Sometimes I feel like throwing my hands up in the air, Cause’ you got the Love,
Förr eller senare här I Livet förlorar människor det som de älskar. Det kan vara vänner, föräldrar eller rent utsagt sig själva. Då en människa förlorar sig själv har det hänt något radikalt och det finns olika sätt att förlora sig själv på. Människor som mår dåligt förlorar sig själva till sin depression, människor som är missbrukare förlorar sig själva till sitt missbruk och människor som är kära kan förlora sig till kärleken. Då en människa förlorar sig själv finns det egentligen ingen återvändo, det är för sent. Den förlorade människan inser aldrig att det är för sent för det sista som överger en människa är Hoppet. Hoppet lyser klart och starkt inom nära och kära till förlorade människor för de tänker att kanske, kanske K-A-N-S-K-E blir allt bra igen. Tiden läker alla sår sägs det men det som händer är helt enkelt att Hoppet försvagas inom arma människokroppar. Då Hoppets klara och starka sken har blivit en liten ljusstrimma är det ett tecken på att det snart är slut. Det är förbaskat svårt att se en människa förlora sig själv, att inse att det håller på att ske är hjärtskärrande och att inse att det har skett är det värsta som finns. Det går att kämpa för en människas existens, det går att kämpa för att en människa INTE ska förlora sig till sig själv. Kampen kan bli livslång och tillslut försvinner kämpaglöden. Med kämpaglödens försvinnande försvinner även Hoppet och utan sitt Hopp är en människa ingenting, INGENTING, det är S-L-U-T!
