Sabina Af Cato

Ja det är precis så jag känner. För just nu sitter jag här och har fått ett mail som jag skulle ha blivit överlycklig över om jag hade varit hemma i Sverige.

Men just nu: FAN

Pojkarnas nya ord är "Jepper", de ha fått det från sin mamma och nu har det smittat av sig på mig och jag smittar vidare.. Det är sjukt egentligen, vad människor tar efter varandra. Människan är så otroligt lättpåverkad, man blir som man umgås helt enkelt.. Det har nog alla varit med om, ett flertal gånger. Man tar efter varandra, umgås jag mycket med en person börjar jag prata som den personen. Mamma började till och med säga "världsklass" när han den där snubben var med på farmen. Vad hette han? Farmen-Johan var det va? Det är väl sjukt om något, hon tog inte efter människor hon umgås med, hon tog efter tv:n och hon tittar inte ens mycket på tv!

Jag säger alltså "Jepper" (ofta) trots att jag tycker att det är ett utav de fulaste orden som finns. (Om det nu är ett ord) Pojkarna har smittat mig med det, det betyder nog att jag umgås alldeles för mycket med dem.

Just nu jobbar jag och det går bra. Pojkarna sover så sött så. Det brukar alltid gå bra att jobba numera, konstigt nog. Jag antar att det beror på att pojkarna vet vart de har mig och jag vet vart jag har dem.

I fredags, när pappan var ledig från jobbet hade pojkarna sagt till mamman när de vaknade: "Vi vill gå ner och se pappa och Sabina". Förstår ni? Jag var på listan bredvid pappa! Kan det bli bättre? Idag sa mamman en annan sak: "Jag är så glad över att de trivs med dig, titta på dem, de är helt okej med att jag ska gå nu och de blir lämnade med dig. I måndags lämnade jag dem hemma med deras pappa och de fick panik när jag skulle gå, började gråta och skrika". Jag blev chockad när jag hörde det, jag menar, han är deras pappa och han borde vara en större säkerhet för dem än vad jag är. Men så är det tydligen inte. Men jag ska erkänna att hennes kommentar värmde, ganska rejält med! Men det är ändå sorgligt, det är bra och dåligt på samma gång liksom. Förstår ni vad jag menar?

Nu ska jag sova och drömma mardrömmar för det finns tydligen mördare här på Long Island och inte blir det bättre av att jag hör en massa konstig ljud hela tiden..

Ett stort TACK till A som inatt har hjälp otekniska mig med min blogg.

Tack!

Jag pratar just nu med A på msn (det är ganska bra att hon jobbar natt för då har jag någon att prata med!) och hon sa att livet fungerar bra men att hon saknar sin familj. Då slog det mig, det gör INTE jag. Är det hemskt? Är jag en hemsk människa?

Jag är i USA (det börjar sjunka in nu) och jag saknar inte min familj, inte det minsta! Det var ett tag i början då jag saknade de där hemma, men det var för att jag tyckte att allt bara gick fel här. Men i alla fall, efter den perioden har jag inte saknat de där hemma, ingenting. Jag vet inte varför, jag antar att de är för att jag pratar med dem så ofta som jag faktiskt gör. Men ärligt, är det normalt att jag inte saknar er där hemma? Är jag en hemsk människa? (Kommer jag att hamna i helvetet?) Eller är det bara ett tecken på att jag är (håll i er nu så ni inte trillar av stolen!) VUXEN?

Ja, det är mitt liv just nu. Jag äter mycket godis, jag intalar mig själv att jag får det eftersom det är påsk. Det är min ursäkt till att äta så mycket godis som jag faktiskt gör just nu. Min vikt far illa av allt godis ätande men I sa något uppiggande till mig i helgen: "Du är inte tjock, du är smal, detta är faktiskt USA." Jag nickade och höll med, jag är smal!

Helgen var för övrigt väldigt lyckad. R, S, I och jag åkte till R's kompisar och sedan på kvällen åkte vi till I's kompisar. (Onykter beskriver kvällen bra..)  Jag var livrädd i bilen och det ska fasen mycket till innan jag sitter med hjärtat i halsen! Jag trodde aldrig att jag skulle träffa en person som kör värre än mig själv, men man ska aldrig säga aldrig har jag nu fått lära mig. För fy fasen vad R kör illa! Min andra hälft skulle dö på kuppen.

