Nämen?!
Pojkarna är stora. Okej de är två år, men de är stora. Jag förstår inte när det hände, jag måste ha sovit djupt.. Eller, jag har nog levt i en förnekelse där med, det är jag väldigt bra på.. Pojkarna har numera inte sina barnstolar, de har riktiga stolar. Pojkarna är nu långa, de når precis ALLT! Pojkarna gråter inte lika mycket när de får vatten i ögonen när de badar. Pojkarna hoppar numera in i sina bilsäten själva. Pojkarna pratar mer och mer och får fram saker, saker som de vill ha eller göra. När hände allt detta? När blev mina små pojkar stora? När hände detta?
Idag har det varit en bra dag. Jag pratade med mina kära kusiner idag. När jag pratade med dem kom jag på hur mycket jag saknar dem, helt sjukt vad jag saknar dem! Jag pratade med A och H på skype och det var roligt, se H's ansikte och höra om vad som händer på A's skola. Det där som vi brukade prata om när jag kom över till deras hus, (och det var mycket ofta, de måste ha varit väldigt trötta på mig!) Vi pratade, det där lilla vardagspratet som jag saknar så mycket. Jag pratade även med E på msn. När E's webcamera kom igång och jag hörde hennes röst tog faktiskt mitt hjärta ett extra slag: "Äntligen får vi prata!" Det var så roligt att se henne, att lyssna på hennes nyheter och vad som händer i hennes liv. Usch vad jag saknar er! Jag blev väldigt förvånad över mina egna känslor, varför vet jag inte. Jag hade väl inte planerat att känna såhär som jag känner..
Jag fick ett mail idag, från Stratton. Det stod: "Du är här om 11 dagar!" "WHAT?!" Jag blev chockad.. 11 dagar?! Ni måste skoja!!! Men nej, det är tydligen 11 dagar tills jag åker. 11 dagar.. Helt ofattbart.. Jag har inte insett det än, jag inser det nog när jag står högst upp på berget tror jag.. Men ärligt, 11 dagar? Det är ju snart...
