Sabina Af Cato

Jag insåg egentligen inte att det inträffade. Jag har alltid varit en person som gör allt för andra, för att mina nära och kära ska ha det bra. Det jag inte insåg var att du inte tillhörde mina ”nära och kära”. Jag gjorde allt för dig och helt plötsligt insåg jag att du inte var värd det. Du var inte värd min uppmärksamhet och min omtanke. Mitt inre hoppades, hoppades på att du var en annan person men egentligen hade jag gett upp för länge sen. Det är att leka med eld då du åter finns i mitt liv. Du ser i mina ögon att jag inte längre finns kvar där för dig men ändå försöker du, förgäves. Men det inser du inte.



Det finns dagar då jag kan vara snäll, det finns dagar då jag faktiskt bryr mig om dig. Det finns dagar då det gör ont att se hur du lever, det finns dagar då jag bara vill ”rädda” dig, ”rädda” dig från ditt eget liv. Det fanns dagar då jag kunde låtsas som förrut och du säger att det känns som om det vore igår. Det fanns så många dagar då du kunde göra vad som och jag fanns där vid din sida. Det fanns en tid då du fick för stor del av mitt liv och jag kunde helt enkelt inte andas till slut. Du tog över och bestämde över mig på ett sätt som ingen annan har gjort, någonsin. Jag är rädd för att det ska intäffa igen, men jag borde vara starkare nu, jag borde veta bättre. Det är så mycket som jag borde. Du är kvar bland samma människor, du blir glad av samma brus som förr och du säger att det handlar om kärlek. Jag har förändrats, det finns inte längre något att förklara, det finns inte längre något att försvara, jag gav upp för länge sen. Om du ser djupt in i mina ögon så ser du att jag försvann för länge sen och det vet du innerst inne att jag gjorde.



En gång fick du för stor del av mitt liv och det ska inte hända igen. Du kan inte längre kväva mig, Jag ska fortsätta att ANDAS.