Sabina Af Cato

Ja, det är mitt liv just nu. Jag äter mycket godis, jag intalar mig själv att jag får det eftersom det är påsk. Det är min ursäkt till att äta så mycket godis som jag faktiskt gör just nu. Min vikt far illa av allt godis ätande men I sa något uppiggande till mig i helgen: "Du är inte tjock, du är smal, detta är faktiskt USA." Jag nickade och höll med, jag är smal!

Helgen var för övrigt väldigt lyckad. R, S, I och jag åkte till R's kompisar och sedan på kvällen åkte vi till I's kompisar. (Onykter beskriver kvällen bra..)  Jag var livrädd i bilen och det ska fasen mycket till innan jag sitter med hjärtat i halsen! Jag trodde aldrig att jag skulle träffa en person som kör värre än mig själv, men man ska aldrig säga aldrig har jag nu fått lära mig. För fy fasen vad R kör illa! Min andra hälft skulle dö på kuppen.

På söndagen åkte jag in till NY, till svenska kyrkan och där blev jag både glad och besviken. Glad för att jag fick träffa nya människor och för att jag fick prata svenska. Besviken över att jag betalade 15 dollar för mat som inte var något speciellt.

Jag vet inte, men det har hänt något med mina pojkar, de är annorlunda på något vis. Jag märkte det för ett par veckor sedan. När vi sitter på golvet och gör någonting brukar R lägga sig över mina ben. När pojkarna jagar varandra och jag står i köket och plockar undan brukar D stanna och krama om mina ben och försöka gömma sig för R. När vi busar och de kommer till mig har de ett stort leende på sina läppar. Ibland när mamman är i närheten kan R tveka vem han ska gå till. De lyser upp när de ser mig, de är mer kramiga helt enkelt. Detta gör att det blir roligare för mig att jobba, det är en annan stämning. Jag har nu insett att det tog pojkarna lite mer än fyra månader att vänja sig vid mig, fullt ut. Jag har nu insett att detta är roligt. Jag har nu insett att jag faktiskt trivs.
 
  
Bilder från helgen. Alla gick mitt i gatan på femte, då gjorde jag det med.

Och till min kära bror: