Är jag en hemsk människa?
Jag pratar just nu med A på msn (det är ganska bra att hon jobbar natt för då har jag någon att prata med!) och hon sa att livet fungerar bra men att hon saknar sin familj. Då slog det mig, det gör INTE jag. Är det hemskt? Är jag en hemsk människa?
Jag är i USA (det börjar sjunka in nu) och jag saknar inte min familj, inte det minsta! Det var ett tag i början då jag saknade de där hemma, men det var för att jag tyckte att allt bara gick fel här. Men i alla fall, efter den perioden har jag inte saknat de där hemma, ingenting. Jag vet inte varför, jag antar att de är för att jag pratar med dem så ofta som jag faktiskt gör. Men ärligt, är det normalt att jag inte saknar er där hemma? Är jag en hemsk människa? (Kommer jag att hamna i helvetet?) Eller är det bara ett tecken på att jag är (håll i er nu så ni inte trillar av stolen!) VUXEN?
Saknaden går i vågor, som när det är något speciellt man brukar göra. SOm du skrev innan att du saknar det där vardagliga strunt pratet.
Men det är nog samtidigt som du säger du har mognat och blivit vuxen. En stor flicka nej förlåt, en kvinna!
hörrdu ska jag behöva ge dig smisk i stjärten när jag kommer till dig va? jag kan väl då endå inte räknas in i "de där hemma" som du inte saknar ett dugg..!!!??
