Sabina Af Cato

Jag tycker att det är underligt. Jag tycker att det är konstigt. Ibland får jag sådana här dagar, ofta med Sabina. Dessa dagar då jag är helt nostalgisk. Ni vet, man tänker tillbaka på bra minnen, man får en speciell känsla i magen, en pirrande känsla. Sedan finner man sig själv sittandes med ett stort leende på läpparna. Man sitter och ler och tänker tillbaka på dagarna som varit. Innan har denna känsla hållit i sig i några timmar eller några få minuter. Men nu, jag har denna känsla nu och det har jag haft i två dagar nu. Denna pirrande känsla i magen och sedan utbrister man: "Ja det var tider det!" (Pensionärs varning?) Anledningen till min nostalgikänsla är valstad. Jag saknar valstad. Jag saknar klassen, jag saknar våra lektioner med våra lärare som vi flummade runt på. Jag saknar matsalen där vi satt och snackade skit med varandra och kocken, jag saknar kockens mat (usch vad den var god nu när jag tänker efter). Jag saknar universalen där Sabina ofta satt och spelade piano medan jag målade något oseriöst på tavlan. Jag saknar djurvården, herregud, jag saknar skötselturen. Jag saknar stämningen på valstad, jag saknar det mesta på valstad.

Ibland oroar det mig, detta med nostalgi. Ibland får jag för mig att jag missar dagarna som går därför att jag tänker på dagarna som har varit hela tiden. Jag pratade med Sabina idag, vi babblar på som vanligt, hon och jag. Det är Sabina och Sabina helt enkelt. Vi sitter ihop, jag vet inte hur jag ska förklara det, men det gör vi. Vi är Sabina och Sabina och det kommer vi att fortsätta att vara, med allt vad det innebär! Usch, jag lyssnar på musik just nu och det blev en ny låt. Gnarls Barkley med låten Crazy. Den låten får mig att tänka på den sommaren då jag jobbade på skolan. Jag hade den i min mp3 och när den kom blev jag alldeles glad, jag sjöng för hönsen och jag tyckte att de var söta. Jag kommer ihåg att jag pratade med hönsen, hjälp, jag pratade med HÖNSEN! Jag kommer ihåg att när jag gjorde rent pirayornas akvarie och hade radion på nere i akvarierummet kom den låten. Jag sprang genast och höjde, dansade för mig själv och sjöng som jag vet inte vad. Det var bra sommar det, jag var på hulstfred det året på tal om Gnarls Barkley. Jag och Linda stod vid gaten och öppnade och stängde jag vet inte hur många gånger. Sedan hör vi den låten och vi tittar förvånat på varandra: "Skulle han komma hit? Visste du det? Vi missar honom!" Ja det gjorde vi, för vi jobbade, vi stod där vid våran gate och dansade och sjöng.

Nog med nostalgi, jag måste komma ur denna långa nostalgitripp som jag är inne i just nu. Tillbaka till nutid och min vardag! Idag, idag ni, idag har varit en BRA dag! Ni anar inte vad som har hänt! Jag vaknade, klädde på mig och gick ut. Jag gick och gick, jag tittade ner på marken och såg något blänka till. Det var ett mynt jag gick förbi det och tänke: "Ta upp det, man ska ta upp mynt som man ser på marken, det är lyckomynt!" Så jag vände om och plockade upp det. Jag la det i min ficka och kände att jag hade gjort ett bra val genom att ta upp det. Jag kom över den trafikerade gatan direkt (vilket annars kan ta flera minuter för jag vägrar att gå till stoppljuset för det är en omväg. Poängen: Jag kom över gatan direkt, mitt lyckomynt måste verkligen fungera!) Jag gick där och var allmänt glad, jag kom fram till Main Street och började leta efter en smyckeaffär. När jag väl hittade en var jag tvungen att ringa på en klocka efter jag hade gjort det öppnade de dörren och jag kunde komma in. "Hi, how are you?" Jag hatar verkligen amerikanare när de ställer den frågan. Alla amerikanare ställer den frågan men de är inte intresserade av svaret. Svaret de vill ha är: "I'm fine, how are you?" Men ärligt, de vill inte veta hur det är med mig egentligen, varför frågare de? Våran föreläsare, Joan, varnade oss nykomna au pairer för just den frågan. Hon sa att man frågar det här för att vara artig. Hon sa att de inte är intresserade av att ni har ont i magen eller att armen värker för att ni shoppade mycket igår. Hon sa att de inte är intresserade, svaret de vill ha är: "I'm fine, how are you?" Mitt resonemang: Om ni inte vill veta hur det egentligen är med mig, fråga inte då! Men i alla fall, denna man som ställde denna ovanliga fråga till mig fixade min klocka! Okej, inte han, han beordrade genast en utav hans anställda att göra det men den fungerar nu! Min klocka tickar på som vanligt och det gör även mitt liv!

Idag har varit en bra dag, mitt lyckomynt fungerar. Den ena pojken kom springandes till mig med ett stort leende och slängde sig i min famn. Den andra pojken satt i mitt knä länge och jag har inga problem längre med att byta blöja på dem. Om mamma är i närheten vill de såklart ha henne, men när jag är själv med dem så går det hur bra som helst. Jag fick beröm av mamman idag när vi skulle ge den ena pojken medicin. Hon sa att jag var mycket bättre på att hålla i honom än vad pappan var, det tyckte jag var en väldigt bra komplimang. Vi hade en playdate idag, två tvillingpojkar på två år och deras mamma kom hit. Barnen lekte och mammorna pratade. Jag har ingen aning om vad jag gjorde, jag satt på golvet. Jag vet inte varför jag föredrar att sitta på golvet och inte i soffan, jag vet inte, jag antar att jag tycker att man kommer närmare barnen på det viset. Tiden gick i alla fall och besökarna åkte hem för klockan närmade sig sju. Jag har ingen aning om vart denna dag har tagit vägen. Allt jag vet är att klockan nu är kvart i tio och att jag måste gå och lägga mig. Min hostmamma är på au pair möte ikväll. Jag undrar vad de pratar om, om hon snackar mycket skit om mig tillsammans med de andra au pair mammorna.. Tänk om mitt ombud ringer mig imorgon och säger att min hostmamma sa det och det och det om mig. Usch, nej nu är det nog dags för mig att gå till sängs och sluta tänka negativt! För:

Min klocka är återställd, jag har funnit ett lyckomynt, nu hoppas jag på att mitt liv ska rulla på som vanligt, utan otur.