Måndag igen.
Just nu, precis i detta tillfälle har jag en stark längtan till att åka hem. Jag har precis pratat med Sabina och tror det eller ej men hon är ganska bra på att planera mitt liv. Denna gång sa hon att när jag kommer hem kan jag jobba i Kalmar och bo hemma, betala lite i hyra till mamma och pappa, ha lite fickpengar och lägga undan resten. När jag har tillräckligt mycket pengar ska vi ut och resa och sedan blir det kursen i Stockholm för oss båda. Just nu har jag en stark längtan till att åka hem och börja leva, "bli vuxen" eller något. Jag vet inte, vadå blir vuxen förresten? Innan jag fick mitt körkort sa jag: "Den dagen jag får mitt körkort, den dagen är jag vuxen." Stämmer det? Nej, när blir man vuxen? Den diskussionen får jag ta med mig själv en annan dag.
Förra veckan var den första veckan som jag LÄNGTADE till fredagen, jag gick hela veckan och sa till mig själv: "Snart är det fredag och helg!" Förra veckan var den första veckan som verkligen var tråkig. Jag antar att jag känner på det viset för att jag har varit här i två månader nu, det är just nu vid detta tillfälle som allt blir tråkig vardag. Sabina och jag pratade om det, vardag. Au pairer byter familj eller åker hem när den tråkiga vardagen kommer. De vet att de har ett annat alternativ än att stanna kvar och då tar de det. Men jag menar, hemma har man ju också tråkig vardag men det rymmer man inte ifrån. Man vaknar inte upp en dag och säger till sig själv: "Nej usch, idag orkar jag verkligen inte gå till jobbet! Alla där är så tråkiga och inte tycker jag om mina grannar här där jag bor heller. Nej det är lika bra att flyttar och byter jobb, jag säger upp mig idag." Man gör bara inte det, man ger inte upp, man kan inte ge upp på det viset för då klarar man sig inte. Men när människor åker som au pairer till ett annat land vet de att de kan åka hem om de vill. En flygbiljett ligger och väntar runt hörnet, de behöver bara acceptera. Jag rymde inte från min vardag hemma och jag tänker inte rymma från min vardag här heller.
Jag tänkte på en sak igår när jag skulle sova. Jag tänker alltid på saker när jag ska sova, jag somnar aldrig för mina tankar bara snurrar runt. Jag skäller ut mig själv och säger bestämt: "Nu MÅSTE du sova! Du ska upp tidigt imorgon!" Men inte hjälper det inte, mina tankar snurrar runt ändå. Igår kom mina tankar in på att åka hem, att komma hem igen, efter ett år borta. Och jag insåg något som jag inte hade insett förut, det var som ett uppvaknande, "jaha, ja så är det nog, jaha, att jag inte har fattat det tidigare." Jag insåg att det nog kommer att bli svårt att komma hem igen, från vardagen här i USA och sedan tillbaka till Sveriges vardag igen, det kommer bli svårt. Det kommer bli som efter studenten, igen. Efter studenten hörde jag inte hemma någonstans, jag visste inte vart mitt hem var. Kalmar kändes inte som hemma och Gamleby kunde jag inte återvända till för det kapitlet var avklarat. Det kommer att bli så igen, jag kommer känna mig vilsen. Och det känns lite jobbigt.
Idag är jag övertygad, läs på mina läppar: Ö-V-E-R-T-Y-G-A-D! Vet ni om vad? Nej klart att ni inte vet det, eller jo, Sabina vet eftersom jag pratade med henne förut. Men nu är det verkligen så jäkla uppenbart, det är så uppenbart och så skrattretande. Och lite läskigt också på ett hörn. Men nu är jag övertygad för nu är det så jäkla uppenbart.
