Sabina Af Cato

Ja, livet leker verkligen som man så fint säger här i vardagen. Människor tittar på mig, deras ögon ler och man ser tecken av avund men även lite tecken av glädje i dem. Sedan säger dessa människor: "Åhh, vad roligt! Hoppas att du får det bra!" Deras ögon lyser av förfväntan. Men jag, jag känner ingenting. Jag bara står där och berättar för dem och de får reaktionen. De får den reaktionen jag vill ha. Jag vet inte när jag ska förstå, jag vet inte när jag ska sluta drömma och inse att det är verklighet. Jag vet ärligt talat inte när jag ska vakna upp och inse att jag inte drömmer, det är mitt liv jag lever och allt är verkligt, allt har verkligen hänt. 
   Ja, jag skriver såklart om USA, det förstår väl alla som känner mig. Om ni inte känner mig men endå har hittat hit, så hej, jag heter Sabina och jag ska åka till USA den femte november. Den femte november? Är det någon som förstår hur snart det är? Är det någon som förstår att detta händer? Att detta ska bli av? Det slog mig först idag när jag betalade försäkringen för 2070 kr att detta händer verkligen, jag ska verkligen åka. Jag försöker intala mig själv. Ja, vad är det jag försöker intala mig själv? Att jag ska få det bra? Att jag har fått en toppen familj? Att jag inte kommer att stöta på så många problem? Att jag kommer att gråta på flygplatsen då mamma och pappa står och kramar om mig och säger: "Hej då Sabbe, har det så bra! Skriv så snart du har hittat en dator och sedan har vi ju alltid skype." Nej, jag försöker inte intala mig något för jag kan inte, jag har nämligen inte förstått att det här händer mig. Allt känns så overkligt. 

Det är inte bara USA resan som känns så overklig. Utan hela min tillvaro just nu, overklig kanske är fel ord kom jag på nu. Obegripligt kanske är bättre? Jag vet inte men ibland känns det som om man lever i en film. Allt är så obegripligt och overkligt också för den delen. Jag har satt upp mål i mitt liv och jag har faktiskt lyckats nå dem, än så länge. Det kanske är just det, den detaljen som har gjort mig till den personen jag är idag. Nu skriver jag bara på för att ha något att skriva. Nej men ärligt talat, jag har faktiskt uppnått mina mål som jag har haft tidigre när jag gick i skolan. Jag ville ha G i traktor, jag kämpande som en annan Christopher Columbus, men jag fann mitt G men han fann aldrig sitt Indien. Sedan ville jag ha VG i matte a och b också för den delen trodde det var omöjligt men nej nej, jag lyckades med det. Ingenting är omöjligt, det kan faktsikt snöa på sommaren. Ett annat mål som jag hade var att jag ville ha mitt körkort innan jag skulle ut på praktik och även det lyckades jag med. Ojdå, vad jag har lyckats med mycket som jag har velat nu när man skriver upp det på detta vis.

Jag insåg en sak idag, jag tror att jag måste ringa en person innan jag åker. Jag åker, till USA... Jag försvann i tankar där ett tag men nu är jag tillbaka. Nej men jag tror att jag måste kontakta denne personen, måste bara ha ett nummer först. Men det löser sig nog med det.

Jag håller på att slitas isär. Två lejon drar i mig åt varsitt håll. Frågan är: vilket lejonen vinner?