Sabina Af Cato

Idag efter badet sprang pojkarna in till sitt rum som vanligt för att få nya blöjor och ren pyjamas. Mamman tog en blöja och satte på den på R medan jag satte på blöjan på D. När det sedan blev dags för pyjamasen skrek R: "NO mommy! Bina do it!" Mamman och jag tittade på varandra och vi var lika förvånade båda två. När jag gick fram till pojken hade han ett stort leende på sina läppar. Han räckte mig pyjamasen och sa glatt: "Here Bina!" Det värmde i hjärtat kan jag erkänna.

R kan förövrigt räkna till tio nu, han är två år och kan räkna till tio. Jag tycker att det är sorgligt. En annan sak som är sorgligt med det är att jag visste om det innan föräldrarna. Han räknade till tio i måndags och jag ryckte då bara på axlarna och tänkte: "Jaha, nu kan han göra det också." Dagen efter gjorde han det igen och då framför mamma, hon blev chockad och väldigt imponerad. Hon tittade på mig och jag frågade om hon inte hade hört det innan. Hon svarade nej och jag sa att han hade gjort det dagen innan men att jag hade antagit att han hade lärt sig det i helgen. Igår när jag lyssnade på babymonitorn hörde jag att han gjorde det igen. När min hostpappa kom hem och frågade om de sov svarade jag nej, de pratar fortfarande. Jag sa också att R hade räknat till tio. Det hade min hostpappa ingen aning om att han kunde. Är inte det sorgligt? Föräldrarna kämpar och kämpar för att deras tvååriga söner ska kunna hela alfabetet och att de ska kunna räkna och sedan är de inte ens där och se när pojkarna kan göra det. Deras svenska au pair är personen som får höra det först och hon bryr sig inte ens, hon rycker bara på axlarna och tycker att det inte är klokt.

Jag är rädd, jag har börjat inse att deras syn på barnuppfostran har påverkat mig för mycket. De saker som för mig var konstiga när jag kom hit är nu vardag och jag ser det som normalt. Jag är rädd för att detta år kommer att påverka mig mer än vad jag vill. Jag och S diskuterade det för någon vecka sedan, hon kände likadant.  Vi kommer att komma hem och vara amerikanare, vad fasen det innebär...

Jag har haft jätte roligt med pojkarna idag. De har varit söta och roliga. Jag har gjort mamman lite avundsjuk tror jag. Hon åkte till apoteket medan de sov middag och de vaknade medan hon var borta. Jag gick in till deras rum och de blev förvånade över att se mig och inte mamma. R vaknade upp gråtandes och D började gråta då han insåg att jag inte var mamma. (De vaknar alltid upp gråtandes och det tar minst 20 minuter att få tyst på dem.) Jag tog upp dem och bar ner dem till övervåningen. Ja, det lyckades jag faktiskt med, jag brukar ha problem med att bära båda samtidigt under en längre tid, de väger ändå ganska mycket. Men vi kom ner till köket helskinnade. Det tog mig två minuter att få tyst på dem. Vi var nere i källaren och lekte när mamma kom hem och de märkte de inte ens att hon gjorde. Hon frågade mig senare vilken tid de hade vaknat och vem som vaknade först och hur lång tid det hade tagit att få tyst på dem. När hon fick höra att det hade tagit ca två minuter såg hon förvånad ut och sedan sa hon: "Ja, de gör sig till för mamma." Senare när pojkarna badade sa jag åt dem att de skulle ta bak huvudet så att vattnet inte skulle komma i deras ögon. Båda pojkarna gjorde det, när det sedan blev mammans tur att skölja ur schampot tog de inte bak huvudet och hon utbrast: "Pojkar, varför tar ni bak huvudet för Sabina och inte för mamma?" Jag vet inte, men jag blev glad när hon sa det. Är jag en hemsk människa?

Sabina, bara för att göra dig riktigt avundsjuk: Just nu är det nya avsnitt av "Grey's Anatomy" på tv:n här.

Nu ska jag sova snart tror jag.