Sabina Af Cato

Vänskap är tydligen viktigt. Det är tydligen viktigt att känna att man har någon att prata med när man verkligen behöver. Det är tydligen viktigt att känna gemenskap, det är tydligen viktigt att kunna lita på en annan människa. Det är tydligen viktigt att ha någon där som alltid lyssnar. Det är tydligen viktigt att samtala om vardagliga ting. Det är tydligen viktigt att träffas någon gång ibland för att gå på stan eller bara för att umgås. Det är tydligen viktigt att någon gång ibland tar den där cidern som gör en människa extra glad, höja volymen på stereon och skrik-sjunga för ett tag. Det är tydligen viktigt att lyfta telefonen för att ringa ett egentligen onödigt samtal bara för att höra personens röst och fråga vad personen gör för tillfället. Det är tydligen viktigt att få ett samtal minst en gång om dagen från en speciell person. Det är tydligen viktigt att skicka ett sms minst en gång om dagen till en annan speciell person och fråga hur dagen har varit, om allt är okej. Det är tydligen viktigt med vänner.

Idag har jag insett hur mycket jag saknar mina vänner. Jag saknar att min mobil aldrig ringer. Jag saknar att min mimmi-telefon hemma aldrig ringer så jag hör den. Jag saknar att mina vänner aldrig ringer för att prata om sina problem för att sedan säga efter en timme: "Nämen oj, hur är det med dig förresten?" Jag saknar problemsnacket där jag får leka psykolog för ett tag. Jag saknar att min andra hälft aldrig ringer för att fråga en fråga som tar mig 10 sekunder att svara på, de samtalen vara aldrig mer än en minut (eftersom vi precis innan har pratat i tre timmar.) men jag saknar dem. Jag saknar samtalen från gbg, där vi pratar om allt mellan himmel och jord trots att det har gått 3 månader sedan vi pratade sist. Jag saknar att kunna knacka på Tobbes dörr för att fråga en annan person vad jag borde ha på mig och om hon vill låna ut sin svarta tröja. Jag saknar att skicka iväg ett sms varje kväll när jag ska sova och fråga hur dagen har varit, om det har hänt något speciellt. Jag saknar att kunna ringa och bara snacka skit, skvallra om allt som händer som jag alltid lyckas missa för att sedan prata allvar.

Jag saknar mina vänner, jag saknar de där "onödiga" samtalen som man svor åt när man var hemma. Jag saknar att kunna beställa en tågbiljett och att sedan åka iväg för att hälsa på någon utav dem. Jag saknar bilturerna runt Gamleby. Jag saknar det mesta med dem.

Men jag måste erkänna en sak, jag har glidit ifrån vissa personer och det var faktiskt helt otippat. Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att det skulle inträffa hade jag skrattat åt den personen och trott att han/hon var galen. Det var verkligen så otippat. Sedan är det en del personer som man har glidit ifrån lite halvt. De som endast frågar: "Hej, hur är det? Går allt bra?" Och sedan är det slut på samtalsämnen. Sedan finns det dem som man kan prata med i timmar, orden tar aldrig slut. Jag hoppas att det förblir så. Jag vill verkligen inte förlora alla mina vänner hemma bara för att jag har åkt till ett annat land och ska vara här ett tag. Herregud, vi har fan internet, det vore ju skamligt om jag skulle tappa all kontakt med alla.

S-K-A-M-L-I-G-T!