Sabina Af Cato

Att sjukdom kan förstöra en hel personlighet, en hel jävla person går upp i intet och kvar blir endast ett skal som består av förvirring. Egentligen är det ganska hemskt måste jag säga, men människor kallar det ”livets gång” så jag antar att de har rätt. Men egentligen, varför?


Ett annat scenario, det finns tydligen en gräns då det kommer till Vänskap. Vänner gör inte allt för varandra, tydligen. Eller gör de det? Kan det vara så att jag helt enkelt såg ditt bästa i denna mörka stund och valde åt dig? Kan det vara så att Du mår dåligt och påstår att Du mår sämre av mitt beslut men egentligen, innerst inne, vet Du att det var rätt beslut att ta. Då Du mår som sämst, lita då på mig att ta alla beslut åt Dig, jag ser faktiskt efter Dig och vill Ditt BÄSTA. <3




Jag känner att jag ligger på latsidan då det gäller pluggandet. Jag gör verkligen inte mer än nödvändigt, ok, jag gör inte ens det! Men det kanske jag inte brukar göra? Tentorna brukar ju lösa sig iaf, så jag hoppas på att det fortsätter så! ;)

<3 And oh, Life is Good <3

 

Jag kom på att jag allt fyller 22 iår och vem kan förstå detta, egentligen? Ibland går tiden för fort tycker jag, vart tog den där tonårstjejen vägen från Kalmar som stod och tittade upp på berget Garpe när hon var ledsen? Vart tog alla vänner vägen från den tiden? Vart tog de tröstande kramarna vägen? Vart tog skriken vägen? Glädjeskriken som skreks uppe på Garpe ner mot byn, vart tog den känslan vägen? Känslan av att VARA, känslan av att Tiden inte existerade och att det helt enkelt stod stilla. Känslan av att jag alltid skulle förbli en liten Valstadtjej som hängde på Garpe i solskenet och som festade på Udden. Men så nu, helt plötsligt är jag tillbaka i Kalmar, efter ett par år på vift i USA.. Det finns inte längre något Garpedansberg utanför mitt vardagsrumsfönster och det finns inte heller några skrattande sambos ute i köket. Det finns inte längre en gymnasieskola att gå till för min del, men det finns en högskola att gå till för jag är visst snart, 22 år.

M:R är förövrigt begraven nu och det känns bra på ett sätt. Det kändes svårt i Kyrkan under begravningen, hans Barn grät och visste väl egentligen intet medan hans Fru såg allt mer förvirrad ut och sökte skydd hos sin Dotter. Jag satt på första raden i kyrkan och tittade på kistan, på blommorna och tänkte. Det fälldes många tårar och jag kände helt enkelt alla andras känslor och det blev för mycket. Jag kommer ihåg natten då han dog, jag kom hem från en kväll ute full av dans tillsammans med S, jag hade lånat hennes körsbärsklänning för kvällen och den fick jag komplimanger för och vi hade en rolig kväll, som vanligt. Men när jag kom hem förvandlades kvällen till något helt annat och jag som hade varit nykter tidigare på kvällen hällde helt enkelt upp ett glas vin till mig själv. Min Bror kom in och satte sig i sängen brevid mig och sen till sist kom Mamma, rödgråten och tittade på mig och sedan på mitt glas och hon såg förvånad ut. ”Kör inte du?” Jag tittade på henne och sedan på glaset som numera var halvfullt och sedan sa jag: ”Jo, men jag är ju hemma nu.” Vi började skratta lite mellan tårarna, det behövdes faktsikt. Vi gick över gården, hela Familjen, mitt i natten för att meddela Frun om vad som hade hänt. Hon vaknade förvirrat och undrade om vi skulle ut och gå då hon såg mig och MinKäraMor i hennes sovrum, men nej, vi skulle inte ut och gå. Hennes reaktion då hon fick dödsbeskedet var ett: ”Ähh!” precis som om hon inte trodde på oss. Hon klädde på sig och beslutade sig för att hon ville se sin ÄlskadeMan en sista gång så så fick det bli. Eftersom jag numera är mer Amerikan än Svensk (på den fronten iaf) körde jag till Akuten, trots att jag drack vin innan på kvällen. Tre utav Frun’s fyra Barn träffades på Akuten natten till den 14 Augusti 2010 och sen jag då. Vi var där, pratade med Dr:n och såg M:R en sista gång. En kropp var det, EN KROPP, livlös. Hans själ hör inte längre ihop med Kroppen, Hans själ är Fri nu för nu har begravningen ägt rum och Han kan gå vidare. Vissa tror att Döden är Slutet men jag vet att Döden är Början, Början på något Nytt.

Every New Beginning Comes From Some Other Beginning's End

Jag har förövrigt besökt MinaSmåBarn i USA och det var helt enkelt UNDERBART att vara tillbaka hemma! Egentligen finns väl inte så mycket att säga om tiden jag var där, Livet och allt som hände hemma i Sverige är helt enkelt mer, mer allvarligt eller vad man ska säga. Det är det jag kommer att minnas starkare även om veckan i USA var mer än underbar. Men en sak ska jag dock säga, hade det inte varit för en Speciell persons existens hade jag fantamej INTE satt mig på planet hem till Sverige! En annan sak ska även sägas, då jag satt på tåget påväg hem till Kalmar från Köpenhamn kände jag en sak som jag är Väldigt Glad över att jag kände. Då jag såg det Svenska Landskapet genom tågfönstret kände jag ett lugn inom mig, jag var HEMMA. Jag hör hemma i SVERIGE och ingen annan stans! JAG ÄR SVENSK! And nothin’ is going to change that!

 
And someone once told me that He’s coming back for Her, Soon,