På söndagen åkte jag in till NY, till svenska kyrkan och där blev jag både glad och besviken. Glad för att jag fick träffa nya människor och för att jag fick prata svenska. Besviken över att jag betalade 15 dollar för mat som inte var något speciellt.

Jag vet inte, men det har hänt något med mina pojkar, de är annorlunda på något vis. Jag märkte det för ett par veckor sedan. När vi sitter på golvet och gör någonting brukar R lägga sig över mina ben. När pojkarna jagar varandra och jag står i köket och plockar undan brukar D stanna och krama om mina ben och försöka gömma sig för R. När vi busar och de kommer till mig har de ett stort leende på sina läppar. Ibland när mamman är i närheten kan R tveka vem han ska gå till. De lyser upp när de ser mig, de är mer kramiga helt enkelt. Detta gör att det blir roligare för mig att jobba, det är en annan stämning. Jag har nu insett att det tog pojkarna lite mer än fyra månader att vänja sig vid mig, fullt ut. Jag har nu insett att detta är roligt. Jag har nu insett att jag faktiskt trivs.
 
  
Bilder från helgen. Alla gick mitt i gatan på femte, då gjorde jag det med.

Och till min kära bror:
 

Idag kom S och hämtade mig och vi åkte till NCC. När vi väl var där stötte vi på två killar som läser samma kurs som vi och vi började prata om allt möjligt. Jag pratade mest med T och efter ca två minuter frågade han om jag körde familjens bil mycket. "Ingenting" svarade jag. (Jag har fortfarande ingen aning om varför han frågade det, men det gjorde han i alla fall). Och efter den frågan sa han tre grejer om mig, om min personlighet. Jag blev chockad, (jag är fortfarande chockad) hur kunde han veta allt det där om mig efter att vi bara hade pratat i ca tre minuter? Allt stämde ju precis, det var äckligt, men coolt. Jag undrar vad han kan säga om mig efter en timme..

Igår skrattade jag, på riktigt. Jag hade jätte roligt åt R. (Jag skriver på svenska så att min kära mamma och min kära mormor slipper kånka fram lexikonet.) R: "Bina, vad är det där?" "En finne" muttrade jag surt, den var ju skitstor och det blev inte direkt bättre av att pojken kommenterade det. "Du kommer också att få sådana när du blir tonåring." tillade jag. Då utbrast han: "Jag vill inte ha en finne!" pojken hade tårar i ögonen och var beredd på att fälla en tår. Jag började skratta som en idiot, "Jag är ledsen R, men du kommer att få finnar." sa jag, bara för att reta honom lite. "Jag vill inte ha en finne!" nu var tårarna nära och jag skrattade ännu mer och sedan sa jag: "Ingen fara R, det finns medicin som du kan äta, då får du inga!" Då lugnade han ner sig och fortsatte att borsta tänderna. Jag skrattar fortfarande åt det.

Nu vet jag inte vad jag ska göra, jag vet egentligen inte varför jag uppdaterar bloggen nu.. Jag ville väl tala om att T lyckades säga saker om mig som stämmer efter att ha pratat med mig i tre minuter. Så nu vet ni det.

Jaha, då var min semestervecka över. Bara sådär, det är inte klokt. Just nu kan jag inte sluta tänka på att jag ska jobba imorgon. JAG SKA JOBBA IMORGON! Nej, jag kan fortfarande inte förstå det. Jag vill inte jobba imorgon. Jag vill vara ledig. Veckan som har varit har gått fortare än vanligt. Den har gått fört fort helt enkelt.

9/3 - 08, söndag:

Jag vaknade av blåsten. Yrvaken gick jag upp och förberedde mig för resan. Jag gick till tågstationen och på vägen dit låg det en massa nerblåsta grenar på vägen. Nu när jag tänker på det såhär i efterhand förstår jag inte hur jag kunde missa det tecknet, det var ju så UPPENBART. Jag har blivit ganska bra på att förstå tecken, men de som är för uppenbart är för uppenbart och då tänker jag inte på dem. När jag var framme på tågstationen såg jag att det var gula avstängningar uppsatta, jag kunde inte gå upp till tåg spåret. Jag var helt inställd på att jag skulle åka tåg så jag börja klättra över avstängningarna. Det var så roligt, lilla jag med resfeber tänkte ju inte på att det var något som hänt, JAG SKULLE ÅKA TÅG! När jag hade klättrat över kom det en man och frågade vad fasen jag höll på med. Jag svarade att jag skulle med tåget till NY och han bara glodde på mig. "Det går inga tåg idag. Eftersom det blåste så mycket inatt föll det ner ett träd på tåg spåret. Du får åka buss." Jaha, jag fick mer resfeber, nu kanske jag skulle missa tåget inne i NY. Buss tar ju längre tid. Men jag hann med tåget på Grand Central och jag åkte till Purdy's där bussen som jag hade bokat skulle komma och hämta mig. Precis när jag skulle kliva av tåget ringde min mobil och det var han från bussbolaget som sa att han skulle bli lite sen. "Han kommer inte att komma." tänkte jag. Men oj, han kom, men inte i en buss. Han kom i en liten rostig gammal mazda. "Ska jag hoppa in eller inte?" tänkte jag, men jag hoppade in. Jag valde att sitta fram, medan jag satt där framme tänkte jag på min kära mormor. Jag mindes tillbaka till en bilresa som vi var ute på för länge sedan, jag vet inte vart vi skulle, till Öland eller till Blåsippeskogen. Men i alla fall, hon berättade om när hon och en annan tjejkompis liftade när de var unga. "Så Sabbe, ska du lifta kom då ihåg att du alltid ska sitta fram. För skulle det vara något kan du lätt ta nyckeln." sa hon åt mig och medan jag satt där framme kunde jag inte sluta tänka på det. Men resan gick bra, jag kom fram till Stratton och jag checkade in på hotellet.

10/3 - 08 måndag:

Jag åt frukost på hotellet och solen sken och jag kände på mig att det skulle bli en bra dag. Efter frukosten tog jag bussen från hotellet till backen och jag letade mig fram till skiduthyrningen. Där fick jag fylla i en lapp och sedan fick jag gå vidare i byggnaden, jag hämtade ett par pjäxor och sedan fick jag gå ut till ett tält där de hade alla skidor. Han som jobbade där ställde en fråga som jag aldrig tidigare har fått. Han frågade: "Vad vill du ha för sorts skidor?" Jag höll på att svimma, vad menade han med det? Ge mig bara ett par skidor som inte är från 90-talet, tack! Men det sa jag inte, jag frågade vilka han rekommenderade och han tog fram ett par som jag godkände.

Den dagen insåg jag hur mycket jag älskar att åka skidor. Det är så UNDERBART!

11/3 - 08 tisdag:

Jag åkte skidor nästan hela dagen, vädret var väldigt bra, solen sken och jag mös. När jag åt lunch träffade jag ett trevligt pensionärs par. Jag pratade mycket med dem och det kom fram att vi bodde på samma hotell. Jag är så avundsjuk på dem, de pratade om alla sina resor som de ha gjort. De har varit i Norge så de visste lite om Sverige fast de har aldrig varit där. Om några veckor ska de åka till Nya Zeeland och jag blev mer avundsjuk. De sa att de har varit i Afrika på safari och jag kände hur min avundsjuka steg ännu mer. På tal om pensionärer, det var väldigt många pensionärer där! Jag har aldrig sett så gamla människor åka slalom! Jag blev väldigt förvånad.. En annan sak som jag blev väldigt förvånad över var att de flesta åkte med hjälm. Hemma i Sverige har barnen hjälm men inga vuxna. Här hade nästan alla hjälm, (dock inte jag, varför vet jag inte). Jag tycker att det är konstigt, jag menar, de har ju inte hjälm på sig när de åker skridskor.

På tisdag kvällen gick jag och kollade i lite affärer. "The Village" i Stratton är värre än byn i Böda. Dyrt var det med, ett linne kostade 68 dollar.. Jag letade efter ett par vantar för mina vantar var håliga och det blev bara värre och värre. (Jag slängde dem sedan på fredagen, inget att hålla på..) Jag fann vantar men jag köpte inga, anledning: De kostade 60-110 dollar. "Jag kan åka i mina blåa håliga saker" muttrade jag för mig själv..

