Sabina Af Cato

Jag konstaterade idag vad jag hatar mest med att vara här. Ärligt talat, det spelar ingen roll hur mycket A skriker på mig, att hon hatar mig och att jag är den värsta au pairen hon har haft. Jag bryr mig inte för när hon har lugnat ner sig blir hon den goa åttaåriga flickan som hon är. Hon kramar mig så hårt så att jag måste be henne sluta krama mig, hon pussar mig och tittar på mig med sina bruna stora ögon och sedan frågar hon: "Are you going to tell my mommy?" Och svaret blir nästan alltid detsamma från min sida (om jag inte lider av pms vilket jag gjorde idag) "No I'm not, but please don't do it again". Men idag berättade jag det för min hostmamma för jag börjar bli lite trött på hur hon beter sig. Hennes pappa har sagt att hon får två dollar per soppsäck full med löv, så det enda flickebarnet gör är att kratta löv. När det sedan börjar bli mörk och jag ber henne komma in väcker hon de döda med sitt skrikande.. Man skulle kunna tro att det är hennes raseri utbrott jag hatar mest med att vara här. Men nej, jag tycker faktiskt att det är roligt att bråka med henne, vi är precis likadana hon och jag så jag vet exakt vilka knappar jag ska trycka på och hur jag ska agera då vi bråkar. Nej grejen som jag hatar mest med att vara här är att min hostfamilj känner mig bättre än min egen familj hemma i Sverige. Det gör liksom ont på något sätt. I somras då jag skickade hem en bild på mig själv till mamma utbrast hon förvånat:" Har du sådana skor på dig?! Vad heter de? Flip-flop?! Går du i sådana?!" Min första tanke då var: "Men lilla mamma, det är det enda jag går i" för det var sant, då det var vår och sommar använde jag endast flip-flop. Men hur skulle hon kunna veta det? Det är så mycket vi missar, små detaljer som man inte tänker på förrän i efterhand. De där små detaljerna i vardagslivet, det missar vi. Ni där hemma har ingen aning om vad jag tycker om, vad jag har på mig, vad jag gör om dagarna och det svider. Ni har ingen aning om att jag är besatt av majs för tillfället, min hostpappa sa det häromdagen, han hade konstaterat att jag är den i familjen som gillar sina majs bäst för det är alltid jag som äter upp mina (och alla andras som de inte vill ha) Men de blir så goda när man kokar dem, åhh vad gott det är! Ni där hemma har heller ingen aning om att jag blir överlycklig varje gång jag kör förbi en bensinstation och inser att bensinpriset har sänkts, igen. Ni där hemma har ingen aning om vilken min favorit sång är för tillfället, medan C har full koll. Vi brukar springa in från bilen och sätta på radion i huset då vi är inne för en bra sång kommer ju alltid då det är dags att kliva ur bilen! Jag hatar det! En annan sak som ni där hemma inte vet är att jag åker till stranden så fort jag får tillfälle. Jag behöver det för att koppla av, andas och bara vara för mig själv. Ni har heller ingen aning om att det första jag gör på morgonen är att leta rätt på mitt kaffe och min favorit del av tidningen, medan min hostfamilj har full koll.

Jag ogillar att det där vardagliga pratet efter middagen är med min hostmamma och inte med min mamma. Det där pratet man har efter man har ätit klart, man sitter kvar vid sina platser och bara pratar på om allt möjligt. Det där pratet som alla familjer har, hur dagen har varit, vad man ha gjort, sedan övergår det till gamla minnen eller till något som hänt ute i världen.

Det är nu det är konstaterat vad jag hatar mest med att vara här. Jag hatar att ni där hemma inte känner till vad jag gör, vad jag tycker om för tillfället. Det känns som om det är en stor klyfta mellan oss, en stor klyfta för vi saknar något. Vi har inte längre det där vardagliga som gör oss till en familj, en helhet.