Sabina Af Cato

    

Igår fyllde jag visst 20, ett år äldre bara sådär. Helt sjukt egentligen. Jag hade den nyktraste 20-årsdagen i historien tror jag, jag kan verkligen inte fatta att jag har fyllt 20. Att jag är 20 år, helt jäkla otroligt rent utsagt.

Så gårdagen började med att jag vaknade, japp, jag vaknade! Jag gick upp till köket och där möttes jag av flickebarnet och hon gav mig en utav sina bamsekramar. Sedan sprang jag upp till övervåningen där jag duschade och gjorde mig i ordning. När jag var tillbaka nere i köket skrek båda barnen i kör "Happy Birthday" Jag hällde upp flingor i en skål sedan rotade jag igenom tidningshögen men till min besvikelse hittade jag inte min favorit del utav den. "So what are you going to do today birthday-girl?" undrade min hostmamma medan jag gjorde mitt kaffe, kort och enkelt blev svaret "computer". Med kaffet i handen satta jag igång Rasmus och sedan ringde jag Familjen på skype. Där satt de, alla tre framför webcameran och kollade på mig medan jag öppnade mina paket hemifrån. Jag blev glad för allt, ett stort tack till släkten=)

Sedan kom min vän B hem till mig och klippte mitt hår. Hon var jättenervös för innan har hon bara klippt sitt egna, "ahh, jag öppnar munnen till en student, att du klipper mitt hår är ju småbagateller" sa jag och hon muttrade "ja och hår växer faktiskt ut igen och det gör inte tänder" Sagt och gjort, jag hämtade kökssaxen och sedan började håret att falla. C var överlycklig då han kom hem och såg min nya frisyr, "Sabina! Hon klippte ditt hår precis lagom långt! Jag kn fortfarande leka med det!" Han tog sin hand och började leka med mitt hår, precis som han alltid gör, likt en kattunge som leker med ett snöre med sin tass.

Den stora besvikelsen med dagen är S, eller jag vet inte, jag kanske bör vara lite orolig? Det känns som om hennes pojkvän styr hennes liv allt för mycket. Han styr på det där oroväckande sättet ni vet och jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Sitta och se på? Jag vet inte, jag har sagt att efter denna helgen ska jag inte bry mig längre, "I'm done" har jag sagt till mig själv i veckor. Men, frågan är om jag kan lägga min och S vänskap bakom mig.

Det som fick mig att le igen igår var det som hände vid middagen. Vi gick ut och åt middag igår och våran servitris snappade upp att det var min födelsedag, hon undrade hur mycket jag fyllde och jag svarade 20. Det känds så lustigt att säga det, det kändes så gammalt på något vis, så vuxet. Hon suckade och sa: "One more year!" Ja precis, ett år till sedan blir jag vuxen på riktigt. Men iaf, jag ville ha resten av min mat med mig hem och när hon kom tillbaka med den hade hon skrivit "Happy Birthday" på boxen. Jag sken upp som en sol, en sådan liten sak från hennes sida, en sådan liten detalj, skriva "Happy Birthday" med en vanlig enkel bläckpenna, det gjorde min dag. Jag blev så glad när jag såg det, det var då jag insåg det på riktigt tror jag. Jag sa leende till mig själv: "Jadu Sabina, idag är det din födelsedag, du fyller år idag!" och sedan tog jag ett djupt andetag och kollade på min hostfamilj och insåg hur bra jag har det. När vi lämnade restaurangen hamnade jag sida vid sida med min hostpappa. Han lade armen om mig och jag lade armen om honom "Happy Birthday Sabina" sa han och sedan pussade han mig på huvudet. Och det kändes så, jag vet inte, bra på något sätt. Det kändes verkligen som om vi är en familj, vi 5.