Sabina Af Cato

Igår, igår var det den femte november. Dagen med stort D, dagen då jag satte mig på flygplanet som skulle ta mig till New York. Dagen som skulle ta mig till mitt nya liv som Au Pair i USA.

Jag minns vissa delar av dagen tydligt. Jag minns hur jag vaknade i stugan på campingen i Göteborg, jag minns att mamma frågade vad jag ville ha på min macka. Jag minns att Tobbe såg död ut, det var för tidigt för honom att vara uppe. Jag minns hur Jethro ringde på vägen till flygplatsen, det var min andra hälft som ringde och jag hörde att hon hade tårarna och hopplösheten nära. "Jaha, då ses vi om ett år" sa hon och sedan sa hon sina "ja" som bara hon kan säga. Jag minns att det var mörkt utanför fönstret, sådär mörkt som bara Sverige kan vara en höstmorgon. Jag minns att min lapp till resväskan gick sönder och min kära pappa fixade den och sa åt mig att inte oroa mig. Jag minns att jag tänkte hur fasen jag skulle lyckas klara mig utan alla i ett helt jäkla fucking år. Här stod vi på flygplatsen och min kära pappa räddade dagen som så många gånger förut. Var jag verkligen redo för detta? Jag minns kramarna på flygplatsen, jag minns att jag INTE grät. Jag minns att jag tyckte att jag var en hemsk människa för det, varför grät jag inte? Jag minns damen som vi tjejer träffade på när vi satt och fikade, damen som hade en dotter som hade åkt som au pair några år tidigare. "Det är verkligen inte lätt som mamma att stå kvar i Sverige" sa hon och den kommentaren var verkligen inget jag ville höra just där och då.

Jag minns dagarna på hotellet i Stamford, hur vi satt och lyssnade oss till döds. "Don't do this and this and this." "Vad fan har jag gett mig in på?" tänkte jag och jag var helt övertygad om att jag inte skulle klara av detta.

Men jag klarade av det för här sitter jag och har förlängt till och med. Tanken på att jag egentligen skulle ha åkt hem nu existerar inte ens för mig. Jag känner mig inte redo än.

Året som har gått har varit fullt med äventyr, jag har träffat nya vänner som jag kommer att ha livet ut. Jag har lärt mig vilka vänner från Sverige som verkligen är mina vänner. Jag har lärt mig hur det är att stå på egna ben. Jag har lärt mig att kärlek svider men att man ändå inte kan få nog av den, lik förbannat går man där och kryper efter den. Detta året har haft sina stunder, bra som dåliga. Men det är sådant livet är och ibland trivs jag med det och ibland inte.

Jag kan verkligen inte förstå att det ha gått ett år. Ett år sedan jag satte mig på det där flygplanet och påbörjade resan, resan som skulle förändra mitt liv, totalt.