Sabina Af Cato

Veckan har precis börjat och här sitter jag och är super trött. Idag har tvillingarna lagt ner all sin energi på att göra det de INTE ska göra. Alla mina krafter är försvunna eftersom jag har passat på dem som en hök. Jag var även med och nattade dem idag, D fick ett tantur tantrum (har ingen aning om det svenska ordet.) redan när mamman bytte blöja på honom. Han grät och skrek, han ville bara inte sluta. Han hade fått för sig att han skulle ha mer mjölk men det fick han inte. Han grät och skrek i flera minuter, det pågick säkert i fem minuter och ärligt talat, mamman skötte det lite halvbra. Jag hade velat säga: "Gör såhär istället, pröva detta." Men jag teg, hon uppskattar nog inte att jag står och säger åt henne hur hon ska behandla sin son. Men pojken slutade ju aldrig att gråta, han skrek och skrek. Att få dem i säng tog ca 20 minuter och när de väl var i säng stängde vi dörren om dem och mamman sa: "Det blir värre och värre för varje kväll." Jag blev chockad, värre och värre, de borde ju ha vant sig vid sängarna vid det här laget. Men icke sa nicke. De bytte sängar innan jag kom och det fungerar inte än, föräldrarna kanske gör något fel?

Idag pratade jag med Sabina. Min andra hälft ska komma hit! Jag är så lycklig över att hon vågar komma! Hon som är så rädd av sig! Men nu är det bestämt, hon ska komma. Innan jag frågade min hostmamma om det var okej hade jag lite problem med hur jag skulle få fram att hon skulle sova inne i mitt rum. Jag har en förbannat stor säng (ärligt talat, vem behöver en sådan stor säng?) och vi två Sabinor får plats i den även om vi lägger på oss 50 kg vardera. Problemet var alltså hur jag skulle få fram detta till min hostmamma. Jag kunde ju inte säga: "Du, jag undrar om det är okej att min kompis kommer och hälsar på? Hon kan sova i min säng." Nja, det är inte det bästa sättet att lägga upp det på. Jag sa: "Jag funderar på att fråga min kompis om hon ville komma hit och hälsa på. Är det okej för er om hon bor här?" Min hostmamma sa att givetvis var det okej! Sedan tillade hon: "Men hon ska sova i ditt rum va? Jag tror inte att hon skulle tycka om att sova på soffan" Jag svarade: "Självklart sover hon i mitt rum." Så det löste sig. Sabina ska komma hit! Nej, jag är nog fortfarande lite i chocktillstånd över detta.

    
Sabina och jag pratade som sagt i telefon idag. Jag kom in på hur jag tycker att föräldrarna behandlar pojkarna. Barn utvecklas ju olika fort, en del börjar gå tidigare än andra, en del barn är helt enkelt före i utvecklingen. R är före D i utvecklingen. R kan räkna till 10 och det kan inte D. Varje gång R räknar till 10 säger föräldrarna: "What about you D, can you also count to 10?" D skriker förstjust: "One! Three!" sedan är han klar. Så fort R gör något vänder de sig till D och frågar om han också kan göra det. Klart inte pojken kan det, R är ju så långt före honom i utvecklingen. R började gå tre månader innan D, jag vill inte ens tänka på vad föräldrarna sa till D under de tre månaderna. Nästan tvingande pojken till att gå, de funderade säkert på om det var något fel på honom eftersom han inte hade börjat gå medan hans bror kunde gå galant. Sabina och jag kom fram till att det blir lätt att man jämför tvillingar med varandra. Eftersom de är tvillingar förväntar sig föräldrarna att de ska göra allt samtidigt, de glömmer bort att det är två olika individer det handlar om, två OLIKA utvecklingar. Jag tycker så synd om D, han är två år. Tänk sedan, när de båda har börjat i skolan på riktigt och kommer hem med betygen. Då R som är hyperintelligent har jätte bra betyg och D har lite sämre, tänk vad föräldrarna säger till honom då. Sabina sa att eftersom D kommer att bli jämförd med R under hela sitt liv kommer han antagligen sluta som mobboffer eller som knakare. Jag blev helt förskräckt när hon sa det, min lille pojk, knakare?! Aldrig i livet! Men ärligt talat, man vet ju aldrig och det tär på en människa att hela tiden bli jämförd med en annan. Men det tänker föräldrarna inte på och jag kan inte säga något till dem heller.

Jag busade med D idag, han är så jäkla söt när han skrattar. Jag älskar verkligen hans skratt, jag började skratta som en idiot bara för att han skrattade så otroligt gulligt. Min lilla pojke med det underbara skrattet ska för fasen inte bli en knarkare!