Sabina Af Cato

Blodlukt, denna fräna lukt som hon aldrig blir van vid, den är vidrig rent utsagt. Denna lukt i kombination med lukten som människor avger i sin fulla extas ligger över rummet och hon ler. Hon tittar på honom där han ligger brevid henne i sängen. De är båda utmattade efter nattens lekar och han hade lovat henne att inget skulle hända, att ingen skulle ge sig på dem. Han hade lovat henne att han skulle skydda henne, precis som om hon behöver bli skyddad, hon klarar sig faktiskt galant själv. Han andas in tungt och ororn sprider sig i hennes kropp. Hon studerar hans kropp, hon studerar hans ansikte, hon studerar allt och hon vet helt enkelt inte vad hon ska ta sig till. Hon väntar på hjälp. En hjälp som aldrig kommer att komma men det vet inte hon. Nej, det vet inte hon.

Människor är egentligen ganska grymma, mot varandra men även mot sig själva. Ibland förstår de inte sitt egna bästa, ibland förstår de inte vad som händer förrän det är för sent. Ibland Lovar människor saker och ting, de avger ett Löfte men människor är avskum och de bryter ofta Löften vilket resulterar i  konsekvenser, konsekvenser som inte ens existerar i deras mardrömmar. Människor är ganska dumma egentligen och ovetandes, de bara gör utan att bry sig.

Det ska göras ordentligt, det ska ha en innebörd tänker hon då hon går och letar efter det perfekta vapnet. Människor ska fasen veta att hon menar allvar, annars finns det ingen mening med det hela. Där, där ligger det hon behöver. Hon känner på den svala spetsen och en bloddroppe faller ner till det smutsiga golvet. Hon börjar gå tillbaka till rummet där han ligger och sover helt ovetandes. Han har inte längre förmågan att tala, han har inte längre förmågan att röra sina muskler, han har inte längre förmågan att få i sig föda, han har inte längre förmågan att vara människa. Men han andas och hon hatar det. Hon hatar hans andetag, hon föraktar dem. Hon hatar det som har blivit hans liv, hon hatar den person som han numera är. Hon älskade den person han var i ett tidigare liv och hon hatar fortfarande det ögonblick då hon insåg att hennes älskade inte längre finns hos henne. Därför och enbart därför väljer hon att göra det hon gör. Hon sätter sig på honom, hon smeker hans ärrade hud, hon leker med hans brösthår och hon kysser honom så som bara hon kan. Hon sätter den vassa spetsen mot hans hud och hon vet att under huden slår hans hjärta, dunk, dunk, dunk. Hon trycker ner spetsen, den går igenom huden och hon andas in och ut. Hon tittar på hans fridfulla ansikte och hans läppar är formade till ett leende. Hon kysser honom i pannan och fäller tre tårar. Dunkandet ifrån hans bröstkorg hörs inte längre och hon lägger sig brevid honom. Hon håller om honom med sina förgiftade armar och nu är han fast för hennes demoner är redo för att flyga,

Så det så Människoavskum,!