Sabina Af Cato

Okej, jag vet att inte rubriken är den perfekta svenskan men jag kunde inte komma på ett bättre sätt att beskriva dagen. För dagen har varit helt jätte bra. Jag är ärlig nu, den har varit helt jätte bra!

    Jag vaknade, jag minns inte utav vad, jag bara vaknade. Jag sov lite oroligt för jag ville inte försova mig. Min mobil hade dåligt batteri och jag hade fått för mig att den skulle dö vilket skulle resultera i att alarmet inte skulle gå igång vilket skulle innebära att jag skulle försova mig. Och det ville jag absolut inte! För lilla Sabina hade planer för dagen, roliga planer. Planerna var att träffa en annan au pair, Rebecca. Men jag försov mig inte, jag vaknade innan alarmet började ringa. Jag sover riktigt bra med den där maskinen på som mina snälla värdföräldrar har köpt till mig. Jag trodde inte att den skulle funka, jag var väldigt skeptiskt i början, men jag blev genast slagen på näsan, med andra ord, väldigt snopen, för den fungerar alldeles utmärkt! Men i alla fall, tillbaka till dagen. Naiv som jag är gick jag ut redan en kvart innan Rebecca skulle komma och hämta mig. Men jag ville stå utanför huset eftersom hon kanske hade glömt bort vilket nummer jag bor på. Jag ville också stå där tidigt eftersom hon kanske skulle komma tidigare. Men det gjorde hon inte, min adress hade vilselett henne. Hon trodde att jag bodde nere vid stranden, men det gör jag ju inte. Hon var några minuter försenad, men vad gjorde det? Jag var lika glad för det, för hon kom! Hon kom och hämtade mig och vi åkte till Starbucks. Jag tror nog att jag kommer spendera många timmar där under mitt år här i USA. Vi satt och pratade ett tag och hon frågade hur allt var och sådär. Sedan åkte vi hem till våran consler, jag hade nämligen en sak som jag inte ville säga framför min hostmom. Så snälla Rebecca tog mig med hem till conslern och jag fick träffa henne för första gången. Vi pratade en stund och de peppade mig till att prata med min hostmom vilket jag också gjorde när jag kom hem. Jag tog mod till mig och pratade med henne och det är löst nu. Blir det problem i framtiden så får jag ta det då, detta gick ju bra. Det var två bra saker som har hänt idag. Men fler kommer!

Kockan var två på eftermiddagen och det plingade på dörren. In kom conslern och vi slog oss ner vid köksbordet. Vi pratade ett tag, vi skrev på papper och jag fick lite papper. Som jag ska läsa när jag har tid. Vilket kommer bli: aldrig! Jag är jätte dålig på att läsa papper som jag får. Ska jag vara ärlig så läser min lilla mamma de viktiga papperna som jag får hemskickade till mig hemma. De från banken, jobbet eller doktorn. Jag orkar verkligen inte läsa sådana papper, jag är jätte dålig på det, men jag måste väl lära mig det så småningom. Men ärligt talat, det är så tråkigt! Tillbaka till mötet, min hostmom sa att hon gärna ville att jag skulle göra mer saker med pojkarna än att leka. Hon ville att jag skulle lära dem fler saker, sjunga mer och rita mer. Helt enkelt lära dem saker, det hade jag inte en tanke på att göra. Jag tänker inte att en tvååring behöver lära sig alfabetet, men tydligen. Sedan började jag fundera på hur hon kan veta att jag inte redan gör det, hon är ju aldrig med oss. När vi leker med lera brukar jag fråga vad det är för färg och sedan brukar jag göra bokstäverna som deras namn börja på och säga det till dem. Idag gjorde vi delfiner så jag berättade lite om delfiner, vart de lever och vad de äter. Jag får helt enkelt lära dem mer saker, men ärligt talat, de är två år. Men här i USA är det åldern då de börja prata och då ska de lära sig saker om allt.

Efter pojkarna vaknade lekte vi som vanligt med lera, jag tittade på klockan efter ett tag och funderade på varför inte mamman hade kommit och sagt att det var dags för middag. Till slut stod hon i dörren och sa att vi skulle gå ut och äta middag eftersom de inte är hemma på min födelsedag. Så jag städade upp i källaren och det bar av till en restaurang som de aldrig hade varit på innan. Väl där insåg vi att det var tomt, det var bara vi där och personalen. Men vi slog oss ner och under vår tid där kom det fler människor. Maten var jättegod, den godaste hittills här i USA, jag åt lasagne. Efter vi hade ätit klart frågade pappan om jag ville ha någon efterrätt. Jag svarade att jag inte ville ha någon, men ha envisades. "Det är ju din födelsedag! Klart att du ska ha efterrätt! Vad vill du ha?" Jag hade ingen aning om vad jag ville ha, i brist på ord sa jag något med choklad. Efter ett tag kom det tre killar ur personalen och började sjunga "Happy Birthday" Tårtbiten hade ett ljus som jag fick blåsa ut och önska mig något. När de sjöng sa de "Sabrina" jag frågade föräldrarna hur de kunde veta mitt namn. (Nästan i alla fall) De hade ingen aning, de hade inte sagt det till dem. Men vi antog att de hade hört barnen säga "Mina" och insett att jag måste ha hetat det. Mamman blev lite överraskad: "Det innebär ju att de lyssnar till vårat samtal!" Men vad gjorde det? Jag fick ju en tårtbit och en sång. Jag tyckte inte om den restaurangen i början. Det arbetade bara killar där och jag tyckte att alla stod och tittade på mig från olika ställen. Kände mig iakttagen hela tiden. Obehagligt faktiskt, men det slutade ju bra!

När jag hade slutat ringde jag Rebecca och gjorde planer för morgondagen. Vi ska in till New York och kolla på paraden, det ska bli roligt! Vi ska ut och äta lunch med efteråt bestämde vi. Hon frågade vad familjen skulle göra och jag sa att de skulle bort över Thanksgiving. Hon blev helt förvånad över att jag inte skulle med dem men jag sa att de hade låtit mig välja och jag valde paraden för jag tror att jag skulle få det roligare där än att träffa släkten. Vi lade på och efter ett tag tyckte jag att det knackade på min dörr. Jag lyssnar alltid på musik på kvällen genom mina hörlurar så jag inte ska störa familjen så jag hörde inte riktigt men visst knackade det på dörren. Det var pappan som sa att det var telefon till mig. Jag lyfte luren i mitt rum och sa "hello". Det var Rebecca och hon sa att hon hade fått dåligt samvete att lämna mig på Thanksgiving, man borde inte vara ensam under den helgen sa hon. Hon hade ställt in sina planer med din värdfamilj och hon undrade om vi skulle hitta på något efter vi hade varit inne i stan, hyra en film eller något annat. Visst sa jag, klart att jag vill göra det. Hon sa att om jag ville sova över hos henne fick jag göra det.

Vi får se hur morgondagen blir, men just nu pekar allt mot att den blir lika bra som denna dag!   

Ps, mamma jag har redan laddat mina batterier men tack för påminnelsen!