Genombrottet.
Igår hände det, igår kom det. Igår var dagen. Det var då det hände. Det var då jag kom på mig själv med att stå och le. Det var då jag kom på mig själv med att tänka: "Men vänta nu, han har väl inte sagt det förr?"
Jag var ledig igår och såg inte röken av familjen på hela dagen. När jag till slut hörde deras röster blev jag förvånansvärt glad. Jag lämnade mitt rum och gick mot vardagsrummet. Jag såg Sami, hon såg lika glad ut som jag över att se andra människor. Visst hon tycker väl om mig, hon brukar ligga i min säng när det bara är vi hemma. Hon brukar ligga så hon har min fot som huvudkudde eller ligger hon bara i sängen bredvid mig och jag ger henne en klapp då och då. Hon brukar titta på mig med frågande ögon. Kanske är det för att jag brukar prata Svenska med henne, hon kanske försöker säga: "Du vet, jag tycker om dig men jag förstår verkligen inte vad du säger!" Eller så frågar hon mig helt enkelt om jag inte ska gå och ta något att äta för hon är världens matvrak. Hon äter allt hon kan få tag på.
Men där gick jag i alla fall, mot vardagsrummet. Jag sa ett "Hi boys!" Och det var då det hände, det var då den lilla pojken vände sig mot mig med ett leende på läpparna och utbrast: "Mina!" Först reagerade jag inte på det, hans bror säger ju mitt namn hela tiden. När jag sedan började tänka efter kom jag på att han aldrig har sagt det förut, det har bara varit hans bror som har sagt det. Jag blev jätte glad att han hade lärt sig att säga det. Ibland säger de "Bina" till mig men ibland blir det "Mina". De kallar Sami "Mimi" ibland, de säger "M" istället för "S". Men jag bryr mig inte, de får kalla mig vad de vill så länge det inte är Pam! Men det tror jag inte att de gör längre, de har lärt sig nu att jag är Sabina, Mina eller Bina. Genombrottet har kommit.
Vad kul att pojkarna tycker om dig och lärt sig att nästan säga ditt namn. vad det gäller hunden får du vell lära den svenska så att den förstår dig.