12/3 - 08 onsdag:

Natten till onsdagen drömde jag en dröm, jag vaknade och var ledsen och jag kände på mig att drömmen skulle förfölja mig under dagen. Jag drömde att pappa, mamma och jag satt i lilla PYU, (vår bil för er som inte vet det). Vi körde förbi Stratton och jag berättade att det var där jag hade åkte skidor. Vi pratade på om vardagliga ting och när jag vaknade var jag gråtfärdig. Jag insåg att hur mycket jag saknar dem. Visst, vi pratar nästan varje dag men det är inte samma sak. Drömmen fick mig att inse att jag saknar det där vardagliga pratet, pratet som man har familjer emellan, pratet om egentligen ingenting. Det pratet som man har i bilen på väg till Ica, det där pratet som man har vid middagsbordet, det där pratet som man har framför tv:n en fredagkväll. Det där vardagliga pratet som alla svenska familjer har, det där vardagliga pratet som inte betydde något när jag var hemma. Det där vardagliga pratet inom en familj, det kan vara i timmar eller bara i några minuter, men det är betydelsefullt. Drömmen fick mig att inse hur mycket jag saknar just det pratet, usch, vad jag saknar det. Drömmen fanns i mina tankar hela onsdagen. Onsdagen var också den dagen då det snöade, och då menar jag inte lite. NEJ! Det snöade HELA dagen.

13/3 - 08 torsdag:

Den bästa dagen på hela semestern, varför vet jag inte. Kan inte sätta fingret på det, men det var den bästa dagen någonsin. Eller den bästa dagen som jag har haft har i USA. Jag åkte skidor hela dagen, solen sken och det var underbart! Nej, jag vet ärligt talat inte varför jag älskade denna dag så mycket, det måste ha varit vädret och snökvalitén. När jag hade åkt klart var det hem till hotellet som gällde, duscha och slänga sig i sängen och kolla på "Reba", jag insåg att det är en väldigt bra serie!

14/3 - 08 fredag:

Jag åkte skidor hela dagen, solen var framme hela dagen. Jag lämnade in mina skidor och jag vet egentligen inte vad jag gjorde med all dö-tid som jag hade tills bussen skulle gå. Jag satt i lobbyn på hotellet, tillsammans med en massa andra människor. När jag satt där kom det en tjej med sin dator och helt plötsligt började hon prata svenska. Jag blev så chockad, jag är inte van att höra svenska. Hon pratade med någon på skype: "Jag tycker att det är så roligt, jag sitter här med en massa människor men ingen förstår vad jag säger! Jag tycker att det är jätte roligt!" Men jag förstod ju, men det visste inte hon. När hon sedan lade på och människorna runt omkring oss hade dragit sig tillbaka, då började hon att gråta. Jag frågade på svenska om hon var okej och hon svarade: "ja" och sedan kom hennes reaktion: "Oj, pratar du svenska?" Jag gav henne ett par näsdukar och vi satt och pratade tills min buss (eller bil) kom. Hon jobbade för Volvo, hon och två andra svenskar hade rest runt till olika skidorter i USA och gjort reklam för Volvo. De hade även åkt till lite andra städer, sett det som är något att se. Volvo betalar allt förutom deras mat, jäkla volvo egentligen.. Hon skulle åka hem om tio dagar och jag blev lite avundsjuk på henne. Hon sa att det verkligen skulle bli skönt att komma hem och det kan jag förstå. Innan jag gick sa jag: "Njut av Sverige nu!" Och hon svarade: "Jag ska njuta för dig med!" "Ja, det låter bra, och svenska mat!" tillade jag och hennes ögon lyste upp, likt ett barns på julafton och hon utbrast: "Ja!" På tal om mat, hon gav mig mat. Så typiskt svenskar säger jag bara. "Jag orkar inte mer, vill du ha?" Och så äter någon annan person i sällskapet upp maten. Typiskt svenskar. Men i alla fall, jag fick hennes mat som hon inte hade orkat äta upp och det var verkligen gott. Jag tackade och tog emot, (jag är inte den som är den) jag hade bara ätit lunch runt 12.

Jag reste hela natten, missade tåget, fick vänta en timme, den hemskaste timmen i mitt liv. Jag frös som en banan och jag var så trött. Jag satt på min resväska och skakade och mina ögonlock ville bara stängas. Jag märkte att alla människor runt omkring mig stirrade på mig: "Vilken drog gå hon på tror du?" Så skrattretande egentligen.. Jag var "hemma" klockan 9 på morgonen. Jag åt lite och sedan hoppade jag i sängen och jag vaknade klockan 14.50 av att någon ringde på dörren. Det var S som hade kommit för att hämta mig, vi skulle hem till S för hon fyllde år, 24. Jag hade faktiskt ställt alarmet, men det hade inte ringt. Jag slängde på mig ett par byxor och sedan åkte vi. Jag var hemma hos S hela dagen och vi hade så trevligt. Pratade och skrattade om vart annat. Jag insåg där och då hur mycket jag tycker om dem. Usch vad vi skrattade.

Idag (söndag) var jag och S ute och lunch. Vi mötte sedan upp R och vi gick till Dunkin' Donuts. S kom och vi fyra åkte och bowlade. Efter bowlingen åkte vi till Payless, jag ville dit. Jag insåg för någon vecka sedan att jag behöver vår skor, till de dagarna innan det blir tillräckligt varmt för ballerina skor. Vi åkte alltså till Payless och jag köpte två par skor. Det är helt sjukt, jag och skor, ser jag något jag tycker om så bara måste jag ha det. Samma sak med handväskor. De hade faktiskt en snygg handväska på Payless men jag köpte den inte, var inte det starkt gjort? Efter S och R hade betalat för sina skor åkte vi till hamnen och sedan åkte vi till det "fina" området. Vi kollade på husen, vilka hus! Jag förstår inte hur en familj kan behöva ett sådant stort hus..

Nu måste jag sova snart, är så trött. Imorgon ska jag jobba! Få se hur det går.. Men jag tror nog allt att pojkarna har saknat mig. Imorse när jag kom ut ur mitt rum kom de springandes till mig och de kramade om mig! Utan att föräldrarna sa åt dem att göra det! Jag blev så glad. Och när jag kom tillbaka nu på kvällen ville de leka men jag var tvungen att gå in på toan och smörja in mitt allt för solbrända ansikte. (Jag är mer solbränd än familjen och de har varit på Aruba, säger inte det ganska mycket?) När jag var inne på toan hörde jag R andas, han låg på golvet utanför dörren och kikade in. "BINA!" Han är faktiskt söt, när han inte är för jävlig..

Sov gott!

"Hej och välkommen till Stratton! Hur kan jag hjälpa dig?" Jag tänkte att eftersom hon inte sa vad hon hette behövde inte jag säga vad jag hette. Jag fick svar på mina frågor och när vi sedan skulle lägga på sa hon: "Hej då Sabina!" Efter samtalet började jag fundera på hur fasen hon visste mitt namn, har jag ringt dit så ofta?

Stratton, jag kan inte förstå att jag åker på söndag, S-Ö-N-D-A-G! Det är ju snart! Riktigt snart! Usch, vad jag blev nervös nu.. Men jag ska nog klara det! Klart att jag klarar det, jag klarar av precis allt! Mitt namn är ju för fasen Sabina! S ringde idag förresten, hon är så söt. Hon undrade om jag hade allt klart inför resan och sedan undrade hon om jag skulle ringa henne under veckan eller om hon skulle ringa mig. Hon vill nämligen att vi ska höras av varje dag och det är jag väldigt tacksam för! Tänka sig, någon som bryr sig om mig! Vi bestämde att jag skulle ringa henne varje dag klockan åtta. Eftersom båda betalar för samtalet spelar det inte så stor roll vem som ringer. När jag kommer tillbaka till Sverige kommer jag väl få en mindre chock efter jag har avslutat ett samtal då jag inser att jag inte har blivit av med pengar på mobilen. Eller när jag får ett sms då dras det ju inte pengar heller på svenska mobiler! Vilket bra system egentligen.. Här kostar det alltid pengar, jag blir alltid lika arg när skolan ringer: "L var inte i skolan idag." "Jaha, och jag bryr mig?!" "Förlåt, har jag fel nummer?" säger personen då och jag muttrar surt: "Ja." När vi sedan lägger på får jag ett sms från AT&T, det har dragits pengar på min mobil, bara sådär, för en dum fel ringning. Jag bryr mig inte om att L inte har varit i skolan, ring hennes mamma istället. Måste dock erkänna att det var smart gjort av L att lämna ut fel nummer.

Ja, det var en tråkig söndag kväll. Först tänkte jag gå in på aftonbladet.se men jag ångrade mig och gick in på barometern.se. Där hittade jag en artikel som jag nu skrattar gott åt..

http://www.barometern.se/nyheter/In_ut/man-hade-sex-med-damcyklar(509585).gm#comments

Titta vad jag hittade i New York idag:

I lördags var flickorna och jag ute och åt frukost: