Sabina Af Cato

Jag kan inte förstå att det har gått ett år, ett helt år, 365 dagar.

Just nu lyssnar jag på min låt, min låt som jag älskar. Den låten som gör mig lycklig, den låten som får mitt hjärta att slå lite fortare, den låten som alltid får mig att le. Den låten som jag älskar, min låt helt enkelt.

Denna dag, den 18 december förra året, 2006. Denna dag vaknade jag med magont, jag tänkte: "Vad har jag gett mig in på? Jag VILL inte! Vad har jag gett mig in på?"

    Denna dag åkte jag och pappa till Gamleby. Vi lämnade saker i lägenheten och fikade. Vi åkte tillbaka in till Västervik, jag hade körlektion och sedan åt vi på Åhmans. (Jag ÄLSKAR Åhmans, världens godaste. När jag kommer hem ska jag packa in pea i bilen och sedan bär det av till Åhmans!) Men denna dag kunde jag inte äta maten där, en utav mina favoriträtter, det gick bara inte ner. Jag var alldeles för nervös, jag kunde inte äta. Det slutade med att pappa sa åt mig att jag inte behövde äta upp och jag slängde maten, (jag slängde mat från Åhmans!) Pappa åt upp sin mat och det bar av till vägverket i Västervik.

Tjejen innan mig fick ett papper, hon hade klarat det. Hon fick en kram av Hasse och min nervositet steg. "Hon fick ett papper", sa jag för mig själv. Pappa började skratta och sa åt mig att lugna ner mig lite. Men jag kunde inte, för hon hade ju fått ett papper!

    Det blev min tur, jag hoppade in i den röda bilen och mannen bredvid mig pressenterade sig som Erik. "Fan! Jag har fått kugg-Erik!" det var min första tanke, jag hade hört om denna Erik. Han var ö-känd på Valstad. De flesta som körde upp med honom kuggade, min nervositet steg på nytt. Men Erik visade sig vara ganska snäll och förstående. Han berättade att han också var från Kalmar och vi pratade lite om den staden. Han bad mig göra inre besiktning och jag glömde en del saker så jag var säker på att jag skulle kugga för det. Det rullade sedan iväg, till slottet, där pappa och jag hade kört innan på dagen. Jag kände på mig att jag skulle få köra dit så jag ville öva lite och tur var det, för visst stämde min intuition, jag fick köra dit på min uppkörning.

När vi var på väg tillbaka till vägverket missade jag nästan en gående, jag sa NÄSTAN, vilket innebär att jag INTE gjorde det. Jag parkerade, (ja, JAG parkerade!) och jag stängde av bilen. Han började fylla i lite papper och sedan sa han: "Ja, då är det bara för mig att gratulera!" Jag blev helt förvånad och utbrast: "Har jag klarat det?!" Han såg på mig och frågade varför jag var så förvånad, jag hade ju kört utmärk. Jag svarade att jag var helt säker på att jag skulle kugga eftersom jag hade glömt en del saker på den inre besiktningen och att jag körde fel ute vid slottet. Han svarade att det var mänskligt att glömma saker på besiktningen och ute vid slottet var vägarna förvirrande.

Jag hade klarat min uppkörning och lyckan var total. Jag körde hela vägen hem till Kalmar, jag var i chocktillstånd under hela resan. Resan mellan Västervik och Kalmar gick fort, det kändes som 5 minuter. Pappa ringde mamma under resan hem och berättade att jag hade klarat det, vi ringde även Tobbe och berättade nyheten.

Väl hemma fick jag en kram av mamma. Hon var glad för min skull. Tobbe var som vanligt ute i Lindsdal, han bad mig hämta honom. Det var på vägen ut dit som jag förstod, det var på vägen ut dit som jag hörde låten. Det var på vägen ut dit som jag insåg, jag insåg att jag satt ensam i bilen, jag insåg att ingen satt bredvid mig och sa åt mig att köra på ett speciellt sätt. Jag insåg att jag kunde höja volymen på stereon hur mycket jag ville, det var ju bara jag i bilen! Jag höjde och höjde, jag skrattade av lycka och förvåning. Allt till denna speciella låt som jag numera älskar. Låten som gör mig lycklig, låten som får mig att minnas denna dag, den 18 december.

Den 18 december är en bra dag. Det är MIN dag och MIN låt.