Sabina Af Cato

Okej, jag har levt i förnekelse ett bra tag. Ni vet det där stadiet då man intalar sig själv att allt står rätt till trots att man innerst inne vet att så är inte fallet. Ni vet det där stadiet då man intalar sig själv att det kommer bli bättre, snart. Ni vet det där stadiet då man hoppas på att det ska gå över av sig själv. Förnekelse helt enkelt och ska jag vara ärlig? Okej, jag har väl levt i förnekelse sedan jag kom hit. Idag fick jag ett skrämmande uppvaknande, jag tappar fortfarande mycket hår och mina naglar är mjuka. När de går av kan jag dra bort dem utan att det gör ont, jag bara drar och jag kan böja dem så de nuddar fingertoppen. Jag har nu insett problemet men på något vis lever jag väl kanske ännu i förnekelse på ett sätt, jag tror att problemet ska försvinna eftersom jag nu har börjat dricka mjölk. Usch, det är så äckligt! När jag drack mitt första glas gjorde jag miner och fick knappt i mig det, en person som inte visste vad det var frågan om skulle väl tro att jag drack nypressad citron. För mig kändes det som om jag drack nypressad citron, det är lika äckligt. Om inte detta hjälper får jag väl ta och kosta på mig ett besök hos farbror doktorn..

Veckan som har varit har gått riktigt jävla (ursäkta) fort. Men det är jag så jag känner och detta är min blogg och då ska jag väl få skriva exakt hur jag känner, men jag skrev faktiskt ett ursäkta.. Förra veckan beklagade jag mig för S: "Tiden går så sakta! Innan gick den så fort!" Men nu, denna vecka började ju nyss och nu är den över. Jag vet inte, jag tror att jag är lite besatt av tiden, jag pratar jämt om hur fort det går. Men jag tycker att den går fort, det kanske är dags att sluta vara besatt av att tiden går fort och det kanske är dags att börja leva istället, det kanske är dags att göra något av tiden. Tiden som går så fort, för man vet faktiskt aldrig när den tar slut.

    I tisdags var mina hostföräldrar på konsert inne i NY, min hostpappa kom inte hem från jobbet den dagen utan han stannade inne i stan och när min hostmamma skulle ge sig iväg hemifrån sa hon: "Hej då pojkar! Mamma går nu!" Hon fick ingen respons, ingen alls, pojkarna var helt inne i att välja ut tallrikar till middagen. Hon stod kvar vid dörren ett tag och sedan sa hon: "Hej då, jag går nu!" fortfarande ingen respons och till slut gav hon upp och gick. Jag blev förvånad, jag hade förväntat mig att åtminstone en pojke skulle skrika sig hes, men nej! Hela kvällen flöt på, bara sådär, inga större problem. Jag tappade tålamodet med D, det var väl det enda. Att natta dem gick bra, ingen skrek och de lade sig så snällt i sina sängar. Min hostmamma blev väldigt förvånad när hon kom hem då hon fick reda på att det inte hade varit några problem och att ingen hade frågar efter henne tyckte hon var väldigt underligt!

Igår var det alla hjärtans dag och dagen blev faktiskt ett skrämmande uppvaknade för mig, värre än julafton. Jag gick hela dagen och tänkte: "Jag kan inte förstå att det redan är alla hjärtans dag!" Varför vet jag inte, jag antar att det är för att jag minns förra årets alla hjärtans dag så tydligt. Våran alla hjärtans dag fest i lägenheten i Gamleby. Vi tre var nere på ica och handlade lite inför festen, ballonger köpte vi bla och en blomma som stod där så fint på ett bord. Sabina: "Fan, den tar vi, titta den har ett litet hjärta med!" Jag och Pernilla: "Men Sabina, den kan vi ju inte köpa! Den står ju där som ett exempel bara." Sabina: "Klart vi kan!" Sagt och gjort, den följde med oss hem. Vi träffade även på Anton den gången, herregud, Anton. Den människan förstår jag mig fortfarande inte på. Sabina och jag bjöd honom på festen, bara sådär. Det var så han kom in i vårat liv, han gled in på ett bananskal. Vilken patetisk människa egentligen. Just nu sitter jag och skrattar som en idiot, jag skrattar åt minnet och åt Anton för han är verkligen, ja jag vet inte, underlig?

    Igår när min hostpappa kom hem från jobbet delade han ut alla hjärtans dag presenter. "Hoppas inte att jag får något!" Men det fick jag, givetvis. En liten ask med godis, jag blev överlycklig. Det var den perfekta presenten, inte för mycket så jag slipper ha dåligt samvete att jag inte hade köpt något till dem. Men det var enda något så jag slapp känna mig helt utanför när alla andra fick presenter. Min hostmamma däremot tyckte inte att det var en bra present, hennes blick till min hostpappa sa allt: "Kunde du inte ha köpt något bättre?!" Men jag, jag blev överlycklig.

Idag var jag hemma hos S och åt frukost, hennes syster kom hit igår och gänget åkte dit så vi fick träffa henne. Det var trevligt, sitta och prata lite och skvallra om veckan som gått. Jag hade skvaller om konstiga amerikanare: "Igår hade vi en play-date hemma hos en familj med tre barn. Den äldsta går i skolan med R och D och de andra två är tvillingar och de är 10 månader. Mamman är hemmafru och hon har två nannys!" "WHAT?!" utbrast alla i en kör, det var lite roligt. Men det som är ännu mer absurt med hela historien är att min hostmamma försvarar det. Mina hostföräldrar bråkade om det igår, "Det är ju löjligt!" utbrast min hostpappa. "Nej det är det inte, det är faktiskt svårt med tvillingar och så har hon faktiskt den äldre pojken. Och anledningen till att de har två nannys är för att de inte jobbar samma dagar, de har det uppdelat. Ibland jobbar de samtidigt med inte alltid." "Det är löjligt!" muttrade min hostpappa från andra sidan soffan, jag lade mig inte i samtalet, men jag håller med min hostpappa, det är löjligt!

"You are so cute!" sa jag till D idag när jag bar på honom, pojken log då på sitt underbara sätt och sade ett enkelt och cool-lugnt: "Yeah."  Där bröt jag ihop, jag började skratta och han tittade på mig och log ännu mer. Jag tycker förövrigt att D är väldigt smart. Idag när vi var ute i köket och lekte med deras låtsaskök kom D fram till mig och sa: "Annans, pineapple." och sedan gav han mig ananasen. "Majs, corn." och sedan gav han mig majsen. Då blev jag stolt, där och då, pojken vet vad han talar om! Jag blev stolt igår med. Min hostpappa frågade R vad han hette och R utbrister då: "R E!" Han sa sitt förnamn och sedan sitt efternamn, inget speciellt för mig för vi säger det varje dag. Men min hostpappa reagerade direkt, han tittade på min hostmamma och han var helt exalterad: "Vad sa han? Sa han verkligen det?!" Min hostmamma log och sa: "Ja, Sabina har lärt dem det."

Ja det har jag, jag har lärt dem det. Jag ska lära dem fler saker innan jag är redo för att åka hem. Jag har gjort en lista!

Nu måste jag sova för imorgon ska lilla Sabbe ut på äventyr, ja det ska hon. Mormor och Farmor, det är nu ni ska bli nervösa!

Ha en bra helg, det ska jag ha!