du hämta dem är du snäll? Jag vill inte bära ner dem skrikandes." Detta nya påhitt började igår. Jag hörde hundens tassar springa nerför trappan och sedan fotsteg, men inga pojkar. Jag öppnade dörren och möttes av mamman och hon bad mig hämta dem. Jag sprang upp för trappan och öppnade dörren till pojkarnas rum. Jag började prata med dem och efter jag hade bäddat deras sängar började vi går ner för trappan. Halvvägs nere såg R mamman och mammans ansiktsutryck kommer jag då aldrig att glömma. Hakan hängde väl nere vid hennes knän och hennes ögon skrek förvåning. "Vad är detta?" utbrast hon, "varför gråter ni inte när Sabina hämtar er?" fortsatte hon. När hon går in till dem efter de vaknat gråter de alltid och hon får inte tyst på dem. De vill alltid upp i hennes famn och nu har hon väl insett att det inte går att bära dem båda samtidigt. Så jag antar att det är min nya uppgift, att hämta dem efter de har sovit middag..
Imorgon blir det DD med flickorna och det är underligt hur mycket jag längtar. De hade saker att berätta skrev de, jag vet inte vad som hänt men uppenbarligen något.. Det ska i alla fall bli roligt att se dem igen, förra helgen satt jag ju i karantän.
Det känns underligt att vara hemma på en fredag kväll. Det kändes jätte konstigt att sätta på tv:n och titta på mitt favorit program, har missat det i flera veckor känns det som. Men det gör mig inget för jag har redan bestämt mig för att köpa alla dvd-boxar sedan när jag får råd. Någon gång i framtiden alltså.
Nu är våren här, igår var det över 20 grader och jag njöt. Hoppas bara att värmen är här för att stanna!
Jag har insett en sak, jag hatar denna tidsskillnad mellan New York och Sverige. Sedan har jag insett en annan sak, jag får tydligen lön på fredagar, VARJE fredag. Det är väl nu jag har vant mig vid det. Och sist men inte minst, jag har insett en till sak och detta förföljer mig till och med till mina drömmar. Jag MÅSTE klippa mig.
