Sabina Af Cato

Idag har varit en bättre dag än igår. Men det har inte varit en bra dag. Jag börjar stark tro på att allt detta beror på min klocka. Igår när jag vaknade (alltså i söndags) hade mitt kära armbandsur stannat, batteriet är slut. Jag måste ha en klocka på mig som fungerar, annars fungerar inte mitt liv. Uppenbarligen har jag rätt, igår hände det där med toaletten och idag har det varit en ny dag, men dock inte en bra sådan.

Jag vaknade och klev upp. Jag hälsade på Sami och konstaterade att bilen var borta. Skönt tänkte jag, får jag vara själv lite innan jag ska börja arbeta. Jag åt frukost, startade Rasmus (min dator) och borstade tänderna. När jag var inne i badrummet stod jag länge och tittade på honom. Det där missfostret ni vet, det där lilla missfostret som har en tendens att kissa på sig. Jag stod och glodde på honom, han glodde tillbaka. Jag vågade verkligen inte, jag vågade inte. Jag var så feg där jag stod, men jag måste. Efter att jag hade kissat skakade jag nästan av rädsla. Jag vågade inte spola, men jag är faktiskt ganska normal så jag spolade. Jag höll andan, jag tittade, jag svor åt honom det missfostret. Men han gjorde det han skulle göra, pappret åkte ner och inget vatten på golvet! Min dag var räddad! (Trodde jag men man ska aldrig ropa att det är mat innan den står på bordet). Det gick en timme och familjen kom hem från dagis. Barnen åt lunch och vi lekte lite innan det var dags för dem att sova middag. Jag tänkte att jag skulle gå på toaletten innan jag skulle prata med Sabina på Skype. Jag hörde det på långt håll, rinnande vatten. Ljudet kom från mitt badrum. Väl där konstaterade jag att det inte var något vatten på golvet (hör och häpna!) men att det rann i toalettstolen. Ni vet det där ljudet som alltid kommer efter man har spolat men som försvinner efter ett tag. Det ljudet hade inte försvunnit och jag gick på toaletten på morgonen. Nu var klockan halv två! Jag vågade inte röra honom, han fick stå där i sitt hörn. När jag väl fick tag på Sabina på Skype berättade jag om dagens problem med missfostret. Hon frågade om jag hade kollat så spolknappen inte satt fast. Jag som har tummen mitt i handen frågade förvånat: "Vadå sitter fast?" Hon förklarade att ibland kan det bli så att spolknappen sitter fast i ett läge och då kommer det vatten hela tiden. Om du tar spolknappen och lyfter upp den så långt som det går kanske det slutar. "Jaha, vänta ett tag ska jag kolla!" Det var min kommentar och jag sprang till mitt badrum för att möta min fiende öga mot öga. När jag kom in i badrummet gick jag fram till honom, tog spolknappen och drog den så långt uppåt som det gick. "Dra inte för långt så du tar sönder den!" sa jag till mig själv där jag stod. Jag väntade ett tag och jag hoppades att det skulle funka. Och sedan, håll i er nu. Sedan slutade han att låta! Jag stod där och var helt överlycklig, jag höll nästan på att börja gråta av lättnad. Det var så skönt, mitt missfoster, toalettstolen är nu normal igen!

    Så det var på detta vis som min andra hälft, Sabina, lyckades lösa mitt tekniska problem på flera mils avstånd.

Dagen rullade på och för ett ögonblick tycktes den bli ganska bra. Men nej nej nej! Efter vi hade badat pojkarna lämnades jag ensam med dem på nedervåningen, inget konstigt med det, det blir jag hela tiden. Det börja lukta illa och jag vände mig till pojkarna och frågade vem som hade bajsat. Det var den pojken som inte är i trotsåldern som hade bajsat. Jag sa åt honom att komma så jag kunde byta på honom. Han kom inte, jag sa att jag skulle räkna till tre och om han inte kom innan skulle jag komma och hämta honom. (Det är så mamman gör när de inte kommer så jag tänkte att jag också kunde göra så.) Jag räknade och han kom inte, jag gick och hämtade honom och la ner honom på golvet. Jag frågade om han hade mjölk i munnen för det såg ut så och pojken kan ju inte svälj när han ligger ner. Han svarade nej och där kom det. Han började gåta, bara sådär. Han grät och skrek jätte högt. Jag tog upp honom i mitt knä och där satt han och grät och skrek jätte högt. Han skrek och skrek så hade jag inte redan haft tinitus hade jag garanterat haft det nu. Han skrek ännu högre och jag tänkte att nu kommer väl mamman ner och undrar vad fasen jag gör med hennes son. Men nej, ingen mamma kom. Pojken klamrade sig fast vid mig och skrek och in nästa sekund lutade han sig ifrån mig. Hans bror kom och satte sig på mitt lediga ben. Men jag var fullt upptagen med hans gråtande bror, jag ville ju få tyst på honom. Jag försökte med allt, "ska vi läsa en bok?" "Ska jag sjunga? Jag kan sjunga blinka lilla stjärna" "Kan du säga vad du vill ha? När du bara gråter så vet jag inte vad du vill ha för något."  Inget hjälpte, han slutade inte att gråta och till slut hände det. Åh nej, tro inte att jag ska skriva att han slutade gråta för det gjorde han INTE. Åh nej, tro inte att jag ska skriva att mamman kom ner. Detta hände, pojken som är i trotsåldern började gråta. Han hade suttit på mitt ben och inte fått någon uppmärksamhet alls så det var lika bra att börja gråta tyckte han, det är tydligen så man får uppmärksamhet av den här knäppa svenska tjejen. Där satt jag på golvet med en skrikandes och gråtandes pojke på varje ben. Den ena var mer lättröstad än den andra. Pojken i trotsåldern slutade gråta så fort han fick min blick på sig och min arm runt hans midja. Men hans kära bror ville verkligen inte ge med sig. Jag hörde steg bakom mig, då hade detta pågått i cirka fem minuter. Åh nej, tro inte att jag ska skriva att mamman kom ner, det var pappan i familjen som kom. Han var hemma tidigt idag. Han tog den gråtande pojken till sig och frågade vad som var fel. Han tystnade nästan genast och pappan tittande frågande på mig. Vad fasen skulle jag säga? "Nej, han bara började gråta och skrika på det viset utan att det hade hänt något." Jag sa som det var, att jag skulle byta på honom och att han hade börjat skrika och att han säkert hade gråtit i fem minuter. Han sa att han skulle byta på honom och han lade sin son ner. Väl nere på marken upptäckte vi att han hade bajsat så mycket att det hade gått igenom blöjan till hans pyjamas. Jag gick upp på övervåningen för att hämta en ny pyjamas och där stötte jag på mamman och fick förklara alltihop igen. Hon sa att han måste ha fått magknip eller något sådant för det får han ibland. Han hade diarré, det var därför det hade gått igenom blöjan.

Det var hemskt att sitta där med honom när han grät och skrek. Jag kunde verkligen inte få tyst på honom hur mycket jag än försökte. Jag är övertygad om att min klocka har något med detta att göra. Jag vill ha ett nytt batteri! Imorgon ska jag gå utan klocka och jag hoppas att dagen blir bättre. Jag ska gå till en smyckeaffär på onsdag morgon och jag hoppas att de kan fixa min klocka så mitt liv kan bli "normalt" igen